Outboard Racing

Fick just veta att Heidi Blomberg gått bort. Heidi körde båtracing under några år i Sverige och fick stor uppmärksamhet.

Jag jobbade hos Heidi Blomberg Marin på Tollare i början på 70 talet.

Heidi var född i Österrike och växte upp i krokarna runt Dieter Schulze som byggde dom första kända snabba kattorna som vann allt under många år.

R.I.P Heidi.

Ja, det är Heidi som kör gula Schulze cattan i Skokloster.

Denna långa i min uppfattning fantastiska berättelse startar här..

USA är ett fantastiskt land, och hur jag hamnade där.

Roslagsloppet 1976.

Evinrude FT-19S motorn var nu monterad på Piraya 17 båten och testade en hel del saker. Båten gick satan så fort när jag körde ensam på Tollare och lite bränsle. Nya motorn var känsligare för vikt men fortfarande snabbare än min andra Evinrude. Fick till en nästan perfekt balance med två personer ombord och bränsle. Dock hittade jag ingen lämplig – lätt person  som ville ställa upp som navigatör. Ringde alla som varit med tidigare inklusive Hasse Holmen, men alla sa nej tack..!!

Nu ringer telefon på firman och det var Bertil Wik från Uppsala.. Han kallade mig också bara… “Ström”..hört att Du behöver en frivillig till Rosis..jag mönstrar på, sa Berra..!! Otroligt..den absolut bästa tänkbara men varnade honom att det blir ingen nöjestripp till Öregrund.. Inga problem sa Berra..Vi kommer att vinna.. (för er som kanske inte vet..men Bertil Wik är en enormt duktig racerbåtsåkare och konkurrent normalt)

Vi gjorde någon test innan Rosis och Berra hade järnkoll. Han fattade ju själv var, när och hur han skulle vara i båten för bästa balance beroende på vågor och vind. Vi var lite osäkra på att hitta rätt på banan till Väddö kanal men efter Väddö hittade Berra utan problem. Berra pluggade sjökortet ordenligt på Fredags eftermiddagen och Vi var superredo. Ja..rykterna var rätt.. Harry och Pentii Fabritius hade en superlätt ny liten ARGO med en Merc 650 XS preppad av Mercury Racing i USA. Tror det är båten på bilden nedan..eller en liknande. Deras race nummer. Dom hade både trimtank och powertrim.

Perfekt väder på Lördagsmorgonen och starten gick i Norrtälje. Vet inte vad Berra gjorde men i slutet av Norrtäljeviken när Vi ylade på som bäst skrek han högt..STRÖM..sjökortet blåste överbord..!! Jaha..sh*t..det går ju inte att på något sätt prata med varandra i fullfart så jag beslutade att hålla mig i närheten av Fabritius bröderna. Deras båt gick otroligt fort. Tömde trimtanken och Berra balancerade båten och då var Vi klart snabbare än bröderna men var inte säker på banan.  När Berra kände sig säker på vägen till Väddö kanal gav Vi allt.. Rätt gropigt men lite vind och FT-19S motorn varvade ur ordentigt. Vi var först vid avflaggningen i Väddö kanal. Nu var det transportsträcka med omtankning.  Över halva loppet var avklarat och Berra var helt säker på banan från Väddö Kanal till Öregrund. Såg att Fabritius bröderna böt propeller vid omtankningen. Med mindre bensin och bättre vind för Pirayan flög Vi mot Öregrund. Såg inte ens lilla ARGO båten bakom oss och nu var Piraya båten första båt till Öregrund igen.. Well..men det var ju en stor lång rundbana man skulle köra ett antal varv innan målgång och då kom Hasse Strandman som körde en större och starkare klass ikapp oss så Vi gick imål ungefär samtidigt. Härligt var det och tredje raka E-klass segern i Rosis. Fabritius bröderna var bedrövade. Vill nog tillägga att utan Bertil Wik och FT-19S motorn hade jag kommit tvåa. Brukar skämta med Berra och säga..hans första seger i Rosis var som navigatör i Pirayan..!!.

Vår snittfart var nästan 52 knop och Strandman med sin 200 hästars Johnson V4 var bara 5 knop högre.  

EDIT: PS..WOW..Ser nu i Engelska tidningsurklippet att Berra och jag kom trea totalt. Snabbare än Burger King Jokern med en 200 hästars Johnson V6..  

Jag och Berra på fullgas på väg mot Öregrund nedan.

En note till. Detta var mitt sista E-klass race i rosis. Året efter 1977 vann Fabritius bröderna E-klassen i Rosis med en Johnson FT-19S. Dock var deras snittfart då endast 45 knop. 

Efter Roslagsloppet var jag på Huzells i Vällingby och lämnade in FT-19S motorn. Fick också bekräftat det som jag redan hade listat ut. Huzells hade förlorat striden med OMC om Evinrude agenturen för Sverige och stora omställningar var på G. Första Januari 1977 var det OMC Sverige som gällde för oss Evinrude och Johnson handlare. OMC skulle ha ett stort informationsmöte på Hotell Malmen i Stockholm under hösten för alla Evinrude Johnson återförsäljare. Kändes väldigt bittert då Huzells hade varit en stor del av min framgång både inom racing och att starta mitt utombordarföretag. Dock var jag ju mer Evinrude i själen än Huzells. Jag måste se framåt för jag hade ju alla mina ägg i Evinrude korgen som exklusive återförsäljare. Viktigt för mig var vem som skulle bli VD för OMC..min vän Bengt Nilsson från Huzells eller Pelle Welin från AGB. Som tur var blev det Bengt Nilsson visade det sig senare och det kändes tryggt från min sida. Att Billy Huzell bara skulle ge upp utombordarbranchen efter att blivit dumpad av OMC verkade inte troligt för mig. Kände honom bättre än så. 

Snart kom Huzells med en bomb i branchen och meddelade att Billy Huzell hade köpt ett företag som hette Motorservice (tror jag det hette). Motorservice var generalagent för Suzuki utombordare samt motorcyklar i Sverige.  Inte nog med det..Pelle Welin och AGB kom med nästa bomb. AGB var nu Generalagent för Mariner i Sverige, ett då nytt utombordarmäke med start Januari 1977. Mariner var ägt av Mercury Marine och skulle bli en blanding av Yamaha och Mercury motorer.

Detta var starten på det stora utombordarkriget, inte bara i Sverige utan nästan hela Europa. Dom flesta importörer av  Evinrude Johnson blev nu Suzuki eller Mariner agenter i respektive land. Med facit i hand borde OMC ha tänkt på att det kunde bli så..men det gjorde dom inte när man sa upp sina trogna generalagenter runt Europa. Tror bara att det var Italien och Spanien som OMC själva inte tog över. Nu hade OMC Sverige som inte ens öppnat dörrarna  fått två riktigt arga konkurrenter som var ute efter hämd AGB med Mariner och en arg Pelle Welin som inte fick VD jobbet på OMC. Billy Huzell med Suzuki utombordare och motorcyklar. Mer kommer om detta senare för nu skulle Vi till Norge och köra Nordiska Mästerskapen i SE klassen.

Både Bosse och jag hade gått tillbaka till dom tidigare motorerna och utan massa ursäkter så vann Bosse tävlingen och jag blev tvåa. Om jag nu skulle förlora ett race så kändes det helt OK att det var Bosse som vann. Han var fasen värd det efter att kämpat i 5 år för att spöa Strömmingen. Grattis igen Bosse, bild nedan.

Hörde också från ett märkligt håll att det inte bara var jag som var upprörd över OMC racingchefen i Belgium Paul Kalb. Mina bekanta på Volvo Penta i Göteborg ringde och sa..Lasse..din kompis Roger Jenkins kommer att köra en ny OE klass Burgess med en Archimedes racing motor byggd av König i Westberlin på OE världsmästerskapen i Auronzo Italien sista helgen i Augusti. WOW tänkte jag..Köpte flygbiljett till Linate flygplatsen i Italien omgående.   Bosse, Hasse Holmen, brorsan Lennart, Janne “Bajsen” Lindahl och Lollo skulle också hänga med dit när dom hörde nyheten.

Bosse och jag hyrde varsin bil på Linate flygplatsen för den våldsamma färden till Auronzo som låg långt och högt upp i bergen i Nordvästra Italien. Nära gräsen till Österrike och bilresan dit blev som en SE klass  tävling. Stackars hyrbilar..som Kenny Bräck brukar säga..”en pansarvagn kom inte fram..men vår hyrbil gjorde det” Auronzo var en vacker liten håla med en perfekt sjö för racing. Paul Kalb såg mycket förvånad ut när stora svenkgänget kom in i depån. Bror Lennarts bild nedan så han är bakom kameran.  

Paul hade ett par OE båtar där med nya OMC OE klass racingriggar med dito växelhus. Själva powerheaden kände Vi igen. Det var dom Bosse och jag hade använt i Nora. Helt klart var dessa powerhead inte tillräkligt bra for OE klass racing. Själv var jag mest nyfiken på Roger Jenkins nya OE Burgess med Archimedes/König motorn. Pratade med Roger och han var mycket optimistisk om att kunna vinna racet. Han skulle ju försvara sina två VM titlar i OE klassen. Dock var Vi i Renato Molinaris hemmatrakter och han hade en ny fin Merc 650 X med insprurning och ny båt

En bild jag lyckats leta fram på #95 Jenkins och hans Archimedes/König i Auronzo nedan.

 

Som alltid fyra heat och Jenkins vann utan problem första heatet..Renato var tvåa  långt efter med sin fina båt. Tror dom varvade Paul Kalbs OMC OE båtar.   I nästa heat vart det strul med Archimedes/König motorn och Hasse Holmen skrattade och sa.. Fan..en vanlig Penta strular ju alltid och König är känd för samma sak..kan ju aldrig bli bra tillsammans..Låg nog något i det. Hur som helst så vann Renato Molinari tävlingen totalt med sin Merc 650X med bränsleinsputning.  Roger Jenkins kom tvåa och hade motorn inte strulat skulle han ha vunnit. Han var klart den snabbaste OE båten.

Nu startade mina funderingar om 1977 års racing men sa aldrig något bara tänkte.

Helt plötsligt kom Paul Kalb upp med förslaget att Bosse och jag skulle köra Amsterdam tävlingen tillsammans och sen Paris 6 timmars med OMC båtar och motorer. Kändes sådär men Vi bestämde att göra så. Paul tyckte också Vi skulle ta med Hans Holmen för han skulle hålla ordning på oss..Ja, ja tänkte Bosse och jag. Alltid kul att ha Holmen med men han var nog inte rätt man att hålla ordning på andra med viss humor. Kan också tillägga att denna grabbresa var brutal på många sätt som jag inte går in på men det kostade att lämna igen hyrbilarna.  

Nu fick man be Arne Frödig om lov att ge sig av till Amsterdam och Paris på några veckor men fick godkänt. Vi skulle ta “asfaltsvälten” för den hade jag köpt av Tord på Nacka Asfalt tidigare på året. OMC skulle ju stå för alla kostnader inklusive Holmen så nu var Vi på väg till OMC i Belgien för test inför Amsterdam först. Kan tillägga att en Chevy Blazer K5 4 X 4 med jättebreda däck och fälgar är rätt jobbig på Tyska Autobahn..

Fortsättning kommer snart.. långt kvar till Amerika.

OMC racing hade bokat in oss på ett nytt hotell i Brygge som hette Sofitel och där bodde alla amerikanska förare också som skulle delta i Amsterdam och senare Paris tävlingen.

Barry Woods var en riktig tuffing som vunnit mycket med Evinrudes alla större racing utombordare, även wankel motorn.

Vi satt i baren och pratade om racing i allmänhet då Barry säger..Lars..” i Europa kör ni F1 bilar i balettskor…i USA kör Vi Formula 5000 i Texasstövlar/boots”

(Formula 5000 på den tiden var Indycar typ av bilar med stora V8 motrer och fri trimning) Barry menade att vi var tunnbröd och han en hårding..vilket han var.

Senare på kvällen stack Vi iväg på någon nattklubb och det gick kanska vilt till.

Barry Woods körde en av hyrbilarna tillbaka men han ville inte ställa sig på parkeringen utan körde upp mot stora glasdörrarna in till hotellet som då öppnades automatiskt.

Han körde in på hotellen for runt ett varv vid incheckningen och sen ut..

Well..dan efter vart alla förare inkallade till OMC racing på fabriken och diverse varningar delades ut.

OMC hade en större antal båtar  för Amsterdam och Paris. Dom flesta var med V6 motorer för totalsegern så det fanns inte så mycket tid för Bosse och mig men Vi fick ihop ett ekipage för Amsterdam

Kommer inte ihåg så mycket från 3 timmars racet i Amsterdam men Vi fick bryta för någon anledning. Barry Woods ledde tävlingen totalt en längre tid innan han crashade i en kurva och det bara vart flisor av nya båten. Så var han känd..vinna eller crasha.

En sak till jag kommer ihåg från Amsterdam var att en då känd Svensk road racing förare med Yamaha motorcyklar var i depån och pratade med Bosse och mig. Kommer fasen inte ihåg hans namn men han var dit skickad av Yamahafabriken vilket startade en del rykten..som aldrig blev något.

Alf Bullen från England totalsegrade med sin nya OZ klass Burgess/Johnson V6 RS. (nedan)

Tillbaka till OMC i Brygge och rigga en ny båt för Bosse och mig för Paris..kommer snart.

Kommer inte ihåg riktigt med tror Vi åkte tillbaka hem innan Paris och sen tillbaka till Belgien. OMC’s informationsmöte hösten 1976 var på Hotell Malmen i Stockolm och där berättade ledningen från Belgien/USA om varför man gjorde den stora förändringen. OMC hade bett något Engelskt marknadsföretag om en utredning hur dom skulle undvika att hamna i samma situation som Engelska motorcykelbranchen. Engelska  motorcykelmärken hade ju mer eller mindre blivit dödade av Japsen och det var detta marknadsföretag  som hade föreslagit att OMC skulle starta egna dotterbolag i länderna istället för lokala generalagenter.

Well.. med facit i hand var nog detta Engelska marknadsföretag lika kass som Engelska motorcykeltillverkare.

OMC var ju fortfarande klart störst i utombordarbranchen men det fanns några orosmoln på himlen. Kommer ihåg att jag sa i något mindre möte på Malmen med några OMC höjdare att det bästa sättet för Er  stoppa Japenerna är att bl.a tillverka rätt motormodeller för dom lokala marknaderna. Bra kvalitet, konkurrenskraftiga och bränslesnåla produkter är minst lika viktigt. Sist men inte minst starka exklusiva återförsäljare med bra kund service. Redan då märkte jag att OMC inte lyssnade på deras återförsäljare som ibland begrepp bättre än höjdare.

Man bör komma ihåg att hösten 1976 fanns det i stort sett bara Evinrude – Johnson, Mercury och lite Volvo Penta/Yamaha i utbordarbranchen. Suzuki, Mariner, Tohatsu, Honda med flera var extemt små om dom ens såldes. Vid denna tidpunkt var OMC enormt starkt. Moderföretaget i USA gjorde stora vinster och aktieägarna var nöjda. OMC Sverige med Bengt Nilsson som VD hade ett bra upplägg för framtiden, man lovade att ha stort lager med nya motorer för snabba leveranser. Samma med reservdelar..Stort lager i Vällingby och dagliga leveranser med deras egen leveransbil i Storstockholmsområdet.

Det fanns ju enormt med sålda Evinrude Johnson motorer på båtar, och service var en lönsam business. Var man aktorizerad för som i mitt fall Evinrude hade man ju också hela Johnsonsidan att serva och sälja delar till. En Evinrude handlare kunde aldrig köpa en Johnson motor från OMC, även om en viss Evinrude motor modell var slut men Johnson fanns på lager. På detta sätt separerade man dom två mycket populära produkterna Reservdelar var mycket lönsamt. Man kunde tjäna mer pengar på att sälja ett växelhus som exempel istället för en ny 15 hästars utombordare. OMC lovade också att inte kohandla..Alla deras återförsäljare skulle behandlas lika. Var man exklusive skulle man också få en större årsbonus som betaldes ut efter säsongen. Jag gillade OMC upplägget mycket och var en av dom första att signa upp.  

Nu var det dags för Paris 6 timmars och Dufnäsvikens 2 timmarstävling som skulle gå så sent som 24 Oktober. Dom förmögna husägarna runt Dufnäs Udde hade protesterad mot tävlingen så man fick bara tillstånd så sent på året. Kommer snart.

 

Paris 6 timmars 1976.  

Börjar med en bild av starten för det är något väldigt speciellt där för den som är insatt. Tänker på Molinari båten med #88 och en Johnson V6 RS körd av Amerikanen Bob Hering. Återkommer om det, men först oss.

 

Paul Kalb gav oss en ny Burgess OE båt att köra i Paris racet. Tävlingsnummer 47 och en skaplig motor  med Johnson RS kåpa. Jag skulle starta racet och köra 1.5 timme  – stopp för tankning och Bosse ta över i  1.5 timme osv. Här gör Vi oss reda för start, jag i båten och Bosse visar sin baksida sida.. Bild nedan.

Går riktigt bra och håller mig bland toppen av OE båtarna i runt en timme. Det gäller ju att spara grejorna till sista halvtimmen. Det är då racet börjar avgöras. Bild ovan. Well..börjar känna en bekant vibration i ratten och mycket riktigt, ett stund senare storskrunk i motorn och är tillbaka på trailern. Bild nedan.  

Nu till  Molinari båten med #88, riggad med en Johnson V6 RS och körd av Amerikanen Bob Hering. Bild nedan

Bob Hering är en av dom största i båtracing här i USA och hade under många år kört ihop med Renato Molinari för Team Mercury. Renato Molinari själv var ju den största av alla och byggde dom bästa båtarna. Att Bob Hering nu körde en visserligen begagnad Molinari med en Johnson motor var en stor red flag för mig i alla fall. Renato körde Mercury i racet.

Well, några veckor senare var det officiellt..OMC  i USA hade köpt över Renato Molinari från Mercury racing för stora slantar. Detta är nog en av dom största sakerna någonsin i båtracing. Mercury spred massa rykten om att dom inte behövde Renato Molinari längre med det var ju bara massa “sura äpplen” från Mercury’s racing-supporters. Tror inte detta hade något att göra med OMC förändringarna i Europa utan mer en racing deal. Nu kunde ju Vi Evinrude – Johnson åkare köpa Molinari båtar, men inte Merc åkare.  Jag kontaktade Renato och beställde en OE båt omgående.  

Första racet tidigt 1977 var som alltid Parker 9 hours. Körs på Colorado floden i Arizona och Renato och Bob vinner racet stort över Mercury. HeeHee.. så mycket för att Mercury inte behövde Molinari längre.

Bilden nedan är från Parker 1977 med Bob och Renato samt hemliga vinnarbåten med Evinrude V6 CCC. Bob Herings USA race nummer var 457.

Fanns en fin och för mig viktig tävling kvar 1976.
Sveriges Grand Prix – 2 timmars på Dufnäsviken. 24 Oktober var klart för sent på året för båt racing men enda möjligheten att få tillstånd som jag nämde tidigare. Denna tävling på hemmaplan var mycket populär. Trots sent på året var det 14 båtar i SE klassen och många fler i andra klasser. Alla på en gång i två timmar. Nej..jag hade inte FT-19S motorn utan bara jävlades med konkurrentera när jag fyllde i anmälan med Evinrude SS 100hk.

Kommer  ihåg tre saker från tävlingen: det var kallt, jag vann samt den fina pokalen. Rätt kul rubrik i media efter racet..vet inte om Kim Kalda tyckte det..

Så trist att snobbarna på Dufnäs Udde som det igentligen stavas lyckades se till att detta var sista gången man kunde tävla på riktiga hemmaplan. Hade ju vissa av dom som bodde på fina udden som kunder men det hjälpte inte. En hette Silvander om jag kommer ihåg rätt. Finska vandringspriset hade ju mitt namn ingraverat en gång från 1974. Skulle ju igentigen vara tre gånger men eftersom det aldrig blev något mer race har jag vandringspriset kvar. Doktor Bob tyckte jag skulle spara den som urna och ha min egen aska i..!!

Nu startade en spännande tid..Inget mer Huzells och man var i händerna på OMC racing och Paul Kalb. En av OMC Sveriges policy uppsatt av Belgien var att all ren racing skulle hanteras av  OMC i Belgien för oss i Europa. Urkass tyckte jag..!!

Att jag nu måste förhandla med OMC racing i Belgien istället för OMC i Sverige och Bengt Nilsson  gjorde att jag skickade en kopia av mitt Paul Kalb brev till Marknadschefen Beat Jenni i Belgien också. Bifogar svaret nedan från honom.

 

Hade en mycket bra relation med Beat och hade träffat honom många gånger på Internationella tävlingar. Beat hade ju också gratulerat mig till vissa segrar i Sverige via Telegram så han kände till mig väl. Tror Beat också visste att min relation med racing chefen i “båthuset” Paul Kalb inte var så bra. Ett Telegram från Beat 1974 nedan.

Kände redan nu att att det kommer inte att bli som jag vill med min racing och Paul Kalb. Dock hade jag lärt mig att folk bytte platser rätt så ofta på OMC så jag kanske får vänta ut Mr. Kalb.

Vad jag däremot inte visste, men med facit i hand senare blev Beat Jenni VD/President för OMC i Europa något år senare vilket var kanon för mig.

På firman var allt bra och både Arne Frödig och jag var mycket positiva till OMC i Sverige. Vi hade beställt många Evinrude på försäsongsorder och verkstadsdelen hade mer jobb än Vi hann med.  

Rutger Friberg som jag lärt känna från Heidi Blomberg  Marin tiden då han också jobbade där innan Blomberg fick ta ner skylten. Rutger var en mycket duktig-driftig man och jobbade efter Blomberg  på Båt för Alla..den då populära båttidningen. Rutger var också involverad i Svenska Racerbåtsförbundet och hade ju varit lagledare på EM tävlingen i Evian, Frankrike. Vidare var också en av dom som låg bakom Volvo Pentas köp av utbordarfabriken i Uppsala och hade flyttat till Göteborg. Numera var han låt oss kalla det “Big Wheel” på bl.a Volvo Penta delen av Volvo i Göteborg. Vi träffades några gånger och pratade racing. Rutger tyckte jag skulle göra som Roger Jenkins. Byta till Volvo Penta/König racing i OE klassen. Han visste att jag snart skulle hämta min nya fina dyra Molinari OE båt i Italien. 

Rutger erbjöd mig en fantastisk deal..en engångssumma för att byta till VPK  (förkortning på  Volvo Penta/König i fortsättningen) Köpa min nya Molinari plus en ny OE klass Clerici som reserv, för ett mycket högre pris än jag skulle betala.. En stor bra resebudget för hela 1977 samt inköp av en racingbuss. Vi gjorde även en deal om att skaffa ett ekipage för totalsegern i Roslagsloppet 1977. Massa annat smått och gott också. Även ett par fria 70 hästars Penta vanliga motorer som reklam. Sist men inte minst fria VPK racing motorer och bli förste förare med uppbackning av Gert Lowisin som jobbade på VPK i Uppsala. Gert var superduktig och en propeller guro. Vi gjorde upp denna för mig fantastiska deal på ett par dagar. Det var två personer som inte gillade detta..Arne Frödig hade noll förståelse för detta. Han var OMC i ryggmärgen. Nästa var Bengt Nilsson på OMC i Vällinby. Han vart klart besviken men förstog. Jag skulle ju fortfarande vara exklusive Evinrude återförsäljare. Racing för mig var på den tiden ett måste och målet var att vinna VM någon gång. Visste också att nu när Renato Molinari var Evinrude så kommer en stor det av OMC racing att flytta från Paul Kalb i Belgien till Renatos enorma racing anläggning vid Comosjön i Italien.

En bild på Rutger Friberg  (bakom motorn) och mig samt Molinari-VPK  ekipaget under något PR jippo i Göteborg nedan. Fortsättning kommer snart..massa spännande saker händer under våren 1977..

“Asfaltsvälten” var ju en jäkligt ball bil men inte så praktisk som firmabil. Visserligen bra att dra båtar med och uppför Tollarebaken på vintern. Ville ju ha en annan firma / racingbil nu när VPK skulle vara med och betala. Åkte ner till Arne Nordqvist Bil på Rutger Fuchsgatan. Arne var en skön herre ock sålde nya jänkarbilar. Det var ju där Tord på Nacka Asfalt köpte Chevy Blazern K5 Cheyenne 4X4 ett par år innan. Han hade en sprillans ny 1977 års modell Chevy Sportvan Beauville med all tänkbar utrustning. Kanske inte den bästa färgen men Vi gjorde en deal och nu var man bland dom första som åkte Chevy Van. Dom blev ju riktigt populara flera år senare som firmabil. Dessvärre inga bilder men samma färg som på bild två.

Min VPK del var inte alls officiell ännu, utan Vi höll det hemligt till långt senare av flera anledningar. Dags att dra till Molinari vid Comasjön i Italien och hämta nya OE båten. Vidare till Clerici för en till ny OE båt där också.  Hade fars nya Opel Commodore GSE coupe. Tanken var en båt på taket och en på trailern. Fantastiskt att se Renato Molinaris racinganläggning vid Comosjön. Fem våningar med båtbyggeri, riggning, motorverkstad och sjösätting med traverser på bottenvåningen mot sjön. Renato var mycket vänlig och vi lastade båten. Ville ju undvika diskutioner om motorer för jag kunde ju inte säga att det skulle bli en VPK på akterspegeln och inte en Evinrude. Då hade jag inte fått köpa fina båten. Dessvärre inga bilder därifrån. Vidare till Clerici. Sen fullgas till Dieter König i Väst-Berlin. Där monterade Vi en VPK på Molinaribåten. Den andra tog vi omonterad. Vi hade parkerat på baksidan av Königfabriken för detta var ju superhemligt. Denna bild fick jag drygt 30 år senare av en Amerikansk vän Wayne. Han var hos König just den dan och tog bilden. Vi var uppenbarligen inte så bra på att vara hemliga.

Liten värld.

Nu bar det av till en speciell lokal på utombordarfabriken i Uppsala där Gert Lowisin väntade på oss någon dag senare. Båtarna skulle riggas och förvaras där i hemlighet.

Vet inte hur många veckor under tidiga våren 1977 jag körde fram och tillbaka till hemliga lokalen på Penta fabriken i Uppsala för att rigga nya fina Molinaribåten med VPK motorn.

Måste ju jobba på firman under dagarna så allt var kvälls-nattjobb. Mycket nytt att lära och Gert Lowisin hjälpte till.

Motorn var ju så annorluda mot vad jag var van vid. Ett litet exempel.. denna motor kördes endast på methanol och man använde inte en bränslepump. Vevhustrycket gick via en liten slang till tanken, sen skulle trycket pressa upp methanolen till “bensinkranarna” som Hasse Holmen kallade VPK förgasarna.

Nu var ju bränsletanken större än normala mindre König motorer, så jag måste via en annan slang och en kran blåsa tryck i tanken  med mun.

Nja..gillade inte detta alls och kommer till varför senare.

Rutger Friberg kom också upp ibland från Göteborg för att kolla vad Gert och jag gjorde.

Detta var ju en stor racingsattsning från Volvo Penta utombordare i Göteborg.

Rutger tog denna bild en kväll

Rutger Friberg var enormt bra att ha som boss under racingåret 1977. Allt han hade lovat fixade han och lite till.

Hoppar lite till båten han ordnade från Gecea som på den tiden var en rätt stor båthandlare i södra Sverige.

En ny 24 fots Rumrunner med en Volvo Penta V8. Vi provade allt möjligt från VP för mer effekt även andra VP drev och fick bra fart på ekipaget.

Ekipaget för totalsegern i Roslagsloppet var redo.

Rutger såg till att VP tog alla kostnader.

Hade inte om funnits hade Curre och jag vunnit Rosis totalt. Dock gick en vipparm av så Vi tappade en cylider och massa fart.

Trist för det hade känns bra med en totalis i Rosis..men det fick vänta…

Bilden är från Roslagsloppet 1977 och just då gick båten “hårt”..!!

Molinari båten var nu klar för testkörning och Vi skulle göra det utanför Södertälje där “Baron” Gert Lowisin hade sitt sommarställe. (Han var Baron men det fick man inte säga)

Fortfarande visste ingen om att det var VPK som gällde för mig i racing det året. Volvo Penta hade något stort jippo på gång någon vecka senare när deras OE klass racing sattsning skulle presenteras.

Skulle möta upp Gert någonstans en tidig morgon utanför Södertälje med båten efter nya Chevy vanen.

Märkligt..helt plötsligt stannar en bil när jag står där ute i skogen och väntar..det var Benny Lindbrandt..!! han skulle också tävla i OE klassen 1977 med en Merc 650X. Benny var också kompis med Bosse Nilsson.

Jaha..skrattade Benny..tagen på bar gärning..!! han for iväg och nu visste alla i båtracingkretsar vad som väntade från min sida.

Testerna gick bra, men mycket jobb kvar för både ekipage och förare.

Motorn var mycket snabb och stark, men superkänslig.

Slidmatad och methanol var en knepig kombination men med lite tur kunde detta bli ett Världsmästar-ämne.

Bilden är från en av dom första provkörningarna tagen av en tekniker i Göteborg

EDIT..Hittade ett par  bilder ovan på den remdrivna slidmatningen. Visserligen dåliga men man ser rätt bra

Gjorde en hel del tester och justeringar ett antal gånger på Gerts ställe i Södertälje. Ekipaget var supersnabbt. Stora Volvo Penta jippot i Lidköping gick mycket bra. Körde någon form av uppvisningtävling där med diverse andra König motorer. Mycket VP folk var där. Första tävlingen på året var i slutet av Maj i Bristol, England. Ett viktigt race då det var  EM i OE.  I mina ögon ingen bra tävlingsplats och konstigt att lägga ett mästerskap som första race men så var det. Deltagarlista nedan..en viktig deltagare saknas och gissar att han kom till i sista minuten av flera anledningar. Själv står jag som Evinrude förare.

En slingrig bana med vänster och högersvängar, cement/stenkajer överallt och känt för riktigt kropigt vatten. Väl där gick det skapligt bra vid provkörningarna men inget riktigt flyt i körningen på slingriga banan. Mitt ekipage hade hög toppfart som inte kom till sin rätt på denna ovanliga bana nedan..röda strecken.

Började bli van med att blåsa i slangen före start och att komma ihåg att släppa ur trycket så fort man stängt av motorn. Om man inte gjorde det rann förgasarna över kraftigt och motorn gick inte igång alls. (Oftast måste motorn få en skvätt vanlig bensin insputat i förgasarna vid bryggan innan “hon” ville gå igång). Hade ju blås-slangen med kranen under förarstolen. Kommer inte ihåg racet så bra, men riktigt gropigt och kranen på slangen öppnade sig lite i ett heat och det sprutade methanol över allt. En rätt besvärlig lukt. Powerheadet skakade också loss från riggen och Dieter König konstaterade att det var för få bultar som höll powerheadet på plats. Han tog fram stora borrmaskin och borrade några extra hål på måfå i riggen och gängade blocket. Powerheadet satt nu kvar men svänghjulet lossnade istället Tävlingen vart en stor besvikelse för oss alla. Well..en viktig sak till hände före tävlingen. Renato Molinari var tokigt arg på mig i depån och krävde tillbaka sin båt. Han fick lugna ner sig när lite folk gick imellan.  Jag hade ju aldrig på något sätt lovat eller skrivit några avtal med Renato om motorval. Bara skickat slantar för en båt och hämtat. OE racet vanns av Renato som hade en helt ny OE motor från Evinrude i USA. Dom andra Evinrude-Johnson åkarna fick använda den tidigare modellen. Dessutom vann Renato tävlingen totalt med sin fina Saffa sponsade #2 OZ klass Molinari-Evinrude V6 CCC. Första bild är min OE båt i Bristol, andra bilden Renato och vinnare av OE klassen i Bristol. Sista bilden är Renatos båt han totalsegrade med i Bristol. Han hade en bra start på året med Evinrude..kan man lätt säga utan att överdriva.

Efter fiaskot på EM tävlingen i Bristol måste Vi alla bli bättre, då endast seger räknas i min värld. Tvåa är första förlorare. Själv hade jag felat lite och inte lyssnat på dom som varnat mig hur knepig Bristoltävlingen var körmässigt. Hittade en till bild från Bristol nedan.

Min Molinari med VPK motorn var det absolut snabbaste ekipaget i OE klassen men superkänsligt på många sätt. Gert Lowisin bearbetade ett nytt motorblock i Uppsala  som hade ännu mer hästar en motorblocket Dieter König hade gjort. Vid tester varvade vi flera tusen varv mer än motorn var tänkt för. “Andra övervarvet” som Curre kallade det. Körde närmare 100 knop på Tollare på långa raksträckor. Svänghjulet lossnade dock ofta vid dessa höga varvtal så Gert gjorde något speciellt verktyg för att dra åt svänghjulsmuttern hårdare. Well..nu satt hjulet fast med den byggda vevaxeln ville dela sig istället. Nya vevaxlar med mindre toleranser gjordes. Tjatade på Gert om en elektrisk bränslepump istället för slangblåsargrunkan. Blev ju alltid lite methanol spill i sittbrunn som störde denna känsliga förare. Nej..Gert ville inte ha någon bränslepump då methanol är knepigt. Motorn måste köras på bensin när det är färdigskört den dan. Annars rostar lagerytor och annat i motorn. Bränslet har massa racing fördelar men också många nackdelar. Ibland fick jag blåsa så hårt i slangen att man blev fan snurrig i huvudet..Inte så bra i starten på ett race. Efter Dieter Königs borrning på måfå av riggen för mer bultar för powerheadet gjorde att ett powerhead bara passade på en rigg osv.. Nu fick vi ha en annan rigg för Gerts egna powerhead som var klart snabbare. Allt detta var gjort för den största och viktigaste tävlingen..VM i Brodenbach i Tyskland på floden Mosel i Moseldalen. Midsommarhelgen var datumet. Hade ju kört OE EM där med Evinrude och Paul Kalb 1975, när racet regnade och blåste bort. En två punktsbana som jag gillar, dock i en bananform men min tanke var att ta starten i dom fyra heaten och sen leda racet. Fritt spår och då funkar bananbana bra och man kan hålla fältet efter sig.  Banan i gult nedan.

En sak till innan Vi  gav oss av till VM i Brodenbach..Dieter König hade en helt egen designad OE motor som var ännu starkare en den VPK jag använde.

Hade ett antal samtal med Rutger Friberg och Gert Lowisin om Königs boxersexa då jag tyckte att Vi skulle använda den på VM i Brodenbach.

Volvo Penta ville inte det av flera anledningar, en var att då skulle andra VPK förare bli sura (Roger Jenkins) som inte hade en sån. Största orsaken till nej var att motorn jag använde liknade mer Volvo Pentas  standard 70 hästare (Samma typ av motorkåpa)  Ett bättre reklam värde.

Boxersexan hade ingen motorkåpa.

Vi hade fått en VP 70 hk utombordare av Rutger som användes på en Ockelbo T16 som servicebåt. Hade också lånat ut VP 70 HK  till Rune Månzon som skrev båtracing på DN..Tror man kan tala om det nu men det var hemligt förr..

Här finns lite info om Königs boxersexa för OE klassen. Königs systerson Joakim Mareth använde redan en sån i OE klassen.

Helt klart hade den puffat på min fina Molinari ännu bättre..!!

Väl i Brodenbach var det full cirkus i depån. OMC och Paul Kalb visste att deras motorer inte riktigt hängde med på denna typ av bana där hög toppfart gällde. Ett par av deras OE fabriksbåtar använde nitrous oxide. Man hade en stor metallflaska monterad i båten. Bild nedan.

Föraren sprutade sen in nitrous oxide i förgasarna under körningen genom att trycka på en knapp i ratten. Man fick på så sätt en klart högre toppfart och bättre knuff efter kurvan. Läste man regelboken var detta nog inte tillåtet och ADAC tävlingsledningen sa åt Paul Kalb att plocka ur dessa grejor om dom ville deltaga i VM tävlingen. Det vägrade Paul Kalb att göra och dom båtarna blev kvar på trailern. Det var ingen brist på deltagare i racet. Ett mycket stort startfält och vid testkörningarna på morgonen visade det sig rätt fort att det var jag och hemmaföraren -Tysken Michael Werner som var snabbast. Werner hade en specialgjord Mercury med fuel injection från USA fabriken. Även han använde methanol som bränsle. Ingen blåst denna gång i Brodenbach men en klart regnig midsommarhelg. Går ju att läsa reportaget i Powerboat & Waterskiing som bekräftar mitt minne. Vi vann två heat var och i det heat vi inte vann var vi båda två. Man räknar bort ett heat och då hamnade Vi på samma poäng. Står lite fel i artikeln..det är inte snabbaste varvet som avgör då utan snabbaste heat tiden. Kommer väl ihåg att jag vann sista heatet rätt överlägset. På den tiden var det stoppur man tog tiden med. Efter min målgång som vinnare i sista heatet  tog det cirka en halvtimma för tävlingsledningen att komma fram till vem som var vinnare totalt i tävlingen. Efter massa fram och tillbaka beslutade tävlingsledningen  att mitt heat  jag just vunnit var två tiondels sekunder långsammare än Michael Werners snabbaste heat tidigare…!! Man kan ha massa  åsikter om det men Michael fick sin seger på hemmaplan. Dieter König som också var Tysk blev otroligt upprörd för enligt hans tidstagning  var mitt sista heat flera sekunder snabbare än Werners. Well..nära skjuter ingen hare. Nu hade jag dessbättre fått Dieter Königs förtroende. Han ville att Vi skulle komma till hans fabrik i West-Berlin och prova nya grejor vilket Vi gjorde. Lite bilder nedan. Michael Werner i båt #7 och min Molinari använde fortfarande #40..Skulle nog haft mitt eget #1..Klart mer tur med det numret..

PS… Joakim Mareth kom trea med Königs boxersexa.

Här blir den gode Michael Werner omkörd på innern i en sväng..!! Ovan.

Hemma på firman var det riktigt körigt. Arne Fröding hade fullt upp att sälja och leverera nya Evinrude. Servicejobben låg efter men Curre, Arne och jag jobbade i kapp.

Vill igen säga att utan Arne Frödig hade det blivit klart knepigt. Han var en klippa. Dock hade han noll förståelse för mitt Penta tävlande..

Han vägrade dessutom att mecka med “VPK grunkan” som han kallade den.

Skulle nu till Dieter König i Väst-Berlin som man sa på den tiden. Han hade stora planer för mig. Tester och tävlingar i Holland och Österrike.

Kommer till det i nästa inlägg men nu var Vi på hotellet i Väst-Berlin. Curre och jag skulle gå ut och äta på kvällen och gick förbi en nattklubb där det stog två snygga lättklädda damer utanför för att locka in folk. Curre började prata med en av dom och Vi stog där en liten stund. Den andra pinuppan försökte locka in mig på klubben men Vi gick vidare.

Nu satt Vi på restaurangen och åt middag när Curre säger..Fan..pinuppan snodde min plånbok ur bakfickan utan att jag märkte det.

Jag började skratta och gjorde narr av honom..Fan..märkte Du inte det..Sen upptäckte jag att min plånbok var borta också..

Fick springa till hotellet medan Curre satt kvar och hämta mer pengar. Betala på krogen sen skulle en riktigt arg Curre tillbaka till strippklubben. Han fick tag på tjejen och efter massa bråk fick Vi tillbaka våra då tomma på pengar plånböcker..

Nu hade man lärt sig något nytt i racingvärlden.

Tidigt på morgonen dan efter var Vi hos Dieter König. Vi berättade vad som hänt och han skrattade. Nu hade jag hittat en ny vän i racing världen..Dieter var fantastisk och skrev detta för länge sedan jag la in på Dieter Königs FB sida. See nedan.

Dieter omkom långt senare (1991) i ett litet flygplan han monterat en Königmotor i..https://en.wikipedia.org/wiki/Dieter_König

När man lärde känna Dieter König var han en helt underbar människa. Efter lite tester på smala kanalen utanför König fabriken ville Dieter att Vi skulle delta i en tävling i Hollänska Groningen. En då populär täving och Paul Kalbs fabriks OMC OE förare skulle också delta där med sina tveksamma nitrous oxide flaskor ombord. Hollänska tävlingsledningen hade gått ut och sagt att dom ansåg dom regelrätta. Dieter var övertygad att jag skulle vinna ändå. Massor av båtar och klasser körde på en gång och kommer inte ihåg mycket mer än att jag vann samt att Paul Kalb inte ens sa hej till mig. Fick ett reportage i en Hollänsk tidning av en vän. Dålig på det språket men resultatet i OE klassen är ju lätt att fatta.

Nästa race var mycket viktigt för Dieter..VM i OB hydroklassen skulle köras i den lilla vacka staden Aschach a. D. i Österike.

  Denna i antalet deltaga stora klassen använde  95% König motorer. Även den kända Österikiska föraren Erwin Zimmerman körde König. Dock hade Japanska racing utombordartillverkaren Yamato anmält två båtar i VM racet. Har nog aldrig sett en vackrare plats än Aschach a. D och man bjöd också in till OE klassen. Det vimlade av Japaner i depån. Alla runt dom två fabriks Yamato båtarna hade vita overaller med vita handskar och vid provkörningar var dom lite snabbare än hemmaföraren Erwin Zimmerman. Dieter var inte glad och dom jobbade satan för att få mer fart till racet. Sugihara från Japan vann före Erwin och detta var första gången Japsen hade spöat Dieters motorer i hydroklasserna.  Hem till ritbordet igen var Dieters kommentar..!!   På den goda sidan vann den svarta Molinaribåten OE klassen, före både Joakim Mareth med sin 6 cylindriga König och Micheal Werner kom inte ens på pallen nu när han inte hade Mercury motorn från Brodenbach. Dock vann Joakim Mareth priset för snyggaste flickvän. Kommer inte ihåg hennes namn men så snygg mulatt. Vi lärde känna båda bättre senare då Joakim Mareth och jag skulle körde Paris 6 timmars tillsammans i min Molinari med en VPK motor som Dieter byggde åt oss. Den skulle hålla i 6 timmer och köras på en 50-50 blandning av bensin-methanol för annars fick Vi ha för mycket bränsle ombord. (När man kör fullgas på ren Methanol går det åt enormt mycket mer bränsle) Kommer senare Hittade detta med resultat i en Svensk tidning om racet i Österike. Svensken Ynve Dickfors kom 12a i OB klassen också med en Yamato men dom hade inte vita handskar.

Nu är det bara två stora race kvar med VPK grunkan 1977.  Den första var i Berlin 2 veckor innan Paris 6 timmars.

Tror tävlingsplatsen hette Tegel och stort öppet vatten. Hade vunnit 2 heat och i heat 3 flippade jag voltsamt i slutet på långa raken. En lång dyning jag upptäckte för sent.

Slog mig satan och tappade luften. ADAC säkerhetsbåten fick mig ombord men fortfarande svårt att andas. Riktigt otäckt men hämtade mig till slut.

Båten hade klarat sig skapligt bra. Dieter sa att han kunde laga allt. Dock hade fina bakkåpan på Molinari båten gått till botten och dykteamet kunde inte hitta den.

Ringde Renato i Italien och frågade om jag fick köpa en båtkåpa till Paris 6 timmars.

Endast om jag körde Evinrude där var svaret.

F*ck Renato skrek Dieter..jag bygger en egen..

En lite oskarp högfartsbild på Molinari båten. (Inte från Tegel, Berlin) samt resultatet. Kom två trots krashen.

Tog med Metanol från Sverige i min Chevy van då jag var sponsad av AB Alfort & Cronholm som sålde det i Sverige.

Svårt att köpa i större mängder utomlands.

Hämtade båten hos König i Berlin och han hade fixat allt riktigt bra. Monterad större tank i båten och Joakim Mareth provkört.

Dessutom hade Dieter också monterat i en Holley bränslepump..!!

När Vi kom till Franska gränsen vart vi stoppade. Tullgubben rotade i bilen och såg alla plåtdunkar från AB Alfort & Cronholm. Han slog i sin bok och Methanol kom upp som alkohol

och tullaren fick ett utbrott på Franska. Vi fick alla gå in i tullhuset och efter lite diskutioner när Vi förklarade att det var bränsle som inte gick att dricka för man blev blind mjuknade han och Vi kom undan med någon stor införselavgift.

https://en.wikipedia.org/wiki/Methanol

Vi hade fått tävlingsnummer 68 i racet och här är lite depåbilder med dito text..Visserligen Engelska med det går nog bra. In the picture below you can see Dieter..(red arrow) and Joachim Mareth  (blue arrow)..
Well my racing suit looks to big..the other one was damaged in a crash a few weeks before the Paris 6 Hour race..

More from the pit..Paris 6 hours 1977 below.
To the left of me.. is Bertil Wik (white arrow) and to the right..Dieter Konig (red arrow)..

En till bild nedan på Molinarin  med Königsbyggda kåpan bak. Dieter fixade allt detta åt oss på mindre en än vecka.

Allt funkade bra vid testkörningen tidigt på morgonen före racet som alltid startade klockan 11.00 på Söndagen och målflagga 17.00. Har hittat en kort video från starten i racet och klippt in en bild nedan. Jag fick en bra start och kom iväg bland dom första.

Racet gick mycket bra och jag kunde utan problem hålla undan för dom snabbaste OE båtarna. Tror Vi böt förare och tankade två gånger.  Vet att jag körde när något slog ett hål i enda tofflan och det forsade in vatten. Tog mig tillbaka till depån. Båten upp på trailern men gick inte att fixa. Bara att kasta in handuken igen i detta härliga race..!! Dieter König var eld och lågor över vårt samarbete. Han började redan prata om säsongen 1978. Sa inget,  ville hem och fundera över en hel del saker.

Var nere i Göteborg på ett möte med Rutger Friberg och Volvo Penta outboards. Vi gjorde klart alla ekonomiska saker från säsong 1977. Mitt avtal med Volvo var på ett år med möjlihet att förlänga om både ville. 

Volvo Penta outboards hade stora problem med lönsamheten men tyckte Vi skulle fortsätta en säsong till med hjälp av Dieter König.

Nästa viktiga sak som hände var att Arne Fröding hade fått ett erbjudande om att ta hand om Skanstull Marins nya verkstad när nybygget var klart under Skanstullsbron våren 1978.

Detta ihop med Kenneth Ivarsson. Självklart förstog jag Arne,  som ville kliva i det. Var tacksam att han informerade mig i god tid så det fanns möjlighet att hitta en ny och förhoppningsvis lika bra kille som Arne. Curre och jag kunde inte klara firman själva då den gick mycket bra.

Nästa sak var en lång diskution med Bengt Nilsson på OMC i Vällingby.

Det blir fortsättningen för nu hände det grejor i stora mått..

En till märklig men viktig sak som hände under Rosis 1977.  

Delicato Bakverks ägare, Einar Belvén var en mycket förmögen herre (som tyvärr inte är med oss längre) Han drömde också om totalsegern i Roslagsloppet 1977. https://www.delicato.se/konsument/om-delicato/om-delicato-o-historik Einar hade en fin liten gul Clipper 21 fots båt med ett Mercruiser Stern Drive. Denna Merc modell var en Chevy Hi Performance 350 på runt 350HK  som bara Mercuiser hade och var godkänd för racing. ..Volvo Penta hade inte denna starka motor i sitt inbordarprogram. Einars Clipper var enormt snabb och Vi skulle inte hänga med honom med vår större Rumrunner 24 med mindre hästar. Dock hade Einars  Mercruiser  det gamla BW backslaget med elväxel och inbyggt fördröjning. Viktigt var då att man måste först lägga i framväxeln..vänta några sekunder tills det greppat i, innan gaspådrag. När  jag såg Einar innan Rosis  på besikting, förarmöte etc. sa jag varenda gång.. Einar.. Du kommer att “f**ka up” i starten och gasa för tidigt så backslaget skrunkar.. mest för att göra honom stressad men jag älskar ju också att retas. (Bäst i världen på det enligt frun). Nu låg Curre och jag bredvid Einar med vår Rumrunner 24 i starten Norrtälje och Vi hör Einars motor på 5000 varv när framväxeln till slut hoppar i. Självklart skrunkade backslaget och hans dag var över. Vi fick ju också problem senare och får ta oss  haltande till Öregrund  och titta  på när Micke Frodé totalsegrar med en Evinrude V6 200 HK på hans gula Adidas katta. Väl på Hasselbacken kommer Einar Belvén upp till mig under fina banquet middagen efter några drinkar och skriker att jag är en jävla typ och så vidare. Jag svarar med, att man måste lära sig växla för att kunna vinna. Hans navigatör, Jan Lindblad fick gå emellan.   Senare på hösten skulle jag flyga till OMC i Belgien och träffa Marknadschefen Beat Jenni. När jag går ombord på flyget på Arlanda ser jag Einar Belvén i kön..!! Sätter mig vid fönstret i planet på min plats och Einar Belven har sittplats en stol från mig på samma rad. Oj oj oj tänkte jag, det är nog bäst att jag säger något och kom upp med detta: Hej Einar, jag ser att du ska ut och resa – Har du kommit ihåg att VÄXLA pengar!!!!! Einar blev helt stel och stirrar på mig, men han kunde inte hålla sig och börjar skratta. Efter denna flygresa vart vi väldigt goda vänner och det var första steget till “DELICATO Båtracing 1978” och många års vänskap.

Nu hade jag bestämt mig då saker började ramla på plats inför 1978. Mötet med OMC i Belgium där jag bad Beat Jenni att få göra någon racingdeal med Bengt Nilsson på OMC i Sverige, vilket han gave OK till. (Paul Kalb i båthuset  skulle nog bli kvar i Belgien ett år till) Vi skulle satsa på racing i Sverige baserat på standardmotorer i två klasser.  SD på rundbana och Z klassen på tävlingar typ Roslagsloppet. (distans) La en stor Evinrude försäsongsorder till OMC Sverige och fixade så min firma kunde  sälja standardmotorer för racing med extra racing rabatt från OMC  till köpare med tävlingslicense. Min racing skulle gå under “annonsering” och på så sätt kunde jag fakturera OMC för annonsbidrag. Normalt betalade OMC 50 procent av en annons om den var exklusive Evinrude. Nu klassades min racing som annons och kunde fakturera OMC för ett uppgjort annonsstöd belopp. Einar Belven med hans företag Delicato Bakverk öppnade pånboken ordentigt som huvudsponsor. Informerade Volvo Penta och Dieter König att jag ville spendera mer tid i Sverige och sköta firman samt tävla mer på hemmaplan.  Hoppade av OE klass racing i Europa tills vidare.. Dieter vart väldigt besviken Ärligt talat var jag då rätt trött på att fara runt på Europas motorvägar och tillbaka till Sverige hela tiden.  Två nya båtar beställes..En nydesignad Argo Cat 18 ft för Z klassen, motorn skulle vara nya Evinrude 235 hk V6an för att ta upp kampen med Micke Frode. En SD Clerici för nya Evinrude 55 hästaren. Nu när man bestämt sig för en sommar mer på hemmaplan ville jag också ha en ball egen båt och fara runt lite i skärgården. Sneglade på en Croupier Player 24 som Vackra Olsson byggde men han kändes inte rätt att köpa från. Visste att Lars-Åke Tejby i Oxelösund som varit med och tagit fram Croupier båtarna med vackra Olsson hade några nya Player 24 under byggnad i Oxelösund. Åkte ner dit och kommer så väl ihåg när Lars-Åke tog oss i hans nya Pontiac Firebird Trans Am till båtbyggar lokalen. Så ball och svårt att leva utan..!! Gjorde en deal med  Lars-Åke och köpte en ny Player 24 av honom. OMC hade ett nytt sterndrive 1978 men endast small block V8 motorer och det var för lite hästar för en Player 24. Nu blev det en Mercruiser 454 på jag tror 330 hästar. TRS drev och BW backslag med fördrögd elväxel kom dom med.  Tejby ringde N.K. Kristensson och pratade med rätt folk som ordnade massa bra extra rabatter på den “svarta tunga grunkan”..dock var den rätt speciell på den tiden. Denna röd/vita  Player 24 var så läckert inredd och skulle vara klar till Älvsjömässan tidigt våren 1978. Dealen  med Lars-Åke var att han skulle få ha min båt där som visningsbåt. Bilden nedan är inte min båt men en likadan

Satt och kollade DN annonser en kall morgon på firman och såg något som sa..1977 Pontiac Firebird..

Ringde och det var en tjej som ägde den. Hon hade bott i New York ett år och köpt bilen ny där. Tagit hem till Sverige som flyttgods men hon tyckte den var för stor och svår att parkera. Blå metallic var den också och tänkte Evinrude färg. Nu var jag på väg för att titta och slantar i fickan.

Bilen var som ny och hade runt 1000 svenska mil. Kändes direkt som det stog mitt namn på den..Vad kostar den..frågade jag tjejen..hon sa ett pris och förklarde hur mycket den kostat henne.

Slog till direkt, då det kändes helt rätt.

Har ingen bild på just min Pontiac  men exakt så här såg den ut. Även samma färg.

En viktig sak saknades..dragkula men det fixades efter några dagar.

Sålde min Cheva Van och köpte en Volvo Express som firmabil.

Samma här, inte firmabilen men en likadan i färgen

Snart skulle ju Arne Fröding lämna skutan och starta Skanstull Marinservice med Kenneth Ivarsson. Jag hade letat satan efter en ny lika duktig och pålitlig kille som Arne men ingen lycka.

Sitter där på firman och börjar inse hur svårt detta kommer att bli..

Då kommer Nanen..en gammal kompis från tidigare in på kontoret. Janne Clefberg som han igentligen heter berättade att han och hans far skulle stänga ner deras rör – värmefirma dom drivit tillsammans.

Jaha..vad blir det nu då frågar jag Janne.. Han svarar att han vill börja jobba hos mig och skruva utombordare..!!

Fan..inte möjligt tänkte jag för Janne var den bästa tänkbara person. Vi kallade honom för “lagper” under moppetiden för han gjorde aldrig saker man inte fick.

Dessutom hade han byggt ett antal chopper motorcyklar och renoverat en Scott-Mcculloch 45 hästars utbordare hemma i sovrummet.

Han var precis den jag letade efter.

Du kan börja här idag om Du vill svarade jag Janne efter en stund.

OK.. åker hem till farsan och berättar att jag hittat ett jobb så han kan stänga ner firman omgående.

Så blev det och veckan efter var Janne på plats.

En bild på Janne och mig från några år senare. Vi jobbade ihop i drygt tio år. Finns inte någon som kommer ens nära Janne när det kommer till pålitlig, duktig och lojal.

Jannes första jobb var att ta isär min nya Evinrude 235 hk V6 motor som skulle riggas på nya fina Argo Z-1 Delicato cattan som inte var hämtad i Finland ännu. Pentii och Harry Fabritius var ju dom som byggde Argo.

Motorn skulle göras iordning enligt homologiseringen samt borras till 0.20 kolvar.

(1978 var första året då Evinrude V6:an blev på 235 hk istället för 200. Bl.a en helt ny avgassida)

Lånade farsans nya röda Opel Coupe och drog till Franco Clerici med kompisen Maurits. Nu behövde Vi inte en trailer då jag hade ett takräcke till Opel för en Clerici sen förra året. Opel Commodore GSE med stora raksexan gick på fullgas genom Tyskland. På den tiden var det nästan fri fart överallt.  Kommer inte ihåg hur fort det gick men säkert 220-230 km per timme eller mer..låg i ytterfil och en fläskmerca kom upp bakom i hög fart med vänsterblinkers på..Betyder att man skall flytta på sig omgående.. En ung tjej brakar förbi så Opeln gungade till  och en liten unge sitter och vinkar i baksätet.. Maurits skratta och sa..Ström Du gasar för dåligt..!! Hade ju fasen haft full gas och fullt uttrimmat sen Puttgarden och hela vägen ner till södra Tyskland där detta hände. Väl hos Clerici i Italien blev Vi kvar några dagar.  Nu hade man ju blivit “insläppt” i familjen Clerici, efter att ha köpt nya båtar sex år i rad från honom. Hans dotter skulle gifta sig och jag måste vara med som hedersgäst enligt Franco. Väldigt speciellt och kul. Båten var lastad på takräcket och när bröllopet var över startade resan tillbaka. Dock i lite lägre fart för bilen vart riktigt vindkänslig med stora vingen på taket. En bild på #1 SD klass Clerice/Delicato/Evinrude båten från lite senare. Dock ser man hur fint Einar Belven hade sett till att lacka den i Delicato Bakverks färger. Z-1 Argo cattan var ännu läckrare. Bilder kommer.

På båtmässan i Älvsjö vintern-tidiga våren 1978 låg nu min fina nya Crouiper Player 24 tillsammans med en ny svart Croupier 24 Vackra Olsson byggt.

Lars-Åke Tejby visade min för eventuella nya kunder och Vackra Olsson var mest runt sin båt då han surade enormt på mig att jag inte köpt båt av honom.

Han höll ju också till på Tollare.

Jobbade själv i Evinrude montern under mässan men gick ibland till Croupier montern och kollade.

Då märkte jag själv hur speciell Olsson var.. Han kunde säga vad som helst till vem som helst utan att blinka.

Exempel på  vad jag hörde Olsson själv säga till en välklädd herre med en jättesnygg dam..

Han visade dom runt i sin svarta båt och går mot ruffen..

“Här framme har vi fina hytten/ruffen, där kan Du sätta på Din vackra kvinna när det så behagar..!!”

Ja, frun hörde men ville inte gå in och titta..!!

Så är-var Olsson och han sa oftast värre en så. Har aldrig riktigt fattat varför han kallas Vackra Olsson men han kan också vara riktigt rolig.

Senare under året blev  han lite mer upprörd då han inte hängde med min Player 24 i toppfart. Vackra Olsson monterade oftast Ford 460 motorer och Volvo Penta drev i sina egna båtar.

Här är ett par bilder på min Player 24.

Stockholm Grand Prix på Riddarfjärden 1978 var den första stora tävlingen för min SD klass #1 Clerici/Delicato/Evinrude satsning,
Vi hade lagt ner mycket jobb på att få mer effekt ur Evinrude 55HK motorn då Mariner hade en 60HK motor för klassen som Bertil Wik och många andra duktiga förare skulle köra. Alla Mariner åkare var sponsade av AGB och Pelle Welin. Hade anlitat Motor-Johan i Lugnets Industri område som var en känd 2 takt filare för MC road racing trimning att göra bästa möjliga av denna två stånka från OMC UIM homologiserien hade väldigt stora marginaler så man kunde göra allt möjligt utom lägga till material. Motor-Johan gillade inte alls hur denna två cylindriga motor var designad i cylindrar/topplock men la ner massor med jobb. Kostade skjortan. Vi hade ju testat fina ekipaget med en helt orörd Evinrude 55 hk motor och det skulle bli så spännande att prova Motor-Johans powerhead. Total depression efter provkörning..varken varvtal eller toppfart ökade och motorn var svårkörd. Bara att bita i sura äpplet och inse att detta mycket vackra ekipage inte kommer att kunna spöa Mariner 60 hk motorn men Vi hade inte givit upp ännu. Monterade tillbaka den helt orörda standard Evinrude 55HK motorn på båten Stockholm GP gick i slutet Maj, början Juni och var en en-timmars eller två-timmars tävling. Kommer inte riktigt ihåg. Alla klasser inbjudna OE, SE SD och inombordare med flera. Alla klasser skulle köra på en gång i en salig röra. På Fredagen innan hade Pelle Larsson som körde för Swe Marin flippat min fina 1977 års  Molinari vid en testkörning. Bara skrot av båten, men Björn Eklund hade ju flera båtar. Nu totalkrashade Pelle nästa Swe Marin OE båt under provkörningarna på Riddarfjäden innan racet på Lördagsförmiddagen.. Sture Sjöberg hade ett fint OE ekipage med Evinrude CC motorn och skulle också köra Stockholms GP. Lång story kort..vår fina #1 Clerici/Delicato/Evinrude ekipage lyckades på något märkligt sätt total segra i Stockholms GP 1978. Ett långt race och man måste ju vara med till sista varvet och målflaggan för att vinna. Många av dom snabbare båtarna bröt av olika anledningar. Evinrude två stånkan gick klanderfritt på fullgas i hela racet. Kändes riktigt kul att vara tillbaka i the Winners Circle med Evinrude. Lite blandade bilder från Stockholm GP 1978.

Argo Z -1 Delicato-Evinrude V6 båten var nu klar från lackeringsfirman Einar Belven rekommenderade och den vart otroligt läcker. 18 fots kattan var mycket lätt byggd. Drygt 200 kg tom. (Fanns ingen minimum vikt då).  Båten gick extremt fort vid provkörningarna. Runt 90+ knop och 7.800 varv. Detta med två personer och bensin för ett race ombord..7.800 varv var klart mer än Evinrude V6 motorn var designad för, men det fanns inga propellrar med större stigning att tillgå då. Första stora distanstävlingen 1978 var på en insjö i Dalarna (tror jag) och kommer fasen inte ihåg tävlingsplatsen heller. Många nya Argo cats i Z klassen men Micke Frode verkade inte gilla konkurrensen. Trots att våra nya Argo båtar var inmätta och godkända av Svenska Racerbåtsförbundet protesterade Micke på alla Argo båtar. Micke ansåg att bakre delen av sittbrunnen inte var rätt enligt hans sätt att läsa reglerna. Har fått en bild nedan  av en finsk vän på Micke och mig. Kommer inte ihåg när bilden är tagen men förmodligen i Kotka. Ser ut som Vi har olika åsikter om något.

Man ser också att min båt inte är fixad här..men godkänd för att deltaga i racet.

Vi fixade Argo båtarna rätt enkelt senare utan någon som helst nackdel-fartminskning men original designen var klart snyggare. På bilden nedan är båten åtgärdad. Man ser styrwiren komma upp ur “locket” Vi la på.

Micke hade ju sin egenbyggda Frode cat han också kört med året innan.  Micke använde också en Evinrude V6 han vunnit Rosis med 1977. (Året innan) Frode Z-4 båten var nog bättre i hård sjö men på insjöracet i Dalarna hängde han inte alls med dom nya lätta Argo båtarna. Argo bröderna Pentii & Harry var också på plats på första racet med en likadan båt som min. Fanns många fler nya Z klass Argo båtar med. Strandman, Myrbrink med flera. Pentii & Harry  körde en Johnson 235 och hade ju samma problem. Motorn varvade för mycket..Ja..Vi använde båda stora Mercury cleavers med  stumt smalnav. Dom hade löst det genom att själva svetsa på förlängningar av propellerbladen..!! Starten gick och Vi ylade iväg på stora sjön. Visades sig snart att Pentii & Harry var jämnsnabba med vår Z-1 båt. Kommer ihåg att man bara satt och väntade på smällen/skrunket för min Evinrude varvade nu runt 8.000 varv. Stor lång bana och ett par timmars körning. Pentii & Harry låg jämnsides med oss i ledningen när något konstigt hände för dom..Visade sig senare att deras propeller blad gått av. Slog av lite på takten och Vi gick imål som totalsegrare med nästan 80 knop i snittfart.. Kändes så härligt.  Bengt Nilsson på OMC och Einar Belven på Delicato Bakverk hade fått valuta för racing satsningen. Bilderna nedan är från detta race.   Vi börjar närma oss min första USA resa i slutet på året. En hel del saker hände dock innan.

Roslagsloppet 1978 var ju den Svenska tävlingen man mest av allt ville vinna nu när man hade en riktigt snabb båt för totalsegern. Dessväre blåste racet bort då det var mer eller mindre storm den dan.. Inte ens Micke Frode med sin hårdväder båt klarade av uppgiften. Gillade aldrig riktigt dessa distanstävlingar..man var alltid i händerna på en navigatör och vädret. Dessutom stor risk på öppet vatten utan säkerhet och bevakningsbåtar. Nu var Vi på väg till Kotka i Finland för ett till Z klass race. Vi stannade till hos Harry och Pentii i Tampere på vägen dit. Argo bröderna ville inte vara med på racet i Kotka och jag förstog varför när jag kom dit. Stora delar av racet var på öppet vatten och det blåste satan igen. Tänkte först stå på land med Vi bestämde att delta men ta det försiktigt. (igen ett bevis på att första tanken är oftast klokast) Hängde på Frode och tempot var rätt lågt då vågorna var enorma.  Vi hoppade och flög i vågorna..slutade med ett riktigt dyk i en våg.. Båten kom upp baklänges, hel..men full av vatten..motorn gick fortfarande..Skrek till Curre att ta fram hinken och börja ösa innan Vi sjunker i vågorna.. Well..Curre drog ur sitt nödstopp av misstag. Motorn stannade och Vi sjönk. Nu låg vi där och simmade på öppna havet och bara dom två näbbarna på Argo cattan stack upp. Inte en båt så långt ögat kunde se..!! F*ck..vad gör vi nu.. Efter en lång stund kom en större snipa med en finne ombord som inte pratade annat en finska. Dock ville han hjälpa oss och band en tamp i vår båt. Fick komma upp i snipan och Curre och jag frös så vi skakade tänder.. Tog lång tid tillbaka i 7-8 knop och finnen hann köra på grund också. Släpade fina Argo båten upp och ner över denna grynna med som tur var tog Evinrude kåpan smällen. Inte den fint lackade båten. Väl tillbaka i depån och Vi fick nya  torra kläder och värme..!! Sen startade jättejobbet att ta hand om den blöta båten. Vi hade ju min Pontiac som dragbil..m.a.o lite plats. Senare kommer min Italienska goa vän Angelo Vassena och vill prata med mig. Han var också i Kotka som navigatör åt en mycket speciell Italienare Salvatore Carrubba som var gift med en finska. Angelo ville prata Paris 6 timmars..och upplägget var att Vi tillsammans skulle köra en av två Team båtar för Renato Molinari i Paris..!! Well..sa jag direkt..Renato är nog arg på mig efter förra året när jag monterade en VPK på min nya Molinari jag köpte av honom. Nej, sa Angelo. Vi har redan pratat om dig och Du är förlåten..så när Du är tillbaka hemma i Sverige måste Du omgående ringa Renato och göra upp en plan. Dessa supersnabba OZ Formula 1 båtar jag och Vassena skulle köra i Paris kräver ju lite vana så ett race innan i Italien var bokat för Lassie som Angelo alltid kallade mig. Nu vart man ju ivrig att komma hem till Tollare  och ringa Molle..som Vi kallade Renato Molinari.

 

Tillbaka på Tollare nu och kontaktade Molle. Han hade ju en underbar racing plan för mig. Starta med OZ – Formula 1 testkörningar på hans racing center vid Comosjön i början på September. Den 10:onde September skulle jag köra mitt första Formula 1 race på Idroscalo. En båtracing anläggning vid Linate flygplatsen. En  härlig plats med lång 2 punkts bana som jag gillade. Bilden nedan.

  Vad ingen visste då när 10:onde September 1978 skulle bli en stor dag för mig i Italien..blev en tragisk dag för Svensk motorsport av en helt annan anledning. Kommer till det.   Paris 6 timmars skulle köras i början på Oktober. Renato Molinari – Tom Posey skulle köra den ena  #12 Team Molinari/Saffa/Evinrude båten och Angelo Vassena – “Lassie” Strom den andra  #11 Team Molinari/Saffa/Evinrude båten.

Lite annat som hände i branchen  hösten 1978 var att Larsa Melin som drev Evinrude firman Melins Motor på Tobakspinnargatan 4 i Stockholm eventuellt skulle sälja sin fina firma.

Han hade en köpare och senare under vintern  såldes Melins Motor till Leif Andrew.

Leif hade noll utombordarerfarenhet men var gift med ena dottern till Bullandö Marina. Vi gjorde mycket utombordarjobb på Bullandö Marina och kände en viss oro att det kunde kanske ändras under 1979.

Roffe Magnusson hade fått bra drag på Marinshopen på Ringvägen som Carl-erik Lundberg drev. Calle kom från Kungsholms Marin som var en reservdelsfirma Arne Boden ägde, men  tror den las ner när Calle slutade.

Vidare så gjorde jag en deal med AB Pundet som förvaltade Tollare. Hyrde det fina fristående huset på kajen längst bort som Tosse Magnussons firma Texcote hade haft tills nu. Bild nedan..röda pilen.

Huset behövde en hel del uppfixning vilket Vi gjorde senare. Ett perfekt lokal för att jobba med båtar. Stora dörrar och cementkaj utanför. Nackdelen var att Uno låg vid kajen med sin sunkiga bogserbåt. Vi blev också grannar med Vackra Olsson och Vi blev senare goda vänner..

Nu hände det..!!!! Hade fått tag på några större propellrar till Z-1 Argo/Delicato/ Evinrude V6 båten. Curre och jag skulle ut och testa.  Hade skaffat en ny bättre varvräknare efter badningen i Kotka..men inte monterat den. Curre höll den i handen när Vi ylade på för fullt utanför Gåshaga på väg mot Vaxholm..  Motorn varvade ur med denna större propeller också när vi fick ett lyft i en svag dyning. Båten flög länge och en liten stutts på aktertofflorna..kände igen den och betyder oftast dykning..vilket Vi gjorde.. En fruktansvärd crash..själv gick jag ut framåt på något sätt..Curre låg långt ifrån mig när allt tystnat. Otroligt nog så klarade Vi oss. Curre skrek att han fortfarande hade varvräknaren kvar i handen.. Släng den, svarade jag. Nu kom BPs bunkerbåt som sett hela vurpan och svallet var förmodligen från den båten. Dom hade lyftkran ombord..krokade i motorn och delarna som var kvar av fina båten. Resterna flöt på dom båda nästan tomma bensintankarna i pontonerna. Förövrigt  var det bara “corn flakes” av fina bakverket.. Bunkerbåten körde oss tillbaka till Tollare och la upp det som fanns kvar av båten på firmans cement flytbrygga utanför fars kafferosteri. Han kom ut och tittade..sa ingenting och gick in i rosteriet igen. Janne tog hand om Evinrude V6 motorn och resterna av fina Argo-Delicto båten ligger på Koviks sopptipp.   Nu var det slut på min Z klass distans racing. Vill tillägga att Micke Frode och jag hade våra heta stunder under säsongen men är numera goa vänner. Micke bytte till Mercury året efter och jag fortsatte med Evinrude rundbaneracing. Frode är ju i min uppfattning den absolut bästa Sverige någonin haft i Distans-Offshore racing.

Kompisen Anders Fällman, en härlig vän (som kallar sig själv Pällman efter ett par bärs) skulle åka med mig till Molle vid vackra Comosjön.
Vi tog Pontiac Firebird bilen och drog söder ut. Vi kom till Skåne när det small till bak i bilen. Vi..(jag) hade kört på något och fått ett hål mitt i bakdäcket. Monterade dit resevhjulet och tog oss till en skapligt stor däckfirma. Hade ju jättebreda fälgar-däck bak som var köpta hos kompisen Göran Gustavsson (Guson). En känd firma i Stockholm för stora fälgar-däck på den tiden. Smalare fälgar-däck fram, så det gick inte alls att flytta runt. Självklart fanns inte breda Pos – A – Traction däcket jag hade på lager hos någon däckfirma i södra Sverige. Ringde Guson och nix inte han heller. Däck firman vi var hos gjorde också regumeringar. Killen verkade ha koll på läget och sa att han kunde vulka i en gummibit samt förstärka upp däcket och så gjorde vi. Blev ju helt ok men man vet aldrig med säkerhet. Vi körde vidare söder ut mot Italien. Nu vart det i lite lugnare takt. Renato Molinari kom och mötte oss i Como och han skrattade åt min monsterbil som han kallade den. Fanns få jänkare i Italien på slutet 70 talet. Själv körde Renato en helt ny Porsche 911-930 Turbo. Det var en fröjd att få gå och titta i Molles båtbyggeri med alla racingbåtar med Evinrude motorer. Han visade mig fina Saffa sponsade Molinaribåten jag skulle testköra dagen efter. Den hade en Johnson kåpa för det var en speciell ON klass 2 liters V6 motor som OMC bara hade några få av. Molle skulle också köra en 2 liters motor i ON racet Idroscalo den 10 September men med Evinrude kåpa. OZ klass båten med en Evinrude 2.4 liters V6 motor Vi skulle köra i Paris 6 timmars var inte färdig ännu. Nu tog Molle oss till hotellet han bokat in oss på. Han sa också en sak till..det fanns något hak några kilometer bort från hotellet men han varnade oss för det stället. HeeHee..Vi åt middag på hotellet sen måste Vi ju självklart finna ut mer om haket Molle hade varnat oss för. Det var ju inget fel alls på stället..lättklädda damer och drinkarna kostade lite extra.

Vi tog det lungt den kvällen för jag hade ju en viktig testdag dan efter. Såg direkt att det kunde ha blivit en “Pällman” den kvällen av Anders med det fick vänta någon dag. När Vi dök upp hos Molle på morgonen dan efter visste han redan att Vi hade varit på haket han varnat oss för..Han sa att han sett vår bil där men tror han hade ett visst inflytande över stället. Mig vetligt fick aldrig någon som besökte Renato på hans racingbåtbyggeri ta några bilder under hans många år med Evinrude..så inga bilder finns någonstans. Lago di Como är nog en av dom vackraste platser i Europa.

Provkörningarna hos Molle gick jättebra. Fick lite beröm av Renato då jag höll mig nära hans ställe. Körde hela tiden som på en tänkt bana liknande Milano och Paris 6 timmars. Han sa att dom flesta drar iväg lång bort så han inte kunde se dom under testkörningar. Efter en lång testdag av allt möjligt  var jag nog klar för racing. Man måste ju hålla färgen och ge intrycket att man hade koll på läget. Behövde nog lite mer seat-time men det vågade man ju inte säga.   Renato tog båda våra båtar i sin stora racing truck och Vi följde efter trucken till Idroscalo. Fantastiskt ställe och helt klart pirrade det i magen. Dessa farkoster hade ju en riktigt hög toppfart..klart mer än jag var van med. Var en 5-6 till båtar i klassen. Mest Italienare med Mercury motorer. Tävlingen gick kanonbra och jag slutade totaltvå efter Renato som var långt före mig. Ett uttryck i racing världen då var..man vinner bara över Molinari när han av någon anledning för tekniskt fel och bryter. Under prisutdelingen på Söndagseftermiddagen hörde jag om den mycket allvarliga Ronnie Pettersson F1 crashen på Monza banan. Ett  stenkast från oss. Tragiskt nog dog Ronnie dagen efter på sjukhuset.   Har ju aldrig haft någon bild från racet på Idroscalo 1978..men för några år sedan fick jag denna fina bild av Italienaren Roberto Bigi. Använde #29 för det var Angelo Vassenas Italienska race nummer. Här kör “Lassie” Strom #29 Molinari/Saffa Johnson V6 RS båten. Goa minnen.

Var på plats i Paris ett par dar före racehelgen och bodde med OMC på ett nytt fint ställe..Hotel Suffren La Tour om jag minns rätt.  Fint satan och nära depån och Eifeltornet. Hade ju aldrig suttit i den nya #11 Molinari-Saffa båten och Vi justerade in stol och diverse saker. Angelo och jag var jämnstora och använde samma körsätt när det kom till powertrim – powerlift knappar. Vi fick testköra en hel del på Lördagen och båten kändes riktigt bra med rätt propeller.

En depå bild uppefrån på dom fyra nya OZ F1 båtarna från Molinari och OMC.

#16 Jimbo McConnell och troligtvis Johnnie Sanders USA.

#12 är Renato Molinari och Tom Posey Italy-USA

Både #16 och #12 använde den nya 3 liters racing V6 motorn.

#15 är Erwin Zimmerman från Österike..han som fick smisk av Japanerna med vita handskar på OB VM i Österike året innan.

Nästa båt #11 är Vassena och Ström. Man ser bara främre delen av vår båt.

#12 Renatos båt blev klar i sista minuten. Fanns inte ens tid att lacka den i Saffa färger.

Förarmöte, som alltid endast på Franska med Angelo kunde Franska flytande så han förklarade vissa saker jag inte fattade. Viktigt hur man körde in och ut ur depån vid tankning och förarbyte. En sak som grusade vårt fina upplägg var att Amerikanska racing bossen Jack Leek bestämde att Vi skulle använda en större stigning på propellern. Han var orolig att motorn inte skulle hålla 6 timmar på fullgas. Stora propellern skulle hålla ner varvtalet.. Denna stora propeller gjorde dock vår båt  mera svårkörd. Man måste trimma ut mer för att motorn skulla orka. Speciellt efter svängarna med full tank. Angelo skulle starta och köra 1.5 timme, förarbyte och tankning. Dessa V6 racing motorer med 6 två portförgasare sög i sig en hel del. Jag nästa 1.5 timme, Angelo igen och jag skulle köra sista 1.5 timman. Kommer inte ihåg detaljerna men vet att Vi hade ett längre depåstopp vid ett tillfälle och bytte ett powertrim relä om minnet är rätt.  Oavsett så fick jag köra imål på fjärde plats totalt. Vi var näst bästa OMC efter Molinari som borde ha vunnit men hade hade också en del fel i depån. Så är 6 timmars racing och så kul att få vara med om detta..En pallplats totalt hade ju varit bättre men Vi var så nöjda. Den lilla svartvita bilden nedan var den enda bild vi kunde hitta på vårt Paris ekipage. Ser på hjälmen att det är jag som kör.  

För två år sedan..av en ren tillfällighet såg jag omslaget på en Tysk bok.. Fasen..det är ju vår #11 Saffa båt från Paris 1978..!!..bild nedan och igen Svensken som kör.

En vän i Tyskland skickade mig boken och mer bilder fanns. Nu ser man Angelo står över sittbrunnen just före start

Här nedan kör Svensken om Erwin Zimmerman i båt #16 på innern..

#12 Molle själv nedan ledde som sagt ibland med fick lite tekninska problem.

Resultat och lite skvaller..

  Vill avsluta detta med en stor heder till Angelo Vassena. Som jag skrev tidigare är  inte denna färgstarke vän inte med oss längre.  

One of the powerboat world’s greatest racer ever left us today.

I just got the sad news from Italy that the great Angelo Vassena past away.

There is so many memories from racing with Angelo.
He was such a fun friend to hang around..and always surprised you with crazy things.
So many things is spinning in my head..

Paris, Stockholm, London, Bruges, Como, Lecco, Sabaudia, the Evinrude factory..etc etc..

Maybe my best memory is our team driving in Paris 1978.

R.I.P my dear friend

Hemma på firman och Tollare var det höst och kallt.

Janne och jag satt och pratade på lunchen. Hade varit ett körigt första år för Janne..Massor av övertid och racing på helgerna.

Gjorde ett förslag..Säljer fina Pontiac Firebird bilen och köper två biljetter till USA.

Vi letar en ny bil i USA och stannar borta drygt en månad.

Tanken var att  sticka i början av December och komma tillbaka mitten-slutet Januari.

Curre får ta hand om firman själv några veckor i Januari.

Satt in annons på Pontiac bilen och en köpare kom samma dag. Betalade mer än jag köpt den för och nu var Janne och jag på väg till USA och Los Angeles.

Två förvirrade killar landade på LAX i början av December 1978.. för ingen av oss hade varit i USA tidigare.

Fortsättning kommer så fort det blir tillfälle.

Resan till Florida startar tidigt i morgon bitti.

Lite däckservice krävdes då innerhjulet bak hade inget luft tryck i däcket.

Absolut och skall berätta lite om hur jag hamnade här för det är som det mesta i mitt liv märkligt. Blir nog en lång historia i flera delar

När jag som liten grabb växte upp hemma på Sjöängsvägen 7 (blev 9 senare) drömde jag om att bo i USA. Kommer ihåg att jag till och med köpt en stor Amerikansk flagga och hade som överkast till min säng.

Det retade min mor mycket och hon vägrade lägga dit överkastet om jag glömt bädda sängen. Maud min mor var enormt anti Amerika och berättade hur förskräckligt det var på andra sidan Atlanten. (min kära mor gick bort  för 10 år sedan och hon ville aldrig komma hit och hälsa på mig.)

Jag stuntade totalt i vad min mor sa och det hade nog sitt pris och man vart inte hennes favoritson med viss humor. Var väl runt 12 år när detta pågick. Mitt hjärta hade redan hamnat på andra sidan Atlanten hemma hos Evinrude.

Mitt intresse för att gå i skolan var låt oss säga litet och jag hade ju redan bestämt mig för att ha en Evinrude verkstad så fort som möjligt efter nian så skolan fanns det ingen tid för. Sökte jobb hos Cykelkalle och jobbade där efter skolan redan när man gick i åttan. På den tiden fanns inte högstadiet i Björknäs Skola där jag hade gått i mellanstadiet. Vi fick ta bussen till Birka Skola i Nacka. Rätt lång resa och då fanns inte motorvägen för bussar.

Well..kom ju snabbt på att det var klokare att hoppa av bussen i Björknäs och gå till Cykelkalle och jobba. Då fick man ju dessutom lön. Karl-Erik som han hette med frun Meit undrade ofta om jag inte skulle gå till skolan istället men ville inte det. Skolan skickade brev till mor som jag hittade i brevlådan och det var inte så svårt att skriva hennes namnteckning.

Dom enda gångerna jag verkligen ville till skolan i Nacka var till träslöjden. Läraren där ordnade så jag fick bl.a byta akterspegeln i min lilla Speedybåt som jag köpt i mycket dåligt skick

Resultatet av allt detta var att min avgångsbetyg i nian vart låt oss säga inte så bra..

Kommer ihåg hur min far tittade på mig och så hur fan skall Du klara Dig med detta ..när han krävde att få se mitt avgångsbetyg..!!..(hade tappat bort det på hemvägen från skolavslutningen men far köpte inte den storien..)

Vill tillägga att min far hjälpte mig med en bättre båt året innan efter jag tagit honom på en tur i den då färdiga lilla Speedy plywoodlådan. Lägger in texten från Svera.se

My first powerboat:..

Look what the cyber world can do..I just got two pictures from High School (1967) I invited Solveig and her friend Rita on a boat trip in my little Rose-Mari sport boat with a 15 hp Evinrude/Gale. Well..to be 100% correct..this was my second boat..the first one I built my self was to dangerous so my dad Roland purchased the Rose-Mari from the boat dealer Liljevalls in Stromma Kanal, Sweden back then.. I was so proud of my boat and wanted Rita to be my girl friend..but that did not work out.. She started to date a friend of mine..!! Jepp..that is me in the first and second picture..You can also see my little sport boat there.. Thank you Solveig for the pictures..  

Jobbade kvar hos Cykelkallen en tid efter nian men lyckan var när jag fick jobb hos Heidi Blomberg och deras utombordarverkstad. Där köpte jag också min första nya Evinrude 33 HK för egna slantar.

Heidi Blomberg Marin gick i konkurs men fixade nytt jobb hos Kenty Sjöholm och hans utombordarfirma på Brännkyrkagatan på söder. Lång resa men det ordnade jag med en Vespa 125 cc som varken var registrerad fejkad nummerskylt etc.  inget körkort hade jag heller för lätt motorcykel tror jag det hette då..16 år skulle man vara också men det var jag nog då. Fanns noll intresse för att ta körkort. Många tillbud blev det under resan mellan Sjöängsvägen och söder varje dag men dom fick aldrig tag på mig..trots några försök. Att jobba hos Kenty var den bästa skola man kunde gå i. Nu har Kenty dessvärre gått bort i all respekt så man kan nog berätta lite mer vad som verkligen hände under mina två år hos honom. När jag sökte jobb hos honom var man ju nervös och massa balla saker fanns hos honom på Brännkyrkagatan. Frågade knappt vad lönen var med Kenty hade ett krav..Vi betalar inte skatt och avgifter här så han med ett stort leende. Funderade inte så mycket på det utan började jobba hos Kenty dan efter. Mercury motorer och Carniti gällde hos Kenty…

Kenty var en fantastisk människa som levde livet i 180 km per timme hela tiden. Mercuryservice verkstaden låg i hörnan på andra sidan Brännkyrkagatan från Sjösport som han också drev.

Sjösport byggde racing båtar som Piraya och annat. Man växte fort upp där eller kanske inte alls..inte säker.. Kommer ihåg hur jag tänkte att när jag startar min utombordarfirma skall jag göra allt tvärt om mot vad Kenty gjorde.

Nu kommer lite inte så rumsrena saker, men så var det och håller igen lite ändå..Längst in på verkstaden hängde en Carniti motor på en bock framför en trädörr. Flyttade man motorn och öppnade dörren kom man i den såkallade “Porrkvarten”..Där brukade Kenty och andra sova över om man inte kunde köra bil hem. Kenty bodde ända ute i Jordbro  och var alltid osams med sin fru. När han trodde hon ringde fick jag svara men massa information som Kenty inte ville säga..typ att han inte kommer hem i natt.. för mycket jobb etc..!!

Kenty var väl runt 30 år då och drömde alltid om Italien. Allt runt honom snurrade runt Italien till skillnad mot mig som var 16-17 år och drömde om USA. Kenty var också mycket charmig och massor av läckra damer hängde ofta på Sjösport..I mina ögon var det gamla tanter på 30 past. Hur som helst ville dom också in i rummet bakom Carniti motorn ibland.

Kenty hade ju roliga smeknamn på alla han kände inklusive hans “vänsterbrudar”..tror inte att jag skall skriva namnen på brudarna..men brutala namn var det.

Jag jobbade på verkstaden med Perra Stål och “Svenne med svullna k*ken” som Kenty kallade honom. Duktiga killar som lärde mig massor om utombordare.

Kentys Sjösport var ju en samlingsplats på eftemiddagarna för hans kompisar, pinuppor (som han sa) och racerbåtsvänner.

En annan dröm för mig var ju båtracing men jag ville inte ha något annat än en Evinrude på min nyköpta Semo Cobra 17. Kenty fick inte köpa Evinrude från Svenska Generalagenten men kanske en Johnson från AGB som var Johnson agenten i Sverige..

Dög inte för mig så jag åkte till Roffe Magnusson på andra sidan södermalm och köpte en ny 60 hästars Evinrude från honom. Hämtade den med min flakmoppe och monterade den på Semo Cobran.

Hade också fått en brev från Skattemyndigheten att jag hade restskatt..Visade sig att räven Bengt Blomberg aldrig redovisat in skatten han dragit på min lön när jag jobbade där. Hans konkurs var uppenbarligen planerad.  Efter mycket letande hittade jag dom små remsorna man fick på den tiden på lönedagen. Då var det kontanter som gällde och efter en del armbrytning med myndigheten fick jag min restskatt borttagen. Bengt Blombergs sätt att hantera mig som grabb retar mig fortfarande. Han drog min skatt och stoppade det i sin egen ficka trots att han visste att jag skulle få restskatt på det. Men som sagt hämnden var skön några år senare.

Nu var det dags för mitt första Roslagslopp. Hade visserligen bil men inte rätt ålder för körkort ännu. Uffe som skulle navigera i Rosis hade en mamma som ställde upp med en trailer att få hem Semo Cobra båten från Öregrund..Det var inte nödvändigt visade det sig. Vi kom bara till Furusund..blåste satan det året i Rosis.

Till allas förvåning vann Kenty och Tony Roslagsloppet det året i deras #152 Piraya-Carniti 65. Vi körde i samma klass.

Finns mer om det här..https://svera.se/blogg/offshore/roslagsloppet1971/

Kan tillägga att både Bertil Wik och Bosse Nilsson var med i samma klass det året.

Micke Frode kom in i båtracing något år senare.

Mamma Maud som inte alltid var riktigt nöjd med den äldre sonen vart ännu mer arg när jag ofta bad henne att sitta som passagerare i min bil då jag inte var 18 år ännu.

Den såkallade övningskörningen tog tvärslut en dag när jag blev stoppad av Polisen för fortkörning..

Han frågade efter mitt körkort och det hade jag inget utan hänvisade till mamma bredvid..Det var en kraftig fortkörning men som tur var fick hon behålla körkortet men jag fick betala böterna. Sen vart det slut med min övningskörningen med mamma i bilen..

Att jobba hos Kenty var ju enormt kul och lönen var skaplig. Dock uteblev den ofta då Kenty alltid var kort på slantar. Dock kunde man ju inte bli arg på honom trots att han var skyldig mig några månadslöner. Tröttnade till slut och fick nu ett kanonjobb på service verkstaden på Skanstull Marin. Arne Boden som ägde båtfirman hade bra koll på plånboken då.

Han lovade också att sponsa min båtracing om jag jobbade extra på våren och riggade båtar.

Kändes kymigt att lämna Kenty men jag måste vidare i livet. Han lovade en längre tid att jag till slut skulle få löneslantarna han var skyldig mig men det hände aldrig.

Döpte om tiden hos Kenty till läropengar..och fick jag börja om igen skulle jag fortfarande göra om samma sak.

Glömde ju en stor sak innan jag slutade hos Kenty senhösten 1971, början 1972 kommer inte ihåg exakt. Då fanns det något som hette Lidingöloppet och var ett populärt båtrace ett antal var runt Lidingö.

Kenty ville deltaga där med Pirayabåten #152 han och Tony  vann Rosis med några veckor innan.

Lasse, om Du vill kan Du få vara navigatör åt mig frågade Kenty..

Sk*t tänkte jag..självklart ville jag det men var osäker på hur jag skulle visa honom runt Lidingö..hade ingen riktig koll på det men Kenty lugnade mig och sa..jag hittar.

Tror loppet skulle gå en Lördag och jag skulle träffa Kenty på Brännkyrkagatan tidigt Lördag morgon. Planen var som han sa att hämta Pirayan i något garage och sen till Lidingö med båten på trailern.

För att inte komma för sent på Lördagsmorgonen sov jag över i porrkvarten på firman.

Hmmm..inte nog med att Kenty kom för sent på Lördagsmorgonen..när Vi kom till garaget för att hämta båten låg Carniti 65 hästaren på golvet bredvid båten. Han hade glömt att säga det.

Så nu vart det vrålmecka och det tog tid. När Vi äntligen kom till tävlingsplatsen någonstans på Lidingö var besiktningstiden över och förarmötet också.

Per Stålhammar som var besiktningschef sa till Kenty..Du lär Dig aldrig..kom i tid,  om inte får Du inte vara med. Efter massa bråk med tävlingledningen skulle Vi få starta i tävlingen ändå.

Själv hade jag fått upp ögonen på en Finsk deltagare i depån med en helt ny 1972 års Evinrude 65 hästare som hade kommit dagarna innan från USA. Tror det var Argo bröderna som hade den.

Starten gick och vår Piraya var jämnsnabb med nya finska Evinrude ekipaget. Kenty skrek till mig att sitta så långt bak i båten vi kunde. Pirayan vinglade på bra och vi ledde nu med  hundra meter och gjorde så alla varv upp till målgången. Vi gick imål som segrare..WOW..tänkte jag tills Vi kom in till bryggan och fick informationen att Kenty kört fel i målgången. Vi blev diskade och tävlingsledningen sa att hade Ni varit här i tid och varit med på förarmötet så hade Ni vetat hur målgången skulle köras.

Många höjdmärken och lågvattenmärken för mig den dan och som jag sa tidigare..ytterligare något som sa..gör tvärtom mot hur Kenty gör..

Detta är ingen kritik av Kenty utan just hur Kenty var och jag älskade den mannen..

Nu fanns ju hoppet för Evinrude och några veckor senare köpte jag Piraya båten #152 utan motor av Tony Lindblad som ägde den. (kompis till Kenty)

////

Skanstull Marin var ju enormt stort på båtförsäljning i början på 70 talet. Låga priser på bl.a Ryds båtar och andra kända märken i såkallade paketpriser. Då var ju båtbyggare oberoende från motortillverkare och allt riggades på Skanstull Marin. Arne Boden flög till USA och köpte hem stora partier med Mercury utombordare Vi monterade på båtarna. Frågade Arne om jag fick följa med till USA en gång men han ville inte avslöja vart i USA han köpte all snurror..Det hade jag redan listat ut då jag hittade vissa lappar i någon kartong från båtfirman Rex Marine i USA.

Nu hade jag också köpt #152 Pirayan som jag skrev ovan..Arne Boden var ju Johnson handlare via AGB som var Generalagent men inte Evinrude. Arne erbjöd mig att få en Johnson 65HK för supernetto med hjälp av AGB..

Nja..Ni vet redan mitt svar på det..Jag ringde Hasse Holmen på Huzells som just tagit över Evinrude importen från Linco som också ägde AGB.

OMC ville att Johnson och Evinrude agenten i Sverige skulle vara oberoende från varandra..vilket var kanonbra för mig och OMC försäljningen i Sverige.

Billy Huzell som ägde Huzells med huvudkontor i Karlstad visade också stort intresse för båtracing..allt kändes rätt i mina ögon och min iver att börja tävla ordenligt 1972 var stort. Hade ju inga som helst meriter i racing världen men var så redo man kan bli..

1972 var första året för Evinrude-Johnson 65 HP. 1971 var det 60 hästar och den hängde inte riktigt med Carniti 65 i E klassen..

Är mycket tacksam till Arne Boden och Skanstull Marin. Jag fick möjligheten att jobba massa extra på helger och kvällar där och lönen var bra. Fick då ta ledigt när så behövdes för att köra båtracing.

Skanstull Marin var klart ledande i nybåtförsäljning och verkstaden där jag jobbade var modern och fin för den tiden. Ända nackdelen var för lite plats så alla dom hundratals motorer som lämnades in till vinterförvaring fick Vi frakta på lastbil upp till en trång tunnel som Arne hyrt. Denna konstiga tunnel bredvid Olle Wänlunds båtfirma var där idag söderledstunneln är. Fuktigt-rått var det också..inte alls bra för fina utombordmotorer. Vi fick konservera dom extra mycket av flera orsaker. Det var alltid bråk mellan oss på verkstaden  vilka som skulla bära motorer den dan. Arne Frödig, Kenneth och Björn var några av mina goa jobbarkompisar.

Det året (1972) hade jag också en sponsor deal med Arne Boden som var baserad på hur det gick på tävlingarna. Kommer inte ihåg riktigt men tror att jag fick 500 kronor om jag vann. 300 för andra plats och en hundring för tredje. Skulle betalas ut efter säsongen. Detta var ju mitt första år i båtracing med planen  att köra allt som fanns i den mycket populära E och SE klassen. Visserligen krävdes det en annan båt för SE klassen som var runt runt mot min #152 som var en E båt för typ Roslagloppet med navigatör. Jag ville vara med på allt för att lära mig.

En av många stora saker som hände den sommaren var att min kärlek till en Amerikansk Ford Fairlane 500XL coupe blev för stor och en sådan inhandlades på Alf Selling Bil. Min far ville inte att jag skulle kliva i någon avbetalningsplan för den bilen utan hjälpte till med en Opel Kadett han hade samt min ruttna Volvo PV som inbyte. Fattades några tusen men min gode far lärde mig då att aldrig kliva i avbetalningsfällan och det är jag mycket tacksom för.

Precis en sån här bil var det. Samma färg också.

Dragkula hade den också så till Svenska Mästerskapen i E klassen som det året gick från Björkviks Brygga längst ut på Ingarö tog Vi jänkarbilen med #152 Pirayan bakom dit. Redan då fick man en del märkliga kommentarer om sitt bilval. Oavsett så vann Janne “Janex” Eriksson och jag tävlingen 6 sekunder före Bosse Nilsson i sin Joker-Johnson.

Hade en lång fin resultatlista från säsongen till Arne Boden. Fick alla mina slantar men sen sa han jag har inte råd att sponsa dig längre..Du vinner för mycket..

HaHa tänkte jag för Arne var känd som låt oss säga..hålla i sina pengar hårt.

Några veckor senare tog Vi Forden och drog till Väst-Berlin för att kolla Berlin 6 timmars båttävlingen. Vad jag inte riktigt begrep innan var att köra genom då Öst-Tyskland i en stor Amerikanare var inte så klokt. Massa rätt otäcka saker hände på den såkallade Transitresan  genom Öst-Tyskland.

Ett par bilder från 1972.

#152 Pirayan med Hotell Hilton i bakgrunden. Bodde ofta i tält för att ha råd med racing och allt annat konstigt man måste ha.. Skanstull Marin hade en fin plats.

Detta är från Nora..Fick slantar av Svenska Racerbåtsförbundet att deltaga där. Kom längst ner på pallen och det kostade Arne Boden en hundring..

Finns en till stor drastisk sak som hände 1972 som kunde ha varit slutet för mig..syns svagt på sista bilden ovan..!!   Våren 1972 skulle jag göra ett extra jobb på Skanstull Marin genom att åka ut till en kund och montera tillbaka en vinterförvarad Chrysler 45 hästars utombordare på kundens båt. Arne Boden lät oss göra så ibland. Då hade jag en VW bubbla 1200 och la in Chrysermotorn med hjälp i baksätet. For iväg ut mot Djursholms området en sen eftermiddag-kväll. Hittade inte rätt och för kors och tvärs letande efter gatan. Körde fel och vände och med solen lågt rakt i ögonen höll jag upp handen för att slippa solen..för sent såg jag bommarna gå ner för Djursholmståget. Tvärnitade men klippte bommarna och Chrysermotorn kom flygande, tryckte ner mig mot växelspaken. Vart klart omtumlad och när jag tittar upp ser jag tåget kommer som klipper mig rakt i sidan just i framkant av förarplatsdörren. Bilen släpas med och kommer ikläm mellan tåg och en stolpte. Sitter i bilen och blöder kraftigt..hade fått växelspaken i mun och slaget ut ena framtanden. Stor kalabalik,  Ambulance och Polis kom. Tror jag tappade minnet en stund och vaknade på Danderyds sjukhus. Nu stog polisen vid sängen och ville ha alkohol blodprov. Efter en stund kom också min far som var klart skakad av vad sonen ställt till med. Hur som helst kom jag undan med en förlorad framtand. Well..efter några veckor kom ett brev från Körkortmyndigheten som ville dra in mitt körkort för grov vårdslöshet i trafik. Att krocka med tåg var tydligen allvarligt. Efter lite hjälp från en bekant inom Nacka Polisen klarade jag mig undan med en varning. Detta var också andra gången det var riktigt nära slutet. Första gången var när jag körde igenom isen med min moppe mitt i natten i Skurusundet. Far fick hämta sonen djupfryst på Gammeluddens Semesterhem som det hette då.

Vintern 1972/73 kändes lång och har aldrig varit så förtjust i vinterhalvåret. 

Jobbade rätt mycket extra på Skanstull Marin för att spara slantar. Ford Fairline bilen behövde vård och jag började sakta förstå att jag får nog bestämma mig för en sak..Jänkarbil eller båtracing..valet blev lättare när jag av misstag backade in i sidan på Forden när jag skulle parkera fars stora kaffe lastbil hemma på Sjöängsvägen..Fasen..kunde knappt hantera min ilska över mig själv när jag stog där och kollade på bilen med sidan och dörren ordentligt skadad. Tog sura beslutet att sälja jänkaren med rätt stor förlust.Arne Boden erbjöd sig att sälja hans Volvo Duett firmabil till mig och så blev det. (Bilden)

Kommer också ihåg vad Roffe Magnusson (som senare även ägde Marinshopen) sa..

Lasse,  Du är en idiot..först kör Du som en galning med Skanstull Marins firmabil sen går Du och köper den..!!

Jo, Roffe hade nog rätt men en Volvo Duett gick fasen inte att ta ihjäl trots hårda försök av mig och andra på Skanstull Marin.

Tillbringade också stora delar av vintern i ett skyddsrum i Gröndal och byggde en ny speciell Piraya 17 med hjälp av Kenty Sjöholm.  Hade lite egna ideer om hur den skulle vara. Hände massa märkligt i detta skyddsrum som det alltid gjorde med Kenty. Tror jag lämnar det åt sidan..

Sen kom samtalet..Racing chefen i Sverige Hans Holmen ringde och sa att Evinrude-Huzells skulle sponsra mig och man hade en ny bättre Evinrude SS på gång för SE klassen inför 1973 års säsong. Ett krav var att jag måste köpa en ny katamaran från Italien. Det fanns två att välja mellan..Abbate eller Clerici. Jag beställde utan att riktigt veta varför en Clerici.. för en jäkla massa Lire.

Som alltid var jag ute i sista stund och båten kunde först levereras i slutet Juni 1973!! 

Efter telefonsamtalet från Hasse Holmen och några möten på Huzells som låg på Krossgatan i Vällingby gick man i väntans tider.

Den nya Evinrude 65SS motorn som jag skulle få gratis från OMC’s  huvudkontor i Waukegan, Illinois från mitt drömland America fanns väldigt lite information om.

Inte ens Hasse Holmen visste vad det var. Kändes väldigt speciellt och dom som ville ha flera motorer kunde beställa en EvinrudeSS från Huzells eller JohnsonSS från AGB men måste betala.
På den tiden tog det evig tid att få ny tand om man slagit ut en som mig. Sprang hos tandläkaren på Birger Jarlsgatan många gånger. Fick någon form av tillfällig tand men funkade inte så bra. Lossnade ofta och man fick dra till Birger Jarlsgatan.

Gamla racing räven Uffe Backman som hade tävlat många år med större Evinrude motorer och kört Paris 6 timmars flera gånger skulle också få den nya Evinrude 65SS motorn gratis. Han var ute i tid och hade beställt sin Clericibåt mycket tidigare och hämtat den i Italien redan i Maj månad.

Ringde Ulf och frågade om jag fick komma och titta på hans nya båt. Jag var välkommen och jag tror det hette Fantholmen ute vid Ekerö. Där höll han till hos Uffe Andersson som också körde racerbåt. Tog bilen dit och hans nya Clerici SE klass båt var ju så läcker och dom hade börjat montera den nya Evinrude SS motorn.

Min skulle komma med nästa sändning från Amerika..men hade ju ingen båt ännu.

Dom två Uffe var jäkligt dryga mot mig och sa lite lustigt att det var bortkastad tid av mig att hämta min båt i Italien för Uffe Backman skulle vinna allt och även stora racet i  Lappeenranta Finland som var i mitten på Juli.

Vilka jäkla sk*tjgubbar tänkte jag på väg därifrån..Hade redan lärt mig att inte ta åt mig av hjärntvätt från konkurrenterna utan min plan var att spöa flygkapten Backman när jag får ihop mina grejor..

Nu skulle Vi köra Mälaren Runt med min nybyggda Piraya 17 och en ny vanlig Evinrude 65 och hade övertalat Hasse Holmen att vara navigatör. Han var liten och mycket lätt samt det fanns ingen mer trogen Evinrude man än Hasse. Starten gick och direkt fann Vi ut att Kim Kalda i sin nya Joker med Merc 65 var jämnsnabba med oss. Det var plattvatten och Kim hade powertrim..jag ville inte ha det för att spara vikt. Trimtank längst fram i fören istället. Hur som helst kunde Kim trimma ut lite till i plattvattnet och segade sig förbi oss samtidigt som Kim och navigatören Ingmar lite norchalant vinkade åt oss..Well..sen kör dom helt fel och vimsade bort sig..Så Hasse och jag fick vår första seger och vinkade till Kalda när han kom in till bryggan efter oss..

Min far Roland och jag skulle ta Aroma Kaffe lastbilen som var en Hanomag 45  till Italien för att hämta nya Clerici racerbåten.

Lastbilen hade stort flak typ inbyggt skåp och en Z lyft bak.

Roland som alltid lärt mig att vara ekonomisk tyckte vi skulle ställa tre-fyra  200 liters fat på flaket och fylla med diesel från

tanken till kafferosterimaskin och så gjorde Vi.

Själv hade jag varit på banken och bytt till mig en stor säck Italienska Lire för Hans Holmen hade fått informationen att Franco Clerici ville ha betalt i kontanter.

Har något minne av att båten kostade runt 10,000 Skr i Italien och det var mycket slantar då för en 19 åring utombordarmeck

Far lovade att stå för transporten. Han var mycket hjälpsam på ett klokt sätt men gillade inte riktigt båtracing då han var rätt att jag skulle göra mig illa.

Hanomagen var inte den snabbaste lastbilen men Vi körde non stop ner till södra Tyskland. Så lång gick allt bra men in i Schweiz gick det sämre.

Gränspolisen ville kolla i stora skåpet och dieselfaten vart problem, men Vi fick åka in i landet efter att betalt en viss avgift.

Varken Roland eller jag hade varit i Italien förut och Vi fick väl en mindre chock över trafiken genom bl.a Milano och efter mycket letande hittade Vi Franco Clericis lilla håla söder om Cremona. Franco var mycket hjälpsam och båten var ju extremt fin. Inte riktigt den färgen jag beställt men helt OK.

Vi betalade båten, fick hjälp och lasta  och ställde av ett par tomma 200 liters fat.

Trötta var Vi men jag ville hem så fort som möjligt men Vi stannade utanför Milano för att sova på hotell en natt. Vi hade sovit i hytten tills nu.

Vi gick ut för att äta och hamnade sen på ett märkligt ställe..strippklubb är väl rätta namnet och sånt hade jag inte tid med då. Hur som helst så vart Vi blåsta..

Ett par öl kostade stor-skjortan..Far vart riktigt förbannad vilket han sällen blev och tyckte Vi skulle backa upp lastbilen och rulla in ett 200 fat med diesel på krogen..

Nej, nej fick han på andra tankar och färden norr ut startade tidigt på morgonen dan efter.

Genom Schweiz igen och när Vi kom till Basel och gränsen mot Tyskland kom Schweiziska tullen.

Vi hade kört lastbilen en Lördag-Söndag i Schweiz och det var förbjudet.

Vi måste vänta tills Måndag morgon när kontoret öppnade.

Efter massa bråk och böter fick Vi åka vidare.

Full gas på Hanomagen upp till Svenska gränsen och där fixade Roland in båten via kaffefirmans tullkredit han lovade mig att stå för.

Go och snäll far när han var på det humöret.

Väl hemma på Sjöängsvägen monterade jag nya  Evinrude SS motorn på mitt sätt.

Dessvärre fick jag inga propellrar med till motorn som Evinrude lovat. Dom var på “back order” och nya Evinrude SS motorn hade en annan typ av växelhus än standard motorn med tjock axel samt vänstergående propeller.. INGA  PROPPAR som passade  fanns att tillgå.

Jag fick tag på en två bladig propeller på NK Kristensson som var för Mercurys BP motorer.
Helt fel men bättre än ingenting.
Den stora tävlingen var Europamästerskapen i Lappenranta, Finland om några dagar..!!
VM fanns inte på den tiden i UIM SE klassen så “this was it”
Jim Wagner som var OMC Racing chef för Evinrude-Johnson  i Europa  stannade till i Stockholm på väg till Finland med fabriksföraren Roger Jenkins likadana Clerici  båt på släp.

Holmen övertalade Jim Wagner att  jag skulle få provköra en av propellrarna  som man hade med sig till OMC fabriksförarna.

OMC mekanikern monterade en jättefin ny tre bladig vänstergående cleaver på min motor. Nya Clerici båten  gick som fan när jag for runt på Tollare och Jim Wagner lovade mig att om jag kom till Finland skulle jag få använde Roger Jenkins reservpropeller under tävlingarna som alltid då var uppdelade på fyra heat och dom tre bästa räknades.

Jag och Hasse Holmen samt Curre Gustavsson tog Duetten  till Finland med Clerici båten efter på en gammal trailer för jag var absolut pank. När Vi var på plats
i Finland kom flera överaskningar.
Massor av Carniti, König, Mercury samt Evinrude-Johnson racing båtar och
tillhörande fabriker var på plats. Runt 45 båtar och jag hade ingen propeller för Roger Jenkins
vägrade låna ut sin extra propeller. Var nära ett utbrott på Jim Wagner men lugnade ner mig och gick

 runt och deppade i depån när jag sprang på Tor Smith Ingebrittsen från Norge. Tor Smith hade en äldre tyngre båt och när han
visade mig sin propeller fick jag upp hoppet igen. En jättefin tre bladig vänstergående cleaver han fått på något konstigt sett  i Norge.

Såg precis ut som den propeller jag provkört på Tollare några dar innan.

Han fick låna min två bladiga Merc BP  propeller och han var nöjd med den
Jag fick hans fina  cleaver med ett handslag men hann inte ens testköra.

Starten gick nu för heat ett och jag lyckades köra upp mig och tog ledningen och höll den i mål. Heatseger blev det  och nu tog det hus i helvete, massa förare stormade runt Norrmannen och bjöd han stora pengar för propellern han lånat mig.
Räven Uffe Backman bjöd 15,000.00 för propellern men Norrmannen var cool och sa att han hade en deal med mig.

Nästa heat vart svårare för Italienarna försökte köra på mig i starten och till sist prejade en Italienare mig upp  på bojen så jag blev diskad i det heatet.

Två heat kvar på Söndagen och jag hade skadat ena pontonen, men fixat till det över natten.
Kommer inte riktigt ihåg hur det gick i heat 3 men jag måste vinna fjärde heatet på snabbare  tid  än alla andra och det lyckades jag med.

Jag hade nu gjort det omöjliga och vunnit tävlingen.  Jim Wagner fick surt komma över till oss och gratulera mig till stor segern.
Roger Jenkins försvann till flygplatsen och England direkt efter tävlingen.

Fick en hel del prispengar som även räckte till en ny trailer för min trailer stog med skurna hjullagen i strandkanten på fina sjön i Lappenranta.

Själv kunde jag knappt fatta vad som hänt och att Reuters skickade en bild runt världen på en långhårig Svensk med en utslagen tand gå iland efter att vunnit racet  bekymmrade mig inte alls.

(Första bilden)
Detta vart starten för min riktiga Båt Racing jag kunde leva av i många år.

Härligt var det i Lappenranta och festen efter tävlingen varade länge..!!

Life was good..

Hasse Holmen i bar överkropp och jag i Evinrude t-shirt. Denna bild jag fick för ett år sedan av Jorgen Jorgensen från Danmark gör mig fortfarande tårögd.

Man ser gråtejps lagningen bredvid mig i skrovsidan samt min ruttna trailer.

#99 Clerici-Evinrude SS..Vinnarekipaget i Lappenranta, Finland 1973.

Väl tillbaka hemma i Stockholm efter Finland hände det grejor. Vart inkallad till möte hos Huzells på Krossgatan i Vällingby. Billy Huzell var där som ägde företaget som förutom Evinrude agenturen var stor i bilbranchen också. Han gratulerade mig till segern och hade informerat Bengt Nilsson som var chef för Evinrude avdelningen på Huzells vad som var nästa steg. Billy åkte hem till Karlstad och Bengt berättade att han  fått informationen av Billy  att köpa min Clerici båt av mig till ett högt och bra pris. Från och med nu tog Huzells alla mina kostnader för racing och en rimlig ersättning. Fria motorer, racing båtar, reservdelar och propellrar. Larsa Melin som ägde Evinrude firman Melins Motor på Artillerigatan var den som skulle hjälpa mig med motorerna om så behövdes och Huzells tog kostnaden. Fantastiskt i min lilla värld och åkte till Skanstull Marin och jobbade vidare. Många fler tävlingar var kvar 1973. Bl.a Roslagsloppet och nu monterade jag nya Evinrude SS motorn på Pirayan och tänkte nu är det slutvinkat för Kim Kalda.. Well..inte riktigt..Hasse Holmen och jag ledde stort i Roslagsloppet men några sjömil från Öregrund fick Vi ett snekast i en åskadarbåtsvåg..Hasse flög ur och tappade hjälmen.. När Vi låg där och plaskade  körde Kim Kalda förbi och vinkade.. Efter en stund var Hasse ombord igen och var som tur oskadad. Jag tryckte på han hjälmen och tog upp jakten på Kim Kalda. Vi hann ifatt men inte om honom så det blev en blöt andra plats. Dagen efter var det ett race i Öregrund men Hasse hade fått nog den helgen. Kompisen Curre ställde upp som navigatör..Full rulle i racet och Kim Kalda hade inte en chans..men så hände det..Storskrunk på fina Evinrude SS motorn. Vi fick bryta och nu hängde man på låset hos Larsa Melin. Han fixade nya delar och nästa race var Nordiska Mästerskapen i Holbäck, Danmark med Clerici båten som nu var lagad i sidan. En sak till..stöddiga Uffe Backman som skulle vinna allt meddelade Bengt Nilsson att han sålt sin Clericibåt till Norge och lämnade igen sin Evinrude SS motor..Han hade givit upp..!! Bengt Nilsson var inte så racing intresserad med nu ville han hänga med till Danmark. Fantastisk täving i ett blåsigt och regnigt  Holbäck. Vann alla fyra heaten och nu hade man även ett Nordiskt Mästerskap i SE klassen. Första bilden är Bengt och jag i Holbäck..Andra bilden är #99 vinnarbåten i racet.    

Kommer inte riktigt ihåg turordningen men det hände många saker runt mig som jag dessvärre var dålig på att hantera rätt. Ett bra exempel var att när James Bond filmen “Live and let die” hade premiär i Stockholm sent 1973 hade Huzells stora planer för mig. 007 körde mycket båt med Evinrude i filmen inklusive det berömda båthoppet. Huzells PR avdelningen i Karlstad  ville ha Clerici båten (som nu var deras)  med Evinrude SS motorn på gatan utanför biograferna på något sätt och jag skulle prata inför en massa folk på flera ställen i Stockholm.

Nja..blyg som jag var då ville jag inte det och efter lite diskutioner la Anita Torpman PR chefen ner det. Många år senare började jag sakta förstå att jag borde ha begripegt bättre och varit mer involverad  med sånt. Dock var jag så fokuserad på att vinna i racing och allt annat var i min lilla värld fel.

På hösten 1973 kom ett brev från OMC till Huzells och racing chefen Jim Wagner ville ha med mig i Paris 6 timmars tävlingen som på den tiden var den mest kända båtracet i världen. OMC skulle stå för alla kostnader och vi skulle bo med OMC på Hilton, Paris. WOW..Efter några telefonsamtal med Huzells kom Vi fram till att jag skulle ha Lorentz Näslund från Storfors i Värmland som co-pilot. Man måste vara två förare i den tävling. Kontaktade Svenska Racerbåtsförbundet för man måste anmäla sig till Paris racet via sitt förbund där man har sin racing license. Fyllde i alla uppgifter och betalade avgiften. Förbundet skulle göra resten. (ja, allt var gjort i tid) Lorentz var så glad att han fick vare med om detta. Han köpte en ny stor Dodgevan inför Paris resan. Vi gjorde en egen tankutrustning för man måste ju fort fylla mer bränse i båten när man var i depån för förarbyte. Lorentz, Curre, Hasse Holmen och jag var nu på väg till Paris. Blev stoppade av Franska tullen på väg in i Frankrike. Det blev en katastrof där..Vi hade inget Carne ATA som var ett document man borde ha på den tiden för typ en båt in i ett land. Franska tullgubbarna var omöjliga och Vi försökte förklara att Vi skulle tävla i Paris..NO sa tullaren och dom till och med ringde till Paris tävlingsledning som tydligen sagt att Vi inte skulle vara med i racet..!!..Vi var fast i tullhuset i nästan ett dygn. Ett tag såg det ut som Vi skulle hamna i finkan. Helt plötsligt kom ny personal och Vi fick åka in i Frankrike after att Lorentz betalde 1,000 franska pengar i böter.

Paris depån vid floden Seine nedanför Eifeltornet var ju bara så häftigt..men efter en stund vart det ny kaos. Tullgubbarna hade rätt..Jag och Lorentz var inte med på startlistan. Svenska Racerbåtsförbundets Generalsekreterare Littan som han kallades hade såsat med vår anmälan till racet. Hade kommit in för sent så vi  fick inte vara med. Punkt slut.. sa tävlingsledningen. Till och med OMC vart upprörda och försökte tala President, Jean-Noël Bladinaire tillrätta. Nix..fanns bara tillstånd för ett visst antal deltagare så Vi fick inte ens ha vår racingbåt kvar i depån. Detta var nog det största bakslag under min racing men som tur var förstog OMC höjdarna att det var inte jag som felat utan Svenska Förbundet. Vi fick bo kvar på Hilton, Paris och OMC tog alla kostnader ändå. Dock var det bittert att stå i depån och se Italienaren vinna som tryckte mig medvetet upp på bojen i Finland.. Vår båt i Paris depån innan vi blir utkörda..röd pil och man ser också Lorentz vita van.  

Vidare blev det  Världsrekordförsök den tjugonde Oktober 1973 och det var svag is vid båtrampen på Dalälven.
Jag skulle slå såkallade timrekord. Snittfarten över en timme och vidare till 2 timmar togs på en utlagd rundbana och det lyckades Vi med, men höll på att frysa ihjäl på kuppen. Hade också lärt känna Tord Strand som ägde Nacka Asfalt som var stort på den tiden. Tord var en god vän och enorm supporter av min racing. Han gav mig slantar för Världsrekordförsöken. Kontant ur fickan drog han upp en bunt tusenlappar..Kör som fan och slå dom där Italienska fuskarna sa han.. Andra bilden är från rekord körningen på Dalälven.

Huzells gjorde väldigt mycket för att promota min racing och Evinrude. På båtmässan tidigt 1974 hade man Clericibåten med EvinrudeSS motorn ihop med en film som körde Bond filmen “Live and let die” om och om igen. Man hade tryckt upp fina t-shirts med min min båt på som Vi sålde på mässan. Även dekaler.  ABBA hyrdes in och var supporters av Evinrude och min racing under säsongen 1974. Man ser Björn och Agneta på bilden nedan i min blåa racing t-shirt.

En ABBA bild till och Björn i gul racing t-shirt. Här felade jag igen och ville inte förstå reklamvärdet av att ABBA var involverad i min racing. Dock är man ju nu många år senare riktigt stolt över det. Sent skall syndaren vakna heter det väl.   1974 års racingsäsong närmade sig och jag registrerade namnet “Utbordarspecialisten Lasse Ström Marin”. Målet var ju att starta min egen Evinrude firma..dock var det lumpen som grusade lite av mina planer..
Hade ju inte tid med sånt heller och vart inkallad men fick uppskov till senhösten 1974.

Nu var planen att dra till Italien för att hämta nya Clerici SE klass båten Huzells hade beställt och betalt.  

Helt plötsigt upptäcke jag att  det inte fanns tid att jobba på Skanstull Marin men jag gillade ju jobbet och företaget. Arne Boden var alltid en stor supporter. Fick ledigt att dra till Franco Clerici, men Volvo Duetten skulle nog inte klara en fullgas resa dit så jag fick låna en bil av Huzells till Italien. Har något minne av att Hasse Holmen var med till Italien och när jag fick se nya gula Clerici båten hemma hos Franco i Formigara  blev jag så optimistisk för säsong 1974. Båten var så fin och rätt. Klart rättare stuk än min första Clerici men Franco pratade noll engelska. Var inte säker på om han var ok med att man vann över Italienarna eller ej..dessutom fuskade dom ofta. Hur som helst lämnade Vi Franco Clerici och åkte raka spåret till OMC i Belgium för att hämta hem nya Evinrude SE klass motorn. Mycket bättre modell som hade ett nytt växelhus som senare kallades nitro. Monterade på motorn men ville provköra i lugn och ro hemma på Tollare.  Fantastiskt..nya gula Clerici båten var över 10 knop snabbare än fjolårs ekipaget. Lite knepig i svängarna så jag måste ändra körstil. Well..första test racet gick inte så bra..tog ledningen i  racet utanför Stockholm men rullade i första kurvan på grund av en stor åskådarbåts våg. Kommer ihåg kompisen Lollos kommentar när jag låg där och simmade..han satt i en bevakningsbåtarna och sa.. Fan Lasse..såg Du inte vågen..?? Tur att man låg i vattnet och inte fick tag på honom. Sk*t..Bosse Nilsson vann nu i sin Schulze med likadan motor som min men Johnson kåpa. Bilden är från det racet efter båten är bärjad. Bakkåpan till båten är ihoptejpad. Gick sönder även lite annat men hade tur. Kunde ha varit mycket värre. Ser kallt ut.

Larsa och Lillemor Melin som ägde Melins Motor blev inte bara dom som hjälpte mig med Evinrude motorn utan deras hem på Lurbackavägen vart vårt nya tillhåll när Vi inte tävlade. Goa kompisen Lollo var alltid med och fällde dräpande kommentater som jag nämnde tidigare. Det var fest hos Larsa och en hel del dricka samt racing snack.. Vi hörde Lollos VW bubbla gå på fullgas en längre tid stillastående nere på parkeringen.. Jag rusar ner och öppnar dörren och skriker till Lollo..Vad gör Du..?? Han kollar på mig och säger…”Fan..kommer Du in i den här höga farten”  

Gula Clericibåten var suverän när föraren inte felade. Vann många tävlingar som Nordiskt Mästerskap, och Duvnäsvikens 2 timmars tävling m.m i början på sommaren. Volvo Duetten dog och nu hjälpte min far mig med en kanonbra deal på en helt ny röd Opel Caravan Combi. Min första nya bil. Stora SE klass tävlingen om Europamästerskapet detta år var i Franska Evian i början på Augusti. Ville ju försvara min titel.

Larsa och Lillemor skulle “gunga” med dit i deras nya jätteläckra stora Oldsmobile Vista Cruiser stationsvagn. Bosse Nilsson och jag skulle åka ihop med våra racing båtar efter bilarna till Evian. Bosse hade också en Opel Caravan Combi men beige. Nu ville jag vara på plats i Evian i tid och få upp känslan för stället där tävlingen skulle gå.

Well..Bosse, Örjan och Fritte tror jag hans kompis hette skulle ju fira för det var många dar kvar till tävlingshelgen. Själv var jag  inte inne på den linjen alls men Vi gick förbi utehaket dom satt på. Bosse var på G,  rök ihop med några fransmen och storbråk utbröt. Alla tre slogs som fan och bord, stolar och annat flög runt. Polisen kom och hela Vaxholmsgänget åkte i finkan. Franska polisen var inte att leka med. Där satt dom i ett par dagar.

Jag informerade Rutger Friberg som just kommit  om läget. Rutger skulle vara vår Svenska lagledare och jurymedlem i själva racet. Efter massa diskutioner fick Rutger ut Team Bo Nilsson ur finkan på ett vilkor att dom inte fick ställa till något mera. 

Racet i sig själv som gick på Söndagen blir fortsättningen. Första bilden är min nya röda Opel och andra bilden är #99 gulingen.. Man ser att Nacka Asfalt och Sjöcentrum i Saltsjöbaden var mina stora sponsorer.  

Rubriken i Idrottsbladet var pang på rödbettan..
“Italienare försökte torpedera Lasse Ström i SE-EM men rappe Lasse gick inte i fällan”..  

Att Italienare är kända för att fuska känner Vi nog alla till men inte trodde jag att dom var så brutala. Kommer ju ihåg när dom avsiktligt körde på mig i Finland året innan och tryckte mig mot bojen..för nuddar man bojen vart man diskad förr.   Ett riktigt rävspel pågick under alla fyra heaten i Franska Evian 1974. Allt från medvetna tjuvstarter för att lura med mig, till att vissa Italienare väntade in mig när jag skulle varva dom och då försöka köra på mig. Dock var turen på min sida i Evian och jag vann tävlingen klart. Well..klart var nog fel uttryck för nu vart det storbråk på efterbesiktingen av motorerna. Min motor gick felfritt igenom men vissa Italienares motorer blev inte alls godkända och dom blev diskade. Nu lämnade dom in protest och tävlingsjuryn fick utreda. Vi satt och väntade vid middagsbordet där prisutdelningen skulle ske i många timmar. Runt 3 tiden på morgonen hade man äntligen bestämt sig att båt #51 som var mitt tillfälliga nummer var officiellt the Winner.. Då var man ordenligt trött och bara ville till hotellet och sova. Att vakna på morgonen med seger pokalen och massa annat kändes riktigt härligt. Finns massa detaljer om racet om man nu vill läsa Idrottsbladets race report nedan. Hände en nu efteråt rolig sak efter tävlingen när jag kom in till bryggan med vinnarbåten. Blir i nästa fortsättning.

Man kan se att det var ordenligt gropit på stora Genevesjön. Kolla båten i bakgrunden på första bilden med min båt #51. Tror det är en av Italienarna som försökte hänga på mig..!! Sista bilden är på höger sida..bror Lennart, jag, Lillemor och Larsa som håller sig för pannan.. Långbänk var det i väntans tider.  

När jag kom in i depån efter ha vunnit racet i Evian, Frankrike kom bl.a Larsa Melin springande.. Han hade något i handen och gav mig.. Det var en likadan Evinrude dekal som man ser här på bilden nedan framför min ratt.

Larsa hade låtit göra 50 fina dekaler med trycket att jag var Europamästare i SE klassen 1973, detta gjorde Larsa tidigt på våren 1974. Den dekalen är på min båt bilden ovan. Tryckaren hade gjort fel och tryckt 1974 på dom första 50 dekalerna men det hade Larsa aldrig talat om för mig. Han bara behöll dom i hemlighet. Nu stog jag där i depån efter målgång och hade en förtryckt dekal där det stog att man var Europamästare 1974. Kändes inte riktigt rätt så jag gömde den..Italienarna var ju redan så upprörda.. Hur som helst är det ju rätt roligt efteråt..

  Nu vart det bråttom hem till Stockholm för Roslagsloppet skulle köras i helgen som kom. Hann precis få Piraya båten iordning med motorn jag hade i Evian. Fanns ju lite ogjort jobb i Rosis men denna gång gick allt vägen. E-99 Piraya 17 / Evinrude (bilden nedan) var klart första E båt i Öregrund. Dessvärre är jag inte säker på om det var Hans Holmen eller Håkan Söderholm som navigerade till vår första Rosis seger.  

Första helgen i October kördes alltid Paris 6 timmars tävlingen och nu försäkrade jag mig att vår anmälan till racet skickades in i tid av förbundet. Detta race var ju så ballt och häftigt och ville inte missa det igen. Dessvärre hade nu tävlingsledningen i Paris  inför 1974 års race tagit bort SE klassen och ersatt den med OE klassen som var en helt fri klass från begränsningar. Endast max 850 cc gällde. Självklart kunde man köra i OE klassen med vår SE båt men en klar nackdel. 39 startande i OE klassen. Denna gång funkade allt rolex och Lorentz och jag slutade på tredje plats i vår gula OE Clerici med #48. Finns massa mer bilder och info om racet här. https://svera.se/blogg/paris-6-hours/very-happy-with-our-paris-6-hour-race-1974/ Vi upptäckte också att nattlivet i Paris hade mycket intressanta saker att erbjuda. Kändes klart bittert att lämna Paris för Sverige för nu klarade jag mig inte undan lumpen längre. Hade ett datum i Ocktober jag måste checka in på KA 1 i Vaxholm..well Rindö närmare bestämt. Gjorde jag inte det kom dom och hämtade mig. Som alltid hände det märkliga saker under min tid på KA 1. Mer om det i nästa inlägg. Några bilder från Paris och en poster Huzells gjorde om min racing 1974

Det var med blandade känslor man anmälde sig för utbildning på KA 1 i Vaxholm hösten 1974. Well KA 1 låg ju på Rindö så man tog färjan från Stenslätten på  Värmdösidan över Oxdjupet  om man bodde som jag på Sjöängsvägen i Kungliga Björknäs. Själv hade jag aldrig några planer på att som många försöka komma undan lumpen och hade sökt till KA 1 av flera anledningar. Kustartilleriregementet kändes rätt för mig. Kommer inte riktigt ihåg men tror man först måste göra en tre månaders grundutbildning innan man kunde gå vidare inom KA 1.  Grundutbilningen var för mig nyttig. Man fick lära sig hantera vapen, många skjutövningar samt vapenvård innan det blev fältövningar.  Vi tältade under övningarna på Värmdösidan och krigade mot varandra i olika grupper. Dock tog jag oftast bilen hem på kvällarna. Min sängplats bland en hel del roliga lumparkompisar vart inte använd så många gånger. Det tog mycket tid att åka hem från Rindö..man måste passa färjan och sen lång körning till Björknäs. Hade bara en fix ide om att jag bara skulle därifrån på nätterna. Man fick ju inte gå ut genom vakten i civila kläder före en viss tid på sena eftermiddagen. Sen tillbaka tidigt på morgonen. Gick ju åt en jäkla massa bensin till min Opel Caravan som jag självklart hade bytt fögasare och insug på för mer hästar. Ibland så sa min far Du kan tanka på Texacomacken i Björknäs  med firmakortet han gav mig. Kändes bra och fick göra så några gånger. Gick ju åt några tankar i veckan så när jag inte hade fars kort frågade killen som drev Texacomacken om det skulle gå på fars firma eller inte. Han hade kortnumret i systemet och frestelsen blev för stor så svaret blev ja. Det märks nog inte då det fanns flera firmabilar. Sen blev det nog lite många tankningar på fars kort och när Roland någon månad senare ville prata med mig så kända jag mig jävligt rutten för det var ju inte så svårt att förstå vad det kunde vara om. Hur som helst så ordnade det till sig för far hade ju också gjort lumpen. Dock sa han att.. gör Du om det är det kört för Dig..!! Såg på blicken att han menade allvar. Massa andra saker pågick..delvis hade jag skickat brev till Evinrude Racing chefen i USA och väntade på svar. Jag hade också haft möten med AB Pundet som förvaltade Tollare Pappersbruksfastigheten. Det fanns en utrymme i bottenplanet mot kajen som kanske kunde gå att göra om till en runt 125 kvadratmeter lokal. Dock måste man riva massor av tjocka innerväggar i tegel..väggar putsas med bruk, golv måste gjutas. Stora portar i yttervägen sättas dit etc. Målning och el, samt vatten installeras. Killen på AB Pundet var enormt hjälpsam då jag hyrt en annan liten fristående lokal av honom via far tidigare. Jag fick ett kontrakt på att hyra lokalen med väldigt låg hyra och skulle inte börja betala hyran innan lokalen var användbar. Det var enormt mycket jobb men det var så jag ville starta min utombordarfirma. Ingen dyr lokal och massa lån samt vid vattnet i hemma området. Detta vart tidigt i Januari 1975 och lumpen kändes mer och mer fel i min lilla värld och frågade på kansliet vilka möjligheter som fanns för mig. Ville ju komma till 200 båtarna efter grundutbildningen men då måste jag stanna ett drygt år i lumpen.. Nää..så enda allternativet var att söka till brandstation på KA 1. Då kunde jag mucka runt Maj månad. Så blev det och på brandstation hände det grejor..!!  

KA 1

Kapten, min boss på brandstation var mycket speciell. Inte säker på vad han hette kanske Hultman. (Mycket ökänd herre) Oavsett så var mitt uppdrag där att en gång i veckan koppla på den bensindrivna brandsprutan som var byggd på en trailer och köra till kajen med en Jeep. Det var en luftkyld VW motor som drev stora pumpen. Starta upp, sputa vatten en stund och smörja. M.a.o inte så mycket att göra men jag var ansvarig för att brandpumpen alltid skulle fungera. Kapten hade privat en Fjordling 17 med en Mercury motor och nu fick jag även se till att den fungerade. Kommer ihåg att jag fick på dagtid ta min egen bil och åka till NK Kristensson- Mercuryagenten i Sverige för att hämta reservdelar till kaptenens båt. Tror jag även fixade en bättre propeller och hissade motorn. Kapten var mycket nöjd med Ström. Well..sen upptäcke man ju att det var lättare att bara gå ut genom vakten i militärkläderna och ta bilen och åka hem. I militärkläder kunde man alltid gå ut och in genom vakten, men inte i civila kläder. Byta om i bilen så ingen såg en i “grönkläderna”..Nu behövde man ju knappt vara på brandstation och rulla tummarna. Hade en date i Vaxholm med en tjej och gjorde på samma sätt. Ut genom vakten och tog röda Opeln i grönkläderna. Tänkte byta om lite senare och körde på Rindöfärjan över till Vaxholm..När jag sitter där i bilen på färjan ställer sig en annan bil bredvid mig.. Det var min kapten på brandstation med någon annan höjdare i bilen. Kapten kliver ur bilen..säger till mig att Vi har möte om Dig i morgonbitti.. För Er som inte gjort lumpen..Gå ut från militäranläggningen i grönkläder och åka hem var ett stort NEJ, NEJ. Nu fick man såkallat permissionsförbud på någon vecka..men det gick ju att komma runt också.

Sov kvar någon natt på KA 1 nu när man inte fick lämna haket. Det var våningssängar och min nästan oanvända plats var högst upp.
Hörde några polare mumla om att det fanns ett gömt hål i staketet på baksidan av ena kasernbyggnaden. Där brukade dom ta in öl och andra alkoholvaror. Så nu smet man ut där några gånger under min strafftid. I början på Mars 1975 hände det grejor..Fick svar på mitt brev från OMC i Amerika. Hade ju varit orolig att min Engelska inte skulle vara tillräkligt bra för Evinrude fabriken. Well..uppenbarligen dög min Engelska och racing chefen Jack Leeks brev var ju just det jag alltid drömt om. Att bli fabriksförare för Evinrude i den populära OE klassen. Fanns bara två såna platser i världen..Roger Jenkins skulle köra för Johnson Racing och den “långhåriga svenskjäveln” (som vissa Norrmän kallade mig) skulle köra för Evinrude Racing. Kopia av brevet nedan.

Detta brev gjorde ju att ligga i lumpen bara var superfel och jobbigt. Jag måste hitta ett sätt att komma loss. Inte nog med det..Nu hade Huzells fått ett Telex från Syd-Afrika i samma veva som brevet kom från OMC i USA. Generalagenten för Evinrude i Syd-Afrika ville ha mig dit och köra BP 200 racet om några veckor. Kopia av telex nedan.

Fortsättning följer. Långt till America. Pratade med min kapten på brandstation och han sa direkt..Glöm det..Du  kommer inte att få ledigt för att köra något båtrace i Syd-Afrika. Gå och prata med kanslit och se om det finns några andra möjligheter. Sprang dit och fick tag på rätt person. Förklarade läget om brevet från OMC i USA, Telex från Syd-Afrika. Dessutom hade jag nu en lokal på Tollare som behövde massor av jobb. Trot eller ej men efter någon dag fick jag beskedet att jag fick mucka omgånde. Snart satt jag på KLM’s 747 Jumbojet och kommer ihåg att flygvärdinnar ruskade i mig med en dekal som sa Du flög just över ekvaton med KLM.

När KLM planet landade i Johannesburg och man stog där alldeles ensam och letade efter någon som skulle hämta mig kände man sig rätt liten.. Undrar hur detta äventyr kommer att sluta?? Syd-Afrika på den tiden var ju ett mycket hett ämne. Hotell Carlton var nybyggt och hade en rätt speciell design och min absoluta racing hero Jimbo McConnell skulle också bo där. Jimbo var Evinrudes racing förare i USA och han hade mekanikern Mouse med sig. Var ju ivrig att se Clericibåten jag skulle köra och få den riggad på det sätt jag ville.

Blev hämtad nästa dag och det var en lång bilresa varje dag till floden Vaal där racet skulle gå en tid senare. Som alltid är det olika intressen och märkte rätt snabbt att det fanns andra  lokala krafter som också ville vinna OE klassen som var den jag skulle delta i. Som alltid gäller det att veta hur grejorna skall vara och efter lite strul fick Vi till #44 båten på mitt sätt.  Själv litar jag sällan på andra utan vill göra själv. Blir ju lite knepigt då när man kör för andra ägare. Här var en annan nackdel med mig som var anledning till konfikt senare med OMC racing i Belgium.

River Vaal rinner genom lilla staden Vereeniging  och det var platsen för BP 200. Ligger rätt  högt över havsytan och då måste man justera om massor av saker för att inte tappa för mycket fart. (tunn luft) Testade några gånger och fick till allt rätt bra. Tävingen hette ju BP 200 för BP var huvudsponsor och man skulle köra 200 miles på en rätt lång bana på smala floden. Inte säker på om det var uppdelat på två race..100 miles per race eller 200 på en gång. Oavsett sett var det en rätt stökig tävling. Kommer inte ihåg alla detaljer men vann racet utan större problem. En enorm känsla och fick stor uppmärksamhet efter tävlingen.

Första bilden är hotellet. Nästa två bilderna är där Vi testade #44 båten före tävlingen och smala räkan i blå-gula overallen i båten är lille Lars..!! Nästa två bilder är från media i Syd-Afrika och sista är ett tackbrev från Evinrude agenten i Syd-Afrika.  

Se..hade tydligen kavaj och slips med mig i resväskan..

Väl tillbaka hemma i Kungliga Björknäs från Syd-Afrika var det riktigt körigt.. Mitt första race som fabriksförare för Evinrude skulle bli Rouen 24 timmars i Frankrike. “Cheif pilot” lät ju fint som det stog i brevet nedan från OMC och skulle flyga till Bryssel den 26:e April.  

Min nya SE klass Clerici låg klar hemma hos Franco i Formigara men jag ville komma igång med Tollare lokalen innan Rouen och båthämtningen i Italien. Lokalen var under Bengt Blombergs fina kontor och han vart inte glad när Vi började slå ut väggar och annat under honom. Han ansåg sig själv som kung på Tollare och sprang med en sprayburk färg och skrev på asfalten vad som var hans mark enligt honom, Kompisen Christer “Monstret” Eriksson hjälpte mig under lång tid att fixa lokalen till användbart skick. Bengt Blomberg ringde Polisen och anmälde mig..sa att jag underminerar hela fastigheten genom att slå ner bärande väggar enligt Blomberg. Han påstog också att hans dörr till kassavalvet inte gick att öppna längre på grund av mig. Polisen kom och jag sa..Bengt Blomberg är pank och han blåste mig på pengar när jag jobbade där. Firman satt han i konkurs så han behöver inte in i kassavalvet längre för det är tomt. Nu  skrattade Polisen och ville se kassavalvsdörren hos Blomberg…dörren gick visst att öppna så dom la ner anmälan. Nedan är en gammal bild på Tollare fastigheten..det röda strecket är mina blåa gararedörrar och det blåa strecket är Bengt Blombergs kontorsfönster precis ovan.  

Så vi bullrade extra mycket mest hela tiden under lokal fixningen som tog något halvår. Nu var det dags att kliva på flyget till OMC racing i Brygge, Belgium via Bryssel. Gillade inte resan riktigt då jag fick ta tåget från Bryssel till Brygge.  

Äntligen framme på OMC i Belgium och det såkallade båthuset. Det var där racing avdelningen låg. Perfekt med rullande lyftanordningar på balkar i taket. Båtarna kunde sjösättas enkelt och bryggor under tak. Stor fin verkstad med kontor där nya chefen Paul Kalb satt.

OMC racing bild från några år innan nedan.

Som alltid med racing var det kort om tid och här är en länk till min långa berättelse om 24 timmars racet.

Our SE class Victory in the Rouen 24 hours 1975

Att Vi lyckades segra med båt #53 på bilden..

(för Er som inte orkar klicka och läsa) i detta fantastiska racing äventyr är ett så kul minne. Ett 24 timmars båtrace där man på den tiden körde non stop i mörker och regn. Ihop med yrkestrafiken, pråmar och massa skräp på floden som var enormt gropig.

Detta ville i alla fall jag bara göra en gång i livet.

Tillbaka i Sverige och nu erbjöd sig Billy Huzell att jag kunde ta hans nya stora Peugeot Combi till Italien och hämta nya Clerici båten. Fullgas dit och tillbaka..Var ju superbråttom som alltid.

Hade ett möte med Tord Strand som ägde Nacka Asfalt och deras slogan var..Syns överallt-Nacka Asfalt.

Berättade om allt som hänt och min lokal på Tollare. Branta backen ner var i dåligt skick.  Tord ville ha ensamrätten på nya båten och jag fick till en kanondeal med honom. Först en hel del pengar, men ännu bättre var att Tord erbjöd sig att gratis lägga ny asfalt hela vägen ner i backen på Tollare och även ny asfalt framför min lokal.

Detta var enormt bra då jag inte på något sätt hade råd att göra det. Backen var lång. Nästan 500 meter asfalt.

Well..ny dragbil tyckte Tord också att Vi skulle ha. Vi stack till Arne Nordqvist på söder och han hade en helt ny Chevrolet Blazer K5 Cheyenne 4X4 med jättestora hjul.

Den köpte Tord delvis till honom själv men jag skulle ha den till alla båtävlingar. Den fick smeknamnet “Asfaltsvälten” när man kom på racen.

Nya vita Clericibåten kördes till Skyltar och Märken i Huddinge. Där skulla all text handmålas på båten. Den blev så fin.

Första bilden är en likadan Chevy Blazer som Tord köpte. Även färgen och liknande hjul. Nästa två bilder är Clericibåten i Nacka Asfalt design.

Nu hade man tre stora viktiga supportrar av min racing.. Nacka Asfalt, Huzells och OMC.

Om jag kommer ihåg rätt så ringde jag Paul Kalb på OMC racing och frågade om det var OK att ta bilen till Brygge istället för att flyga. Gick bra och kunde ta med mig en polare då.

Skulle ju vara där den 13:onde Maj för att göra oss klara för VM i OE klassen i Frankrike.

Var nu i båthuset på OMC och den alldeles nya ljusblåa Burgess OE båt var under riggning av mekanikerna. Såg direkt att båten var extremt låg i tunnelhöjden.

Detta gör att en lätt cat blir enormt svårkörd och fungerar endast i absolut plattvatten och ingen vind.

Kändes inte rätt men nu var man i händerna på Paul Kalb. Nya Evinrude rena racingmotorn var häftig med smalt växelhus med bara framväxel.

Bad Paul snällt att rigga båten som jag var van att köra..powertrimknappparna i ratten för utvinkling av motorn och en knapp på vänsterfoten för in.

Så hade jag alltid gjort och det blir som ett muskelminne..Väldigt svårt att lära om.

Paul vägrade att göra det denna gång. Han hade gjort så på båten vi vann med i Rouen.

Hur som helst slutade allt detta med att jag gjorde en enorm fullgasflipp i runt 100 MPH på kanalen bakom båthuset. Gjorde illa mig satan men överlevde.

Kom att tänka på racing kompisen som sa..Lasse tänk vad ont det måste göra och slå ihjäl sig..Nja.. har inget svar på det..

Bilden nedan visar kanalen och hela  OMC fabrken med båthuset.

Röda krysset är båthuset och blågula krysset var där jag crashade..

Här är en länk med en lång berättelse om just detta.

“Lars OE mega crash at the OMC factory 1975”

Lars OE “mega crash” at the OMC factory 1975

Helt klart vart mitt första försök att vinna VM i OE-F3 klassen ett stort bakslag..vill nog tillägga, denna gång, när jag var i händerna på andra.

Tog Opel bilen hem till Sverige igen och mina racinggrejor man själv styrde över.

Första SE klass tävlingen var i Karlskoga tidigt i Juni och min nya vita Clerici med Evinrude motorn var så bra. Svenska Racerbåtsförbundet hade också beslutat att ge mig tävlingslicens nummer 1 istället för 99. Man skulle använda samma nummer på båten som sitt tävlingslicense nummer.. Så länge jag löste license kommer mitt racing nummer alltid att vara nummer 1 berättade förbundskansliet.

Kändes nästan för bra.

Tävlingen i Karskoga gick enligt planen. Som alltid fyra heat..Skrunkade ett växelhus i ett heat men dom tre bästa räknas bara och vann tävlingen.

En fartbild nedan på min #1 Clerici/Nacka Asfalt/Huzells med Evinrude på akterspegeln.

Full racing rulle hela tiden..Piraya 17 båten stog på tur och riggades med en ny Evinrude 75 Hustler och Vi tog “Asfaltsvälten” till Gränna och Vättern runt.

Kompisen Kjelle Bjurman skulle navigera och Vättern var grym det året. Riktigt gropigt men Pirayan kunde man lita på och det blev seger i E klassen. Vet att det var något bråk om hur jag körde i målgången. Kommendörkaptenen Sören Ringi  hade åsikter om min framfart men det löste sig.

Bild på Pirayan i Vättern racet 1975 nedan, man ser att Vättern var besvälig den dan.

Ofattbart att man hann med allt för det var racing varje helg någonstans. Nästa tävling var SE klass racet i Torsby Värmland och det var också EM för SD klassen samtidigt. SD klassen dominerades av Penta motorerer men i Torsby vart dom upp-piskade ordentligt av Dansken Kristian Molgaard. Han körde en Evinrude 50 hästare på en catta han byggt själv. (Andra bilden nedan SD #5) efter urklippet med mig och Kristian. För mig gick racet kanon och störta pokalen i SE klassen.

Dock hade jag fått något nytt fnatt och ville prova en Evinrude 50hk i SD klassen. Motor var inga problem bara att hämta på Huzells men båt var värre,

Fick låna tillbaka min 1974 års gula Clerici som kompisen Janne “Bajsen” Lindahl hade köpt. Lite för stor, men fick bra fart med Evinrude motorn.

Fanns ett SD race i Luleå midsommarhelgen och nu var man på väg dit med “Asfaltsvälten” och SD båten efter.

Notviken hette visst stället. Vi bodde i ett litet hyrt hus på en kampingplats. Kommer inte ihåg så mycket om racet mer än att båten räckte inte till för seger. Tror det blev en andra plats. Vad jag däremot kommer ihåg var att Vi vaknade mitt i natten i lilla huset på kampingplatsen.. En packad-drågad urknepig snubbe stog med en kniv i handen och tryckte upp den mot mig.  Han ville ha slantar och alkohol. Riktigt otäckt men som tur var löste  sig  allt efter en stund. Vi lugnade ner honom och tog kniven. Tror jag gav honom en flaska rom Vi hade.

PS. Fasen vad långt det var till Luleå..

Tillbaka hem och nu var det dags att flyga till OMC Belgium igen för EM i OE klassen enligt min deal med Evinrude.

Den ljusblåa Burgess båten var nu reparerad ordentigt av David Burgess själv. På VM racet i Frankrike körde jag båten men en provisorisk reparation och ingen bakkåpa .

Gillade aldig denna båt och när Vi kom till Brodenbach i vackra moseldalen Tyskland var det kraftigt oväder. Hela helgen blåste och regnade bort. Det blev någon kort körning där med racet i stort blev mer eller mindre inställt. Tillbaka till OMC och flög hem till mina egna racinggrejor.

Nu var det dags att preppa min vita SE klass Clerici båt för Nordiska Mästerskapen i Finland var nästa stopp. Rykterna sa att Mercury racing skulle ha ett antal SE  klass ekipage där med nya Merc 650 XS motorn. Dom var också  ute efter min skalp, sas det..racet var i Forssa, Finland i början på July.

Arbetet med att göra lokalen användbar på Tollare gick på tomgång. Dock var kompisen Monstret som han även själv kallade sig där och rev väggar och annat  utan mig. Han var med ända tills lokalen var klar och utan honom hade det var mycket svårt att få till lokalen i rimlig tid. Monstret flyttade många år senare till USA. En besvärlig herre men jag gillade honom mycket. Kommer ihåg när han tagit beslutet att flytta till USA. Tror det var tidigt på 80 talet. Han kom in på min firma som då låg på Tobaksspinnargatan på söder och skrek högt när jag stog och pratade med en kund.. STRÖM..(som han kallade mig)..Somliga är födda till knegare..men jag är född till President..!!

Kunden tittade på mig och undrade vad det var för pajsare.. Han gifte sig med en rätt förmögen Amerikanska och utbildade sig till helikopterförare. Dessvärre omkom Erik som han kallade sig häröver i en helikoptercrash utanför Louisiana där han då jobbade som pilot ut till oljeplattformarna. Vi var och hälsade  på honom i hans hus i Louisiana några gånger. Det är nog runt 15 år sedan han omkom. RIP En bild på Christer “Monstret” Eriksson när han var med på tävlingarna och hjälpte mig. Mycket lojal kompis. Bilden är från Nora 1976 och den enda jag har på honom.

Min vita Clerici SE båt var min totala fokus nu inför NM i Finland. Enda svagheten var att när man hissade motorn så högt som jag gjorde för att få högre fart vibrerade stora cleaver propellern mycket. Bara en liten del av ena bladet var ju i vattnet. Lagerhållaren i växelhuset ville lossna och då pajade hela växelhuset. Ringde och frågade Paul Kalb på OMC vad man kunde göra.. Sänk motorn sa han..!! Vilken jäkla korkskalle tänkte jag..ville ju vara snabbast och vinna. Hämtade ut några extra växelhus på Huzells som reserv. Reservdelsväxelhus kom omålade från OMC med endast en grönaktig pimerfärg. Sen skulle man lacka huset i Evinrude eller Johnson färg med en sprayburk. Färgen satt aldrig kvar och man fick slipa på huset och skeddan enligt en mall. Gjorde så och struntade i att spraya på färg. Självklart ingen fartökning med man slapp se färgen som flagnat efter körning. Well..man kunde ju ta växelhuset till en billackarfirma och få riktig lack men bortkastat då husen bara höll en kortare tid. Jag hade ett väldigt bra förhållande med Rune Månzon som skrev motorsport på DN. Han ringde ofta och kom och tog bilder med dito reportage. Några exempel nedan inför Forssa och racing 1975. Nu tog vi “asfaltsvälten” till Finland och där hände det grejor..kommer snart så snälla vänta med inlägg så allt hänger ihop..Tack.

Den lilla sjön i Forsaa, Finland var perfekt för SE klass racing och jag visste ju att alla där var ute efter en sak..spöa Strömmingen i den vita Clerici/Nacka Asfalt/Evinrude båten med tävlingsnummer 1.

Lite roligt var att Bosse Nilsson från Vaxholm hade hört att jag inte sprutat färg på mitt växelhus så han hade gjort likadant på sin Johnson Stinger. Jag var enormt förberedd och tog båten till en annan liten sjö och provkörde så allt funkade. Tillbaka i depån frågade alla..skall Du inte testa båten innan tävlingen..??

Behövs inte.. svarade man lite  nonchalant..den är klar för vinst. Hålla konkurrenterna i ovisshet är ett bra sätt att hjärttvätta hade jag lärt mig.

Finns en länk här till ett reportage om racet på Svera.se

Beating the new SE Class Merc 650 XS was easy 1975…but a long story the first time..!!

På kortare tävlingar använde jag tunn röd automatlådsolja i växelhuset och fyllde aldrig fullt. Man vann lite fart att göra så. Vågade inte göra så för ett 2 timmars race. Nu vart det OMC’s  tjocka Hi-vis oil i växelhuset och lägre hissning som Paul Kalb hade sagt till mig att göra. Massor av åskådarbåtar och folk under tävlingen. Nacka Asfalt banderoller fanns upphängda på ett stort antal ställen. Kändes härligt att leda hemma racet..men när det var runt 15 minuter kvar skrunkade växelhuset och fick bryta.. Kändes bittert men så är racing. Bara att bita ihop och ta fram Piraya 17 båten för nu var det dags för Roslagsloppet.

Tord Strand, Nacka Asfalt ringde och ville ha möte ombord sin Coronet Oceanfarer om lite grejor.
Han var en glad herre och ett gäng polare var ombord. Vi pratade racing och massa annat. Tord ville vara huvudsponsor inför Duvnäsvikens 2 timmars race som var på hemmaplan för oss båda. Kan Du fixa det med arrangören??.Självklart..vilket jag gjorde dan efter med Per Benson. Grogg gällde ombord och gänget drack bra.. Tord sa till mig att gå och hämta en fender!!..den var svintung och det visade sig att den var full av Vodka. Dom hade varit i Polen med båten och fyllt alla fendrar med alkohol.. Hade ju vunnit Duvnäsvikens 2 timmars tävling totalt året innan. En mycket bra tävling.

The Swedish GP – Dufnäsviken Two hours race 1972-1976

Start och mål i Duvnäsviken och banan var förbi Tollare och rundningsbojen tillbaka var precis före Fisksätra. Också en krok in mot Duvnäs udde på väg tillbaka. Gula ringen på bilden nedan är gamlaTollare Pappersbruk.

Preppade vita Clerici båten och monterade en stor tank för man måste ha bränsle för två timmars körning. Det blev väldigt skvalpigt i Skurusundet året innan så min höga hissning skulle nog inte funka. 

På kortare tävlingar använde jag tunn röd automatlådsolja i växelhuset och fyllde aldrig fullt. Man vann lite fart att göra så. Vågade inte göra så för ett 2 timmars race. Nu vart det OMC’s  tjocka Hi-vis oil i växelhuset och lägre hissning som Paul Kalb hade sagt till mig att göra. Massor av åskådarbåtar och folk under tävlingen. Nacka Asfalt banderoller fanns upphängda på ett stort antal ställen. Kändes härligt att leda hemma racet..men när det var runt 15 minuter kvar skrunkade växelhuset och fick bryta.. Kändes bittert men så är racing. Bara att bita ihop och ta fram Piraya 17 båten för nu var det dags för Roslagsloppet.

Berättelserna fortsätter och som jag nämde tidigare var det dags för Roslagsloppet 1975. För mig är det alltid lätt att se på Piraya 17 bilderna vilket år det var. Hade alltid årets modell av Evinrude på alla mina båtar.   Detta blir ett litet annorlunda inlägg då jag bl.a inte kom ihåg vem som navigerade i Rosis 1975. Förbrukade enormt med navigatörer för dom flesta ville bara vara med en gång. Hasse Holmen och Håkan Söderholm är undantag. La in denna bild från starten i Rosis 1975 på Facebook för en tid sedan.. (kolla alla åskådare på andra sidan viken)..

…och Christer Helin svarar..Lasse det var jag som navigerade åt Dig..!!..och är ombord på bilden. Kändes lite kymigt att jag inte kommer ihåg det men har nog inte pratat med Christer Helin sen Rosis 1975..!! Själv kommer jag ihåg två saker från Rosis 1975.. 1. Kraftig grundkörning utanför Norrtäljeviken vid testkörningar dan innan Rosis. Rigg och växelhus skrunk. 2. Vi vann..men som sagt..kom inte ihåg vilka Vi var..   Klipper in några inlägg av mig och Christer Helin från FB.

Christer Helin Dagen innan Rosis -75 var första gången jag satt i den båten. Vi körde en testrunda ut ur Norrtäljeviken. Jag lurade Lasse lite för nära en uppgrundning som inte såg farlig ut på sjökortet. Vi gick på en sten, men kunde sakta ta oss tillbaka med vattensmort växelhus. Nästa morgon var ekipaget tack vare Lasse åter i racingskick.  

Lars Strom HeeHee..jäklar vilken smäll det blev. Man hade ju inte mobil telefoner på den tiden. Vi tog oss haltande tillbaka och jag fick tag på en telefon. Inga kortriggade 75 hästare på lager i Vällingby. Ringde hem till Billy Huzell i Karstad och bad honom om hjälp. Huzells hade korta 75 hästare på lager i Karlstad och han ordnade en löpare med en ny motor. Fanns inte tid att byta riggen som också gått sönder om jag kommer ihåg rätt. Vi monterade hela motorn men flyttade över topplocket som var bättre på min motor. Hann precis klart till starten och det gick undan till Öregrund. Goa minnen. Att nu Christer Helin dyker upp 44 år senare och rättar till mitt minne. Fick för mig att det var Håkan som navigerade men han hade fått nog med blåmärken som navigatör i Piraya 17 båten. Härlig seger var det. Tack igen Christer.  

Christer Helin Det mest bestående minnet är att vi inte bara var första E-båt i Öregrund, vi var första båt, före totalsegraren, vilket orsakade lite förvirring vid målbryggan.

Lars Strom Inte säker men det ser ut som det är en Roslagsloppsdekal på Pirayan 1975. Då är det Christer som fungerar utsökt som powertrim då jag inte ville ha det för att spara vikt. Trimtank under däck som fylldes på och tömdes under gång. (bilden under)

Christer Helin  Stämmer, man kan se en “burk” på sidan av min hjälm. Specialgjord för intercom, som dock fungerade sådär, och inte användes vid detta race.  

Lars Strom Ingen sån teknik fungerade när båten var riggad att ha navigatören krypande runt för att hjälpa till att få perfekta trimläget av båten beroende på våg och vind. Betalade ett högt pris för det då få ville vara navigatör i Pirayan.

Lars Strom Nu hoppas jag att Christer Helin har några gamla bilder från Rosis 1975 i byrålådan.  

Christer Helin Det har jag säkert, och kanske även film! Ska gräva lite i arkiven

Christer Helin Här är en bild från Rosis 1975. (nedan)

Lars Strom Wow..kul. Ser ut att vara lite jobbigt för navigatören..

Christer Helin Det var kanske därför jag bara åkte ett race med dig 😅

Lars Strom

Jo, så var det nog..Tack igen

Christer Helin

Men det var roligt ändå

Detta var för mig mycket kul och se så liten världen blivit med Cybermarine, Svera.se och FaceBook.

Efter Roslagsloppet var det dags för kanske mitt svåraste racing beslut någonsin..(tills nu får man ju tillägga)

Den största viktigaste tävlingen för mig 1975 var att försvara mitt Europa mästerskap för tredje gången.

“The big one” Europamästerskapstävlingen i SE klassen skulle gå av stapeln i Sabaudia, Italien.

Kontaktade några Italienska vänner för att finna ut mer om denna tävlingsplats söder om Rom.

Alla sa samma sak..en grund lagun och normalt plattvatten – vindstilla.

Mitt kontrakt med OMC nedan om Sabaudia var ju i min uppfattning helt fel.

Jag skulle ju vara i händerna på Paul Kalb till 100%, ingen info om båttyp och ingen testkörning på fabriken innan.

Dessutom litade jag inte alls längre på Paul.

Nix..passade inte  alls den petiga Svensken uppfattning om hur man vinner som förare. Jag ville ju ha koll på allt.

Kontaktade OMC och Paul Kalb och bröt kontraktet.

I min uppfattning hade jag mycket störra chans att vinna racet på egen hand med uppbackning av Huzells och Nacka Asfalt.

Fick svaret att det var första gången någonsin en racerförare hade tackat nej till  OMC racing.

Nu tillbringade jag lång tid på att hitta rätt setup för en plattvattentävling.

Hissade mer och fick högre fart, men kylningen tog slut efter 800 till 900 meter.  Lärde mig hur jag snabbt kunde trixa med powertrimmet, få till lite kylvatten innan svängen.

Propellern  tappade också lätt greppet efter en stund och båten högg men med rätt känsla kunde man undvika det.

Knepigt att i skrift förklara men det gick åt några varmkörda powerhead innan allt var som jag ville.

Huzells var ju så hjälpsamma och bara att hämta ut allt jag ville ha.

Billy Huzell var så involverad och han var också med på tävlingarna ibland och hjälpte till.

Här är han i röd racing t-shirt med på en tävling nedan.

Det gick ju också felaktiga rykten att min Evinrude motor var något speciellt med massa mer hästkrafter från OMC..men så var inte fallet.

Tävlingen som Sportbåtsklubben arrangerade på Riddarfjärden i Stockholm gick helgen innan Sabaudia.

Tänkte delta där för att testa och lära mig mer..

Katastrof..i ledningen högg båten när propellern tappade greppet i den rätt gropiga sjön..

Rullade med Clerici båten och fick ganska stora skador på ena pontoon. Åkytan var också borta och massa annat knepigt.

Som tur var gjorde jag inte illa mig så mycket.

Fanns en båtbyggare med där på Lördagen som erbjöd sig att omedelbart sätta igång att laga båten.

Det var Uffe Andersson..även kallad Råttan..han som några år tidigare hjälpe Uffe Backman.

Han behövde några dagar att laga båten om han jobbade dygnet runt. Vi måste sticka på Tisdag morgon för att hinna till Sabaudia i Italien i tid.

Långa resan till Sabaudia i södra Italien startade. Bosse Nilsson med sin #6 Clerici som var nästan exakt likadan som min och Janne” Bajsen” med min fjolårs gula Clerici skulle samåka ner.
Hittade en bild nedan på min röda Opel och Bosses beiga under något stopp. Jag måste stanna ett antal gånger och klarlackade  plywooden på insidan av min båt som var lagad. Utsidan hann Uffe lacka men inte insidan. Ville inte att plywood och stringers skulle suga åt sig vatten. Hade inte hunnit provköra efter reparationen i Sverige.

På den tiden fick man köra bil och trailer på ett tåg som gick genom Saint Gotthardbergen i Schweiz. Man kunde köra över bergen men det var kanska dåliga vägar. Snabbare med tåget om man inte behövde vänta så länge. Stannade vid ett rödlyse någonstans efter bergen och hörde en smäll bakom. En herre hade kört på Janne Bajsen bakifrån och skeddan hade bl. a gått av på hans Evinrude växelhus. Bajsen var en juniormästare i boxning och en hetlevrad herre.. Italienaren hävdade att bromslyset inte funkade på Bajsens trailer så Åke “Tråk” satt sig i bilen och tryckte på bromspedalen och bromsljuset fungerade.. Bajsen fick ett utbrott och slog näven i däcket bak på gula Clerici båten så det blev ett hål. Sen fick han tag i lilla Italienaren och Vi fick gå imellan annars hade det nog slutat riktigt illa. Som tur var hade snubben tillräckligt med pengar med sig som han gav till Bajsen så han kunde köpa ett nytt växelhus av OMC racing bussen i Sabaudia.  

Tävlingsplatsen var ju bland det bästa jag någonsin sett och lilla staden Sabaudia bara underbar. Blåa krysset var depån och båtrampen mot banan jag ritat in.  

Normalt brukade jag vara lite hemlig på tävlingarna och inte visa så mycket av min båt. Nu ställe jag mig mitt i depån så alla kunde studera mitt ekipage. Bad även besiktningsgubbarna som gjorde besiktningen före tävlingen att kolla motorn så man fick slut på sk*tsnacket om min fusktrimmade motor. Fick svaret att det gör Vi efter tävlingen. Det var runt 35 SE klass ekipage på plats. Kanske tio med Merc 650 XS. Folksamling runt min båt för att se hur jag riggat motorn. Många hängde på och gjorde liknande vilket inte gjorde mig något. Visste ju hur svårt det var att lära sig hantera detta. Som alltid fyra heat och man räknar dom tre bästa. Kände också kylan mellan mig och Paul Kalb på OMC. Han hade någon annan nu som skulle köra ekipaget som var tänkt för mig. Kommer inte ihåg alla detaljer mer än att jag var så redo och flygande klockstarten gick perfekt..tog ledningen och Evinrude motorn ylade på som aldrig förr. När man har så högt hissat blir avgasljudet mycket högre. Bosse var den enda som kunde hänga med bra..The Flying Farmer (Nick) från England hade hissat mer nu när han sett mitt ekipage men högg och rullade. Nick hade enligt honom redan vunnit racet före start. Han hade just bytt från Merc 650XS till Evinrude på hans Clerici som var av senaste modell. Varvade Paul Kalbs SE båt. Stressen blev för stor för många efter jag vunnit heat 1. Flera hissade mer och rullade senare. Efter 3 heatsegrar var det klart. Jag hade vunnit tävlingen och behövde inte ens ställa upp i sista heatet. Tog båten till efterbesiktningen och man plockade ner min motor totalt. Även växelhuset för att kolla dreven där och att jag hade backdrevet monterat. Även impellern hade alla gummiblad. Orörda kolvar och avgasportarna helt original. Rätt kompressionvolym och fanns bara en sak att göra..tala om för mina konkurrenter att montorn passerade besiktningen utan anmärkning. Detta var nog den skönaste segern efter Laappenranta 1973. Att vinna tre EM på raken hade aldrig hänt tidigare i den mycket populära UIM SE klassen. Låter kanske skrytigt men så var det och den smala, långhåriga svenskfan gjorde det.

  Har dessvärre inga bilder på vinnarbåten i Sabaudia men här är några från någon annan stans.  

Under prisutdelningen på kvällen träffade Bosse (som kom två i racet) och jag två riktigt charmiga Italienska tjejor. Vi stack iväg på någon bar i Sabaudia och hade trevligt. Vi skulle vidare med tjejorna men en bil förföljde oss.. Visade sig att det var bröderna till tjejorna Vi hade i bilen. Dom sa att deras bröder var tokiga och skulle ställa till bråk om Vi stannade. Höll på att sluta riktigt illa och det var tjejorna som sa att det ända rätta är att köra vår bil till polisstation och stanna utanför. Lång story kort..vi var i Sabaudia några dar till och lärde oss dan efter hur man lurar knepiga brorsor i Italien.  

Det hände en sak till sista natten på hotellet i Sabaudia..värsta oväder jag någonsin varit med om. Blixt, åska och det regnade satan i flera timmar. Blixten slog ner flera gånger i krokarna runt vårt hotell så allting skakade. Elavbrott och becksvart överallt.. Delade rum med Bosse och han sa..Ström detta är riktigt otäckt..

Hotellet var inte det mest robusta byggt hus men Vi överlevde detta också.

Sen blev det fullgas på Opeln hem till Tollare. Ville se hur långt trogna Monstret hade kommit men min lokal under arga Blomberg.

Själv hade jag fått mersmak på utlandet och internationell båtracing och kollade i tävlingskalendern.

Världsmästerskapen i stora ON klassen skulle gå den 13-14 September i Cardiff, Wales. Man bjöd också in till SE klass racing där och veckan efter den kända tävlingen Amsterdam 3 timmars.

Ringde Bosse i Vaxholm med förslaget att jag bygger om min trailer så Vi kan ha Din båt högst upp sen drar Vi till England och Amsterdam.

Strålande ide tyckte charmören i Vaxholm och några timmar senare började en svetsverkstad bygga om min trailer kraftigt.

Ringde Thor Line i Göteborg och fick till någon form av sponsordeal för färja och hytt. 24 timmars resa var det.

Tord behövde ha Asfaltsvälten och Bosses Opel var lite sliten så det blev min röda Opel.

Trailern vart jättebra och Vi lastade båtarna med motorerna på. Extra växelhus och massa annant. Som alltid var Vi ute i sista stund och fullastade bilen orkade knappt dra tunga trailern.

Vägarbeten på väg till Göteborg och när Vi kom in i hamnen la Thor Line färjan ut..Vi missade båten..

Dock gav Vi inte upp..for runt på flera andra färjebolag och lyckades få plats ombord något rent fraktfartyg till England. Skulle gå senare och Vi körde ombord.

Hittade två bilder från vår Sabaudia resa.

Den första är när Vi kört på tåget med bilar och trailers  som tog oss genom Saint Gotthardbergen-passet.

Från väster är Bosse, jag, bror Lennart och bredvid Janne Bajsens gula Clerici står Åke tråk.

Detta är ett par timmar före Italienaren kör på gula båten bakifrån och skeddan går av på motorn.

Bilden nedan är från hotellrummet i Sabaudia.

Janne “Bajsen” Lindahl i röda tröjan..en kraftig stark herre med kort stubin. Han brukade säga..Ström..Du är en av få som kommer undan med att kalla mig Bajsen..I gula tröjan hans kompis och mekaniker Åke “tråk”.

Brorsan Lennart i vita tröjan.

Åter till Englandsresan..

Vi lärde känna kapten ombord fraktfartyget och han ordnade så vi fick köra först av båten tidigt på morgonen när Vi lagt till på stora ön som jag kallar England.
Det var ju långt till Cardiff och racet startade samma dag. Jag körde ut ur hamnområdet och sa till Bosse.. Fan..bilen där borda kör på fel sida, men det var ju vi som gjorde det. Väl framme på tävlingsplatsen vid lunchtid och tävlingsledningen gav oss klarteckan att vi skulle få vara med trots sen ankomst. Regn och blåst samt platsen var en hamndocka. Som att tävla i en jättestor pool och min båt hade helt fel set up. Fanns ju ingen tid att fixa det. Kändes som att försöka ta sig över Nämdöfjärden en blåsig dag så efter några varv körde jag in i depån och la till baka båten på trailern, Hittade en bild där man ser Bosse göra tappra försök i tävlingen (gula pilen) men han var snart tillbaka på trailern också.  

Vi kollade på ON racet istället som kördes i fyra heat. OMC hade just släppt sin första nya 2 liters V6 looper racingmotor, även ny rigg och växelhus design. Cees van der Velden var den ända som hade nya Johnson motorn på hans första båt byggd av han själv. Alla andra OMC åkare hade den tidigare V6 motorn som var cross-flow modell. Cees hade lämnat Mercury och Molinari båtarna inför 1975 års säsong och fick inte köpa Molinari båtar som Johnson förare. Team Mercury hade massor av läckra ekipage inklusive Renato själv i en nydesignad båt. Lång story kort..Cees Van Der Velden var på Söndagseftermiddagen den nya Världsmästaren i sin #1 Velden/Marlboro/Johnson Stinger GP V6 efter två spännade dagar av racing. Härligt för en OMC vän.

Förutom detta var det en stor ära att få sitta vid samma bord som Lotus F1 ägaren Colin Chapman under middagen i fina huset på Lördagskvällen. Väldigt speciell herre. Efter en natt i Londons kvarter tog Vi färjan till fastlandet igen och körde till Amsterdam. Vi var ju väldigt nyfikna på allt möjligt där och några lediga där innan 3 timmars tävlingen.  

Bosse och jag hade köpt höga plattådojor i någon trendig affär i London. Vi gick runt med dom på i glädjekvarteren i Amsterdam och oavsett vad man tycker om dom kvarteren så hade Vi enormt kul där. Fanns ju typ gamla hästvagnar som man sålde tulpaner från parkerade efter kullerstensgatorna. Well..Bosse kunde aldrig hålla fingarna i styr så han knuffade en vagn utför en backe som senare välte och det blev ett herrans liv. Dock fann dom aldrig ut vem som låg bakom detta. Amsterdam 3 timmars var nog efter Paris 6 timmars den mest populära tävlingen på den tiden. Massor av deltagare från hela världen. Alla körde samtidigt i en stor röra. OMC racing chefen Paul Kalb var fortfarande kylig mot mig och hade en av fabrikens SE båtar med i racet. Starten nedan.

En riktigt tuff tävling, gropigt satan och man måste se upp för dom snabbare ON – OZ båtarna. Där slogs OMC och Mercury förarna om ledningen i hela racet. Själv hade jag fullt upp att hålla undan för Bosse som jagade mig outtröttligt i 3 timmar. Kommer inte ihåg om man körde 2 X 1.5 timme eller alla 3 på raken. Enormt mycket crashade båtar så man fick styra mellan träflisor och annat. Första bilden nedan visar mig i båt 71 tätt följd av Bosse i båt 69.

Bilden ovan är när en av konkurrenterna i SE klassen “bites the dust”..och blev rundningsmärke ett tag. (Bosse blå pil och jag röd).   Kändes enornt härligt att få vinna SE klassen. Ibland kändes det nästan kymigt att hela tiden vinna över Bosse som alltid kämpade och gjorde allt för att spöa mig. Trots det var Vi goa kompisar. Paul Kalbs SE båt bröt och han kom inte ens och gratulerade mig till segern.

Dock fick jag ett fint telegram från  höjdarna på OMC  nedan (Paul Kalbs chef)

Oavsett så började jag sakta förstå att det var viktigare att ha bra relation med ledningen-marknadsföringen av OMC än den i min uppfattning luriga racing chefen.

Avslutar med top 10 resultatet i SE klassen. Lite intressant att studera..Vi var 4 varv före trean.  Tio varv före the Flying Farmer, Nick Cripps som alltid skulle vinna innan tävlingen.

 

Efter Amsterdam tävlingen upptäckte jag att åkytan hade lossnat på ena pontonen som Uffe Andersson hade monterad dagarna innan Sabaudia. Måste fixas omgående då Paris 6 timmars tävling var i den 5:e Oktober. En båtbyggare runt Nora trakterna skulle hjälpa mig. Vi stannade där och lastade av min båt på väg hem från Amsterdam. Lorentz och jag  skulle ju köra min vita SE klass Clerici  i Paris, dock i OE klassen vilket var en nackdel. Dock vet man aldrig..under en 6 timmars tävling kan allt hända. Fick startbekräftelse från Paris och Vi fick  #69. Samma som Bosse hade i Amsterdam. Monstret jobbade på riktigt bra med Tollare lokalen som började ta form. Efter Paris tävlingen skulle Lorentz och jag flyga direkt till Kanarieörarna för ett Huzells/Evinrude återförsäljarmöte. För mig mycket viktigt då starten av min utombordarfirma började närma sig. Dock borde nog ägaren vara på Tollare och slutföra arbetet med lokalen och inte fara Europa runt på båttävlinger. I Paris var det samma upplägg som tidigare..Jag skulle starta och köra två timmar..sen skulle Vi tanka och Lorentz köra två timmar.. Ny tankning och sen skulla jag köra dom avslutande två timmarna.. Hmmm..nu gick ju ingenting enligt planen.. Jag fick en fin start igen.. hade mycket bra tempo när det bara small till efter en knapp timme och växelhuset var skrunk.. Förmodligen körde jag på något i den mycket skräpiga floden Seine. Dessutom hände det på den bortre delen av banan.. det tog evigheter innan man bogserat mig tillbaka till depån.. Bara att kasta in handuken..Vi hade förlorat flera timmar.. Nu började man också sakta förstå hur svårt det var att vinna Paris 6 Timmars.. Lorentz och jag flög till Kanarieöarna på Måndag morgonen och  Per Benson skulle köra hem Lorentz van med båten på släp. Sa till Per hur viktigt det var att han fick Carne ATA dokumenten stämplade av Franska tullen på väg ur landet.. Well..Per glömde det av någon anledning och då kom bifogade brev från OMC senare.. Oavsett, var det mycket trevligt på Kanarieöarna…men drömmarna om segern i den tuffaste båttävlingen någonsin..Paris 6 Timmars gick vidare.. Har med Peter Näslunds hjälp fått fram ett par  bilder på vårt ekipage i Paris. Även brevet från OMC bifogas..!!

Nu var lokalen på Tollare klar för att putsa väggarna med murbruk och nytt betonggolv gjöts där så behövdes. Vägen och backen ner asfalterad och även ny asfalt utanför firman av Nacka Asfalt Fanns ju kungligt på Tollare på den tiden..Tosse Magnusson med sin omtalade firma Texcote erbjöd sig att sputa tak och väggar med deras produkter. Blev kanonbra. Stort hål i golvet för en provkörningstank gjordes och Huzells ordnade fram stora tanken. Kompisen Lollo drog all el och fixade armaturer. Allt blev kanonbra och rätt i pris. Dessutom superlåg hyra för lokalen, perfekt för ett nystartat bolag. Några lite trista saker var att kompisen Larsa Melin flyttade i samma veva från Artillerigatan 33 till Tobaksspinnargatan 4 på söder. Han hade hittat en 350 kvadrat meter lokal där i gatuplanet. Melins Motor var ju känd som Evinrude försäljning och service. Fanns kanske utrymme för en Evinrude firma till. Dock var Melins Motor stor på Nacka-Värmdö området. Mitt tänkta område till att börja med. Larsa sa aldrig något och hjälpte mig ändå med vissa råd. Fanns ju en till Evinrude firma på söder. Roffe Magnusson med sin firma Södermalms Marinservice. (fanns ett rätt roligt smeknamn på Roffe) Bengt Nilsson ville komma ut och titta innan Vi officiellt öppnade. Satt en Evinrude skylt sen gammalt utanför Bengt Blombergs lokal då han sålde Evinrude innan hans konkurs. Bengt Nilsson bara rev ner den för han hade rätt att göra så sa han.. Sen satt Huzells upp nya Evinrude skyltar hos mig. Även hänvisningsskyltar från Skurubron ner till Tollare gjordes. Sökte upp gamla jobbarkompisen Arne Frödig som fortfarande jobbade på Skanstull Marin. Vi åkte ut till Tollare och kollade. Arne var en klippa och när han tackade Ja att börja jobba hos mig kändes det så rätt. Visste ju att man kunde lita på Arne 100% med slantar, kunder och inte minst jätteduktig mekaniker. Planen var ju att fortsätta tävla och måste ha rätt hjälp. Fina verkstadsbänkar och alla OMC specialverktyg på plats. Även en travers i taket. Nya Evinrude utställningsmotorer fanns nu och Huzells hjälpte mig enormt mycket att komma igång. Lyckades få ett bra telefon nummer också. 715 49 00 var lätt att komma ihåg. På den tiden var en fast telefon enormt viktig för business.

Vi satt ett öppningsdatum och jag bjöd in lokala tidningen som outtröttligt hade skrivit om min racing dom senaste åren. Även Rune Månzon på DN kom. Kommer inte ihåg vilken datum men om jag minns rätt var det några veckor innan  Båtmässan Allt för sjön startade i Älvsjö. Kändes så kul och fick fin press när portarna öppnades. Körde med “Nu öppnar jag eget !” under våren 1976. Vad ingen visste då var att 1976 blev det bästa år någonsin för den totala utombordarförsäljning i Sverige. Nästan exakt 50.000 nya utombordare såldes 1976. Har med hjälp lyckats hitta lite material från den tiden. Se..drömmar som liten kan bli verklighet bara man är envis och vill..!! Goa minnen.  

Det blev en flygande start på firman våren 1976. Sålde massor av nya större motorer på båtmässan och under hela sommaren.. Vissa skulle monteras på båtar, andra i kartong.
Skanstull Marin drog ner på verkstadsrörelsen när Arne Fröding slutade där och Vi hade nu en deal men SM om att hjälpa dom med servicejobb. Om jag minns rätt  byggde Arne Boden en ny båthall. När jag träffade Billly Huzell på båtmässan i Stockholm efter Vi just öppnat på Tollare märkte jag en viss förändring hos Billy. Hade ju varit hemma hos honom i Karlstad i Oktober efter Kanarieöarna 1975 på hans 50 års dag. Hade gjort en speciell uppförstorad bild på min vita Clerici. Tagit bort Nacka Asfalt och texten “Grattis Billy på 50 års dagen” stog det nu på båten. Han blev så glad över den. Bilden nedan är från Billys 50 års dag

Frågade Bengt Nilsson om Billy men han var tystlåten. Såg något av en tillfällighet jag inte skulle se när jag var ute på Krossgatan i Vällingby hos Huzells. Fortfarande inget rakt svar av någon men så här låg det till nu med facit i hand. OMC hade sagt upp Huzells som Evinrude agent i Sverige i början på året. Man hade också sagt upp AGB som Johnson agent i Sverige. OMC skulle starta egna dotterbolag runt nästan hela Europa. Nu förstog jag bättre varför Billy Huzell var låt oss säga låg. Bengt Nilsson som Ni vet var chef för Evinrude i Sverige, anställd av Huzells. På AGB sidan var det Pelle Welin som var chef för Johnson, anställd av AGB. Stor armbrytning mellan dessa två herrar pågick om vem OMC skulle anlita för VD jobbet i det nystartade OMC Sverige med start första Januari 1977. På den tiden var Evinrude Johnson extremt starka på Sverige marknaden. Mercury gick sådär. Sen fanns det Penta och lite Yamaha började synas som småmotorer. På min racingsida hade jag via Huzells beställt en ny SE klass Clerici och skickat Franco en enkel ritning hur jag ville båten skulle byggas. (Stora förändringar i aktern) Birger en “allt i allo” herre på Huzells lånade min dubbeltrailer och hämtade två båtar från Italien. Min och en SD båt. Jag hade inte tid att göra det själv. Beställde båten olackad för jag ville lacka den i Sverige. Exakt som 1976 års Evinrude 75hk. Hade ju också blivit lovad av OMC att få den nya SE klass racing motorn som skulle göra totalt mos av Merc 650 XS. Fanns inget besked om datum för nya motorn men under sommaren 1976. Väl i Sverige hade Franco Clerici byggt min båt exakt som jag ville. Nu kördes den på lack och sedan riggning med massa fina “hardware” jag beställt från USA. Hoppar lite mellan allt möjligt men Ni som följer detta hänger säkert med.  

Mer kommer snart..långt kvar till Amerika.

Racing säsongen 1976 startade som alltid på den tiden med ett pressmöte-lunch på Gåshaga Värdshus på  Lidingö som Svenska Racerbåtsförbundet ordnade. Ett mycket bra jippo och hade lärt mig att man måste sticka ut från dom andra för att få press. Många svenskar hade nu bytt från andra klasser till SE klassen. Dessutom skulle stora racet..EM i klassen köras i Sverige.  Norasjön var platsen i slutet av Juli. Fanns rykten om att Mercury skulle ersätta den misslyckade 650 XS för SE klassen..men inte när tidsmässigt. Ville ju promota min Evinrude firma och tog mitt läckra ekipage till Gåshaga tidigt på morgonen. Ställde båten på bästa ställe och la på mitt skräddarsydda täcke så ingen kunde se båten. Min nya Clerici var helt unik i aktern för den tiden. Hade ju tjuvtittat på hur Renato Molinari byggt sin nya båt i Cardiff. Mitt tunneltak var nu också förlängt ut som röda ringarna visar på bilden nedan . Även den lilla vingen som stack upp ur däcket var också nytt. Tanken med detta var bl.a att få mer lyft i aktern där tunga motorn satt. Hade också bett Franco Clerici att flytta förarplatsen knappt 15 centimeter bakåt. Omöjligt att se med blotta ögat men så var min båt byggd.

Så jag höll mig till sanningen när jag sa till pressen att jag inte tänkte ta av täcket så konkurrenterna kunde se min nya båt då den var tänkt för att vinna mitt fjärde EM. Pressfolket blir ju extra nyfikna när dom inte får som dom vill men jag lovade att dom skulle få se aktern på båten senare på dan. I mina ögon vart detta mycket kul…har dessvärre inga pressklipp kvar på vad som blev i tidningarna dan efter..men typ att jag skulle vinna EM för fjärde gången  i en hemlig båt och så visades en bild på min Evinrude motor..

Perfekt..sålde ju Evinrude..inte Clerici..vad pressen också glömde bort var att det var tre SM deltävlinar  innan Nora. Då kunde ju alla se min båt. Well..mest aktern för jag vann alla tre SM deltävlingarna och var nu redo för EM i Nora. Fortfarande ingen ny motor från OMC..men den dök upp på Tollare några dagar före Nora. I Nora hände det grejor, både före och under samt efter racet.

Kompisen Kurt här i USA som driver en större mycket framgångsrikt  företag och alltid är stressad sa en gång när jag frågade hur han orkar.. “Lars..det är som att springa på rälsen framför tåget..sackar Du av blir Du överkörd..!!” Kändes nog lite så för mig i SE klass racingen.

Det blir  fortsättningen…

Så här skrev Rune Månzon på DN några dagar innan Nora.

Fortsätter nu med EM i Nora.
När nya Evinrude SE klass motorn lastades av på firman var man mycket ivrig att packa upp den. (En likadan Johnson motor kom till Bosse Nilsson i Vaxholm). Arne Fröding och jag provkörde motorn i testtanken med testhjul och det verkade bra. Fanns ju en stor risk med att använda nya motorn som aldrig används i tävling tidigare. Gick något sönder så sa regeln att man inte fick byta motor. Vid provkörning på Tollare var toppfarten högre men lite trög efter kurvorna. Fanns ju vissa som var upprörda som inte fick sin beställda FT-19S (som nya motorn kallades) inför Nora racet. Det enda sättet att se att det var den nya motorn var en dekal på framkant av motor kåpan som sa FT-19S som på bilden nedan som är från Nora.  

Själv var jag rätt säker på att jag kunde vinna i Nora med min motor jag använt hittills men både OMC och Huzells ansåg att jag skulle använda FT-19S motorn som var helt regelrätt och homologiserad – UIM godkänd för SE klassen.  Det viktigaste för både OMC och Huzells-AGB var att Mercury inte skulle vinna i Nora. Nora är ju en mysig liten håla och som alltid bodde Vi på  stadshotellet. Hade med mig både Arne Fröding och Monstret som mekaniker. Italienarna var som alltid upprörda över mig och stor risk fanns för sabotage så Monstret gick vakt både Fredagsnatten och Lördagsnatten. Han hade kraftiga startkablar i handen hela tiden och så fort någon  konkurrent kom för nära båten motade han bort dom.. Monstret var stor, kraftig och som jag berättat tidigare en riktig gaphals. Italienarna var livrädda för honom. En go och trogen vän. Lägger in program med deltagare nedan.

Tävlingen gick extremt bra för mig. Hade lärt mig hur man gjorde med ett stoppur för att ha full toppfart när startklockan var på noll över starlinjen. Kommer inte ihåg alla detaljer men gillade alltid en två punkts bana. Tog starten vann dom första tre heaten och segern var ett faktum. Här går båt #1 i mål som #1

En glad svensk i Nora ovan. Nu skulle Gert Lowisin göra efterbesiktingen på motorn och den passerade utan anmärking. Billy Huzell var på plats och gratulerade.  Stor fin middag med prisutdelning  på hotellet. Dans och champangen flödade. Hasse Holmen fick nog i sig lite väl mycket och helt plötsligt stog han i kalsongerna på middagsbordet. Vi fick gå och bädda ner honom. Bengt Nilsson var också på plats och var jätteglad över Evinrude segern. Han var mindre glad över servicechefen Holmen men det gick över. Tävlingsledaren Pettersson var lite sur när jag tog hela stora Brie osten från middagsbordet och gav till Larsa Melin. Han älskade den osttypen. Goa minnen som satt spår i mig för resten av livet. Fin press blev det också efter racet. Både Svensk och utlänsk.

När Vi var tillbaka på firman och backade in båten i lokalen så tog Vi också  en närmare titt på motorn.

Hörde någon konstigt ljud när jag jag snurrade på svänghjulet.. Hmmm..detta svänghjul var ett speciellt hjul..inte som på en standard 3 cylindrig utan ett “ihopskruvar” hjul med limmade magneter. Tog den hjulet och nästan alla delar av magneterna hade släppt i limningen..M.a.o hade detta hänt i början av racet så hade förmodligen detta slitit loss stator, senor på blocket och motorn skrunkat.

En bild på ett FT-19S powerhead nedan.

Paul Kalb på OMC racing hade också kontaktat Huzells och sagt att min motor skulle omgående skickas tillbaka till OMC. Han hade andra planer för min motor.

Well..Ringde Billy Huzell och sa att jag skulle villa behålla motorn för Roslagsloppet. Rykten var att Pentii och Harry Fabritius hade byggt en superlätt liten ARGO med en Merc 650 XS preppad av Mercury Racing i USA. Mercury ville slutligen spöa mig och min Piraya i Rosis. Bröderna var med i startlistan E-klassen.

Behåll motorn och kör Roslagsloppet med den sa Billy. Jag tar det på mitt ansvar.

OK..bra tänkte jag och monterade ett vanligt svänghjul. Märkte ingen skillnad alls. Ett lättare svänghjul höjer inte effekten men är snällare för vevaxel och annat vid högre varvtal.

Kommer ett långt inlägg snart om Rosis 1976..för där hände det grejor.

1976 var ju inte bara starten för min firma utan också året när OMC kom ut med första V6 motorn. Evinrude -Johnson motorn var på 2,4 liter och 200 hästar.

Bild  nedan.

Del 2..och fortsättning här-blå länk nedan.

https://svera.se/blogg/usa-ar-ett-fantastiskt-land-och-hur-jag-hamnade-dar-del-2/

The Liege, Belgium F1-V8 / F3 race history.

I raced here two times 1982 in the F3 class and had great success with a victory.
Well..I was also watching the F1-V8 race same time/year and did see the really bad Cees Van Der Velden crash. Hard to believe Cees recovered from the crash and was back racing 1983. (See info second picture)

1983 I raced the F1-V8 class in Liege in my #8 Burgess/Aspen/Evinrude V8 and crashed really bad at the same place as Cees crashed the year before. Nose dived wide open and ended up at the hospital. I was lucky and recovered for the next race in London after David Burgess repaired my boat.
I told my self..I am not going to race in Liege anymore..no matter what.

The 1984 F1-V8 race in Liege, Belgium was a disaster..
We lost a great friend and racer Tom Percival. We was racing for the same sponsor a few times 1984. (International Travel Card)
I was not at the race but here is a quote from Zoe Trumper about Percival’s accident with Bocca..

” The Liege race course on river Meuse was a course that nearly every driver detests, its turbulent water impossible to predict. It proved too much for Bocca, the popular young driver hooked on the course with Percival close behind. The English man hit the side of Bocca’s boat and flew into the bank. He did not regain consciousness and died the following day”

The third picture is Tom Percival in his #10 Hodges/Evinrude V8 just before the accident in Liege, Belgium 1984
The fourth picture is Tom’s boat after the accident. You can see Roger Jenkins in the boat.

Percival was a great gentleman and the perfect spokesperson for our sport. Gone way the early.

Thanks Richard Rushen for the pictures.

More from Liege, Belgium 1984

Bob Spaldings #11 Molinari/Nashua/Johnson V8.
You can also see Roger Jenkins behind his racing truck with the new Hodges/Carlsberg/Evinrude V8 inside.
The OMC racing truck next to him. I think it is Jim Brackenfield and an OMC Belgium technician.
Thanks Richard Rushen for the picture.

The 1984 start of the F1-V8 race in Liege, Belgium. (picture below)
The #12 Molinari/Castrol/Evinrude boat is Bocca and it looks like Roger Jenkins and Tom Percival is having a slow/bad start.
The crash between Bocca and Percival is just minutes away.

Picture by Barry Trindall.

#9 Roger Jenkins drove a Hodges/Carlsberg with Evinrude V8 power in Liege 1984. I think this was his last race.

..Carina asked me what is it??

I think someone is running an SST-45 on a test wheel down at the boat ramp. Yes, I was correct. Don Wilson and his friends was preparing for the SST-45 race next weekend. Nice too see you today, and have fun next weekend.

Pictures by Lars