Absolut och skall berätta lite om hur jag hamnade här för det är som det mesta i mitt liv märkligt. Blir nog en lång historia i flera delar
När jag som liten grabb växte upp hemma på Sjöängsvägen 7 (blev 9 senare) drömde jag om att bo i USA. Kommer ihåg att jag till och med köpt en stor Amerikansk flagga och hade som överkast till min säng.
Det retade min mor mycket och hon vägrade lägga dit överkastet om jag glömt bädda sängen. Maud min mor var enormt anti Amerika och berättade hur förskräckligt det var på andra sidan Atlanten. (min kära mor gick bort för 10 år sedan och hon ville aldrig komma hit och hälsa på mig.)
Jag stuntade totalt i vad min mor sa och det hade nog sitt pris och man vart inte hennes favoritson med viss humor. Var väl runt 12 år när detta pågick. Mitt hjärta hade redan hamnat på andra sidan Atlanten hemma hos Evinrude.
Mitt intresse för att gå i skolan var låt oss säga litet och jag hade ju redan bestämt mig för att ha en Evinrude verkstad så fort som möjligt efter nian så skolan fanns det ingen tid för. Sökte jobb hos Cykelkalle och jobbade där efter skolan redan när man gick i åttan. På den tiden fanns inte högstadiet i Björknäs Skola där jag hade gått i mellanstadiet. Vi fick ta bussen till Birka Skola i Nacka. Rätt lång resa och då fanns inte motorvägen för bussar.
Well..kom ju snabbt på att det var klokare att hoppa av bussen i Björknäs och gå till Cykelkalle och jobba. Då fick man ju dessutom lön. Karl-Erik som han hette med frun Meit undrade ofta om jag inte skulle gå till skolan istället men ville inte det. Skolan skickade brev till mor som jag hittade i brevlådan och det var inte så svårt att skriva hennes namnteckning.
Dom enda gångerna jag verkligen ville till skolan i Nacka var till träslöjden. Läraren där ordnade så jag fick bl.a byta akterspegeln i min lilla Speedybåt som jag köpt i mycket dåligt skick
Resultatet av allt detta var att min avgångsbetyg i nian vart låt oss säga inte så bra..
Kommer ihåg hur min far tittade på mig och så hur fan skall Du klara Dig med detta ..när han krävde att få se mitt avgångsbetyg..!!..(hade tappat bort det på hemvägen från skolavslutningen men far köpte inte den storien..)
Vill tillägga att min far hjälpte mig med en bättre båt året innan efter jag tagit honom på en tur i den då färdiga lilla Speedy plywoodlådan. Lägger in texten från Svera.se
My first powerboat:..
Look what the cyber world can do..I just got two pictures from High School (1967) I invited Solveig and her friend Rita on a boat trip in my little Rose-Mari sport boat with a 15 hp Evinrude/Gale. Well..to be 100% correct..this was my second boat..the first one I built my self was to dangerous so my dad Roland purchased the Rose-Mari from the boat dealer Liljevalls in Stromma Kanal, Sweden back then.. I was so proud of my boat and wanted Rita to be my girl friend..but that did not work out.. She started to date a friend of mine..!! Jepp..that is me in the first and second picture..You can also see my little sport boat there.. Thank you Solveig for the pictures..
Jobbade kvar hos Cykelkallen en tid efter nian men lyckan var när jag fick jobb hos Heidi Blomberg och deras utombordarverkstad. Där köpte jag också min första nya Evinrude 33 HK för egna slantar.
Heidi Blomberg Marin gick i konkurs men fixade nytt jobb hos Kenty Sjöholm och hans utombordarfirma på Brännkyrkagatan på söder. Lång resa men det ordnade jag med en Vespa 125 cc som varken var registrerad fejkad nummerskylt etc. inget körkort hade jag heller för lätt motorcykel tror jag det hette då..16 år skulle man vara också men det var jag nog då. Fanns noll intresse för att ta körkort. Många tillbud blev det under resan mellan Sjöängsvägen och söder varje dag men dom fick aldrig tag på mig..trots några försök. Att jobba hos Kenty var den bästa skola man kunde gå i. Nu har Kenty dessvärre gått bort i all respekt så man kan nog berätta lite mer vad som verkligen hände under mina två år hos honom. När jag sökte jobb hos honom var man ju nervös och massa balla saker fanns hos honom på Brännkyrkagatan. Frågade knappt vad lönen var med Kenty hade ett krav..Vi betalar inte skatt och avgifter här så han med ett stort leende. Funderade inte så mycket på det utan började jobba hos Kenty dan efter. Mercury motorer och Carniti gällde hos Kenty…
Kenty var en fantastisk människa som levde livet i 180 km per timme hela tiden. Mercuryservice verkstaden låg i hörnan på andra sidan Brännkyrkagatan från Sjösport som han också drev.
Sjösport byggde racing båtar som Piraya och annat. Man växte fort upp där eller kanske inte alls..inte säker.. Kommer ihåg hur jag tänkte att när jag startar min utombordarfirma skall jag göra allt tvärt om mot vad Kenty gjorde.
Nu kommer lite inte så rumsrena saker, men så var det och håller igen lite ändå..Längst in på verkstaden hängde en Carniti motor på en bock framför en trädörr. Flyttade man motorn och öppnade dörren kom man i den såkallade “Porrkvarten”..Där brukade Kenty och andra sova över om man inte kunde köra bil hem. Kenty bodde ända ute i Jordbro och var alltid osams med sin fru. När han trodde hon ringde fick jag svara men massa information som Kenty inte ville säga..typ att han inte kommer hem i natt.. för mycket jobb etc..!!
Kenty var väl runt 30 år då och drömde alltid om Italien. Allt runt honom snurrade runt Italien till skillnad mot mig som var 16-17 år och drömde om USA. Kenty var också mycket charmig och massor av läckra damer hängde ofta på Sjösport..I mina ögon var det gamla tanter på 30 past. Hur som helst ville dom också in i rummet bakom Carniti motorn ibland.
Kenty hade ju roliga smeknamn på alla han kände inklusive hans “vänsterbrudar”..tror inte att jag skall skriva namnen på brudarna..men brutala namn var det.
Jag jobbade på verkstaden med Perra Stål och “Svenne med svullna k*ken” som Kenty kallade honom. Duktiga killar som lärde mig massor om utombordare.
Kentys Sjösport var ju en samlingsplats på eftemiddagarna för hans kompisar, pinuppor (som han sa) och racerbåtsvänner.
En annan dröm för mig var ju båtracing men jag ville inte ha något annat än en Evinrude på min nyköpta Semo Cobra 17. Kenty fick inte köpa Evinrude från Svenska Generalagenten men kanske en Johnson från AGB som var Johnson agenten i Sverige..
Dög inte för mig så jag åkte till Roffe Magnusson på andra sidan södermalm och köpte en ny 60 hästars Evinrude från honom. Hämtade den med min flakmoppe och monterade den på Semo Cobran.
Hade också fått en brev från Skattemyndigheten att jag hade restskatt..Visade sig att räven Bengt Blomberg aldrig redovisat in skatten han dragit på min lön när jag jobbade där. Hans konkurs var uppenbarligen planerad. Efter mycket letande hittade jag dom små remsorna man fick på den tiden på lönedagen. Då var det kontanter som gällde och efter en del armbrytning med myndigheten fick jag min restskatt borttagen. Bengt Blombergs sätt att hantera mig som grabb retar mig fortfarande. Han drog min skatt och stoppade det i sin egen ficka trots att han visste att jag skulle få restskatt på det. Men som sagt hämnden var skön några år senare.
Nu var det dags för mitt första Roslagslopp. Hade visserligen bil men inte rätt ålder för körkort ännu. Uffe som skulle navigera i Rosis hade en mamma som ställde upp med en trailer att få hem Semo Cobra båten från Öregrund..Det var inte nödvändigt visade det sig. Vi kom bara till Furusund..blåste satan det året i Rosis.
Till allas förvåning vann Kenty och Tony Roslagsloppet det året i deras #152 Piraya-Carniti 65. Vi körde i samma klass.
Finns mer om det här..https://svera.se/blogg/offshore/roslagsloppet1971/
Kan tillägga att både Bertil Wik och Bosse Nilsson var med i samma klass det året.
Micke Frode kom in i båtracing något år senare.
Mamma Maud som inte alltid var riktigt nöjd med den äldre sonen vart ännu mer arg när jag ofta bad henne att sitta som passagerare i min bil då jag inte var 18 år ännu.
Den såkallade övningskörningen tog tvärslut en dag när jag blev stoppad av Polisen för fortkörning..
Han frågade efter mitt körkort och det hade jag inget utan hänvisade till mamma bredvid..Det var en kraftig fortkörning men som tur var fick hon behålla körkortet men jag fick betala böterna. Sen vart det slut med min övningskörningen med mamma i bilen..
Att jobba hos Kenty var ju enormt kul och lönen var skaplig. Dock uteblev den ofta då Kenty alltid var kort på slantar. Dock kunde man ju inte bli arg på honom trots att han var skyldig mig några månadslöner. Tröttnade till slut och fick nu ett kanonjobb på service verkstaden på Skanstull Marin. Arne Boden som ägde båtfirman hade bra koll på plånboken då.
Han lovade också att sponsa min båtracing om jag jobbade extra på våren och riggade båtar.
Kändes kymigt att lämna Kenty men jag måste vidare i livet. Han lovade en längre tid att jag till slut skulle få löneslantarna han var skyldig mig men det hände aldrig.
Döpte om tiden hos Kenty till läropengar..och fick jag börja om igen skulle jag fortfarande göra om samma sak.
Glömde ju en stor sak innan jag slutade hos Kenty senhösten 1971, början 1972 kommer inte ihåg exakt. Då fanns det något som hette Lidingöloppet och var ett populärt båtrace ett antal var runt Lidingö.
Kenty ville deltaga där med Pirayabåten #152 han och Tony vann Rosis med några veckor innan.
Lasse, om Du vill kan Du få vara navigatör åt mig frågade Kenty..
Sk*t tänkte jag..självklart ville jag det men var osäker på hur jag skulle visa honom runt Lidingö..hade ingen riktig koll på det men Kenty lugnade mig och sa..jag hittar.
Tror loppet skulle gå en Lördag och jag skulle träffa Kenty på Brännkyrkagatan tidigt Lördag morgon. Planen var som han sa att hämta Pirayan i något garage och sen till Lidingö med båten på trailern.
För att inte komma för sent på Lördagsmorgonen sov jag över i porrkvarten på firman.
Hmmm..inte nog med att Kenty kom för sent på Lördagsmorgonen..när Vi kom till garaget för att hämta båten låg Carniti 65 hästaren på golvet bredvid båten. Han hade glömt att säga det.
Så nu vart det vrålmecka och det tog tid. När Vi äntligen kom till tävlingsplatsen någonstans på Lidingö var besiktningstiden över och förarmötet också.
Per Stålhammar som var besiktningschef sa till Kenty..Du lär Dig aldrig..kom i tid, om inte får Du inte vara med. Efter massa bråk med tävlingledningen skulle Vi få starta i tävlingen ändå.
Själv hade jag fått upp ögonen på en Finsk deltagare i depån med en helt ny 1972 års Evinrude 65 hästare som hade kommit dagarna innan från USA. Tror det var Argo bröderna som hade den.
Starten gick och vår Piraya var jämnsnabb med nya finska Evinrude ekipaget. Kenty skrek till mig att sitta så långt bak i båten vi kunde. Pirayan vinglade på bra och vi ledde nu med hundra meter och gjorde så alla varv upp till målgången. Vi gick imål som segrare..WOW..tänkte jag tills Vi kom in till bryggan och fick informationen att Kenty kört fel i målgången. Vi blev diskade och tävlingsledningen sa att hade Ni varit här i tid och varit med på förarmötet så hade Ni vetat hur målgången skulle köras.
Många höjdmärken och lågvattenmärken för mig den dan och som jag sa tidigare..ytterligare något som sa..gör tvärtom mot hur Kenty gör..
Detta är ingen kritik av Kenty utan just hur Kenty var och jag älskade den mannen..
Nu fanns ju hoppet för Evinrude och några veckor senare köpte jag Piraya båten #152 utan motor av Tony Lindblad som ägde den. (kompis till Kenty)
////
Skanstull Marin var ju enormt stort på båtförsäljning i början på 70 talet. Låga priser på bl.a Ryds båtar och andra kända märken i såkallade paketpriser. Då var ju båtbyggare oberoende från motortillverkare och allt riggades på Skanstull Marin. Arne Boden flög till USA och köpte hem stora partier med Mercury utombordare Vi monterade på båtarna. Frågade Arne om jag fick följa med till USA en gång men han ville inte avslöja vart i USA han köpte all snurror..Det hade jag redan listat ut då jag hittade vissa lappar i någon kartong från båtfirman Rex Marine i USA.
Nu hade jag också köpt #152 Pirayan som jag skrev ovan..Arne Boden var ju Johnson handlare via AGB som var Generalagent men inte Evinrude. Arne erbjöd mig att få en Johnson 65HK för supernetto med hjälp av AGB..
Nja..Ni vet redan mitt svar på det..Jag ringde Hasse Holmen på Huzells som just tagit över Evinrude importen från Linco som också ägde AGB.
OMC ville att Johnson och Evinrude agenten i Sverige skulle vara oberoende från varandra..vilket var kanonbra för mig och OMC försäljningen i Sverige.
Billy Huzell som ägde Huzells med huvudkontor i Karlstad visade också stort intresse för båtracing..allt kändes rätt i mina ögon och min iver att börja tävla ordenligt 1972 var stort. Hade ju inga som helst meriter i racing världen men var så redo man kan bli..
1972 var första året för Evinrude-Johnson 65 HP. 1971 var det 60 hästar och den hängde inte riktigt med Carniti 65 i E klassen..
Är mycket tacksam till Arne Boden och Skanstull Marin. Jag fick möjligheten att jobba massa extra på helger och kvällar där och lönen var bra. Fick då ta ledigt när så behövdes för att köra båtracing.
Skanstull Marin var klart ledande i nybåtförsäljning och verkstaden där jag jobbade var modern och fin för den tiden. Ända nackdelen var för lite plats så alla dom hundratals motorer som lämnades in till vinterförvaring fick Vi frakta på lastbil upp till en trång tunnel som Arne hyrt. Denna konstiga tunnel bredvid Olle Wänlunds båtfirma var där idag söderledstunneln är. Fuktigt-rått var det också..inte alls bra för fina utombordmotorer. Vi fick konservera dom extra mycket av flera orsaker. Det var alltid bråk mellan oss på verkstaden vilka som skulla bära motorer den dan. Arne Frödig, Kenneth och Björn var några av mina goa jobbarkompisar.
Det året (1972) hade jag också en sponsor deal med Arne Boden som var baserad på hur det gick på tävlingarna. Kommer inte ihåg riktigt men tror att jag fick 500 kronor om jag vann. 300 för andra plats och en hundring för tredje. Skulle betalas ut efter säsongen. Detta var ju mitt första år i båtracing med planen att köra allt som fanns i den mycket populära E och SE klassen. Visserligen krävdes det en annan båt för SE klassen som var runt runt mot min #152 som var en E båt för typ Roslagloppet med navigatör. Jag ville vara med på allt för att lära mig.
En av många stora saker som hände den sommaren var att min kärlek till en Amerikansk Ford Fairlane 500XL coupe blev för stor och en sådan inhandlades på Alf Selling Bil. Min far ville inte att jag skulle kliva i någon avbetalningsplan för den bilen utan hjälpte till med en Opel Kadett han hade samt min ruttna Volvo PV som inbyte. Fattades några tusen men min gode far lärde mig då att aldrig kliva i avbetalningsfällan och det är jag mycket tacksom för.
Precis en sån här bil var det. Samma färg också.
Dragkula hade den också så till Svenska Mästerskapen i E klassen som det året gick från Björkviks Brygga längst ut på Ingarö tog Vi jänkarbilen med #152 Pirayan bakom dit. Redan då fick man en del märkliga kommentarer om sitt bilval. Oavsett så vann Janne “Janex” Eriksson och jag tävlingen 6 sekunder före Bosse Nilsson i sin Joker-Johnson.
Hade en lång fin resultatlista från säsongen till Arne Boden. Fick alla mina slantar men sen sa han jag har inte råd att sponsa dig längre..Du vinner för mycket..
HaHa tänkte jag för Arne var känd som låt oss säga..hålla i sina pengar hårt.
Några veckor senare tog Vi Forden och drog till Väst-Berlin för att kolla Berlin 6 timmars båttävlingen. Vad jag inte riktigt begrep innan var att köra genom då Öst-Tyskland i en stor Amerikanare var inte så klokt. Massa rätt otäcka saker hände på den såkallade Transitresan genom Öst-Tyskland.
Ett par bilder från 1972.
#152 Pirayan med Hotell Hilton i bakgrunden. Bodde ofta i tält för att ha råd med racing och allt annat konstigt man måste ha.. Skanstull Marin hade en fin plats.
Detta är från Nora..Fick slantar av Svenska Racerbåtsförbundet att deltaga där. Kom längst ner på pallen och det kostade Arne Boden en hundring..
Finns en till stor drastisk sak som hände 1972 som kunde ha varit slutet för mig..syns svagt på sista bilden ovan..!! Våren 1972 skulle jag göra ett extra jobb på Skanstull Marin genom att åka ut till en kund och montera tillbaka en vinterförvarad Chrysler 45 hästars utombordare på kundens båt. Arne Boden lät oss göra så ibland. Då hade jag en VW bubbla 1200 och la in Chrysermotorn med hjälp i baksätet. For iväg ut mot Djursholms området en sen eftermiddag-kväll. Hittade inte rätt och för kors och tvärs letande efter gatan. Körde fel och vände och med solen lågt rakt i ögonen höll jag upp handen för att slippa solen..för sent såg jag bommarna gå ner för Djursholmståget. Tvärnitade men klippte bommarna och Chrysermotorn kom flygande, tryckte ner mig mot växelspaken. Vart klart omtumlad och när jag tittar upp ser jag tåget kommer som klipper mig rakt i sidan just i framkant av förarplatsdörren. Bilen släpas med och kommer ikläm mellan tåg och en stolpte. Sitter i bilen och blöder kraftigt..hade fått växelspaken i mun och slaget ut ena framtanden. Stor kalabalik, Ambulance och Polis kom. Tror jag tappade minnet en stund och vaknade på Danderyds sjukhus. Nu stog polisen vid sängen och ville ha alkohol blodprov. Efter en stund kom också min far som var klart skakad av vad sonen ställt till med. Hur som helst kom jag undan med en förlorad framtand. Well..efter några veckor kom ett brev från Körkortmyndigheten som ville dra in mitt körkort för grov vårdslöshet i trafik. Att krocka med tåg var tydligen allvarligt. Efter lite hjälp från en bekant inom Nacka Polisen klarade jag mig undan med en varning. Detta var också andra gången det var riktigt nära slutet. Första gången var när jag körde igenom isen med min moppe mitt i natten i Skurusundet. Far fick hämta sonen djupfryst på Gammeluddens Semesterhem som det hette då.
Vintern 1972/73 kändes lång och har aldrig varit så förtjust i vinterhalvåret.
Jobbade rätt mycket extra på Skanstull Marin för att spara slantar. Ford Fairline bilen behövde vård och jag började sakta förstå att jag får nog bestämma mig för en sak..Jänkarbil eller båtracing..valet blev lättare när jag av misstag backade in i sidan på Forden när jag skulle parkera fars stora kaffe lastbil hemma på Sjöängsvägen..Fasen..kunde knappt hantera min ilska över mig själv när jag stog där och kollade på bilen med sidan och dörren ordentligt skadad. Tog sura beslutet att sälja jänkaren med rätt stor förlust.Arne Boden erbjöd sig att sälja hans Volvo Duett firmabil till mig och så blev det. (Bilden)
Kommer också ihåg vad Roffe Magnusson (som senare även ägde Marinshopen) sa..
Lasse, Du är en idiot..först kör Du som en galning med Skanstull Marins firmabil sen går Du och köper den..!!
Jo, Roffe hade nog rätt men en Volvo Duett gick fasen inte att ta ihjäl trots hårda försök av mig och andra på Skanstull Marin.
Tillbringade också stora delar av vintern i ett skyddsrum i Gröndal och byggde en ny speciell Piraya 17 med hjälp av Kenty Sjöholm. Hade lite egna ideer om hur den skulle vara. Hände massa märkligt i detta skyddsrum som det alltid gjorde med Kenty. Tror jag lämnar det åt sidan..
Sen kom samtalet..Racing chefen i Sverige Hans Holmen ringde och sa att Evinrude-Huzells skulle sponsra mig och man hade en ny bättre Evinrude SS på gång för SE klassen inför 1973 års säsong. Ett krav var att jag måste köpa en ny katamaran från Italien. Det fanns två att välja mellan..Abbate eller Clerici. Jag beställde utan att riktigt veta varför en Clerici.. för en jäkla massa Lire.
Som alltid var jag ute i sista stund och båten kunde först levereras i slutet Juni 1973!!
Efter telefonsamtalet från Hasse Holmen och några möten på Huzells som låg på Krossgatan i Vällingby gick man i väntans tider.
Den nya Evinrude 65SS motorn som jag skulle få gratis från OMC’s huvudkontor i Waukegan, Illinois från mitt drömland America fanns väldigt lite information om.
Inte ens Hasse Holmen visste vad det var. Kändes väldigt speciellt och
dom som ville ha flera motorer kunde beställa en EvinrudeSS från Huzells
eller JohnsonSS från AGB men måste betala.
På den tiden tog det evig tid att få ny tand om man slagit ut en som
mig. Sprang hos tandläkaren på Birger Jarlsgatan många gånger. Fick
någon form av tillfällig tand men funkade inte så bra. Lossnade ofta och
man fick dra till Birger Jarlsgatan.
Gamla racing räven Uffe Backman som hade tävlat många år med större Evinrude motorer och kört Paris 6 timmars flera gånger skulle också få den nya Evinrude 65SS motorn gratis. Han var ute i tid och hade beställt sin Clericibåt mycket tidigare och hämtat den i Italien redan i Maj månad.
Ringde Ulf och frågade om jag fick komma och titta på hans nya båt. Jag var välkommen och jag tror det hette Fantholmen ute vid Ekerö. Där höll han till hos Uffe Andersson som också körde racerbåt. Tog bilen dit och hans nya Clerici SE klass båt var ju så läcker och dom hade börjat montera den nya Evinrude SS motorn.
Min skulle komma med nästa sändning från Amerika..men hade ju ingen båt ännu.
Dom två Uffe var jäkligt dryga mot mig och sa lite lustigt att det var bortkastad tid av mig att hämta min båt i Italien för Uffe Backman skulle vinna allt och även stora racet i Lappeenranta Finland som var i mitten på Juli.
Vilka jäkla sk*tjgubbar tänkte jag på väg därifrån..Hade redan lärt mig att inte ta åt mig av hjärntvätt från konkurrenterna utan min plan var att spöa flygkapten Backman när jag får ihop mina grejor..
Nu skulle Vi köra Mälaren Runt med min nybyggda Piraya 17 och en ny vanlig Evinrude 65 och hade övertalat Hasse Holmen att vara navigatör. Han var liten och mycket lätt samt det fanns ingen mer trogen Evinrude man än Hasse. Starten gick och direkt fann Vi ut att Kim Kalda i sin nya Joker med Merc 65 var jämnsnabba med oss. Det var plattvatten och Kim hade powertrim..jag ville inte ha det för att spara vikt. Trimtank längst fram i fören istället. Hur som helst kunde Kim trimma ut lite till i plattvattnet och segade sig förbi oss samtidigt som Kim och navigatören Ingmar lite norchalant vinkade åt oss..Well..sen kör dom helt fel och vimsade bort sig..Så Hasse och jag fick vår första seger och vinkade till Kalda när han kom in till bryggan efter oss..
Min far Roland och jag skulle ta Aroma Kaffe lastbilen som var en Hanomag 45 till Italien för att hämta nya Clerici racerbåten.
Lastbilen hade stort flak typ inbyggt skåp och en Z lyft bak.
Roland som alltid lärt mig att vara ekonomisk tyckte vi skulle ställa tre-fyra 200 liters fat på flaket och fylla med diesel från
tanken till kafferosterimaskin och så gjorde Vi.
Själv hade jag varit på banken och bytt till mig en stor säck Italienska Lire för Hans Holmen hade fått informationen att Franco Clerici ville ha betalt i kontanter.
Har något minne av att båten kostade runt 10,000 Skr i Italien och det var mycket slantar då för en 19 åring utombordarmeck
Far lovade att stå för transporten. Han var mycket hjälpsam på ett klokt sätt men gillade inte riktigt båtracing då han var rätt att jag skulle göra mig illa.
Hanomagen var inte den snabbaste lastbilen men Vi körde non stop ner till södra Tyskland. Så lång gick allt bra men in i Schweiz gick det sämre.
Gränspolisen ville kolla i stora skåpet och dieselfaten vart problem, men Vi fick åka in i landet efter att betalt en viss avgift.
Varken Roland eller jag hade varit i Italien förut och Vi fick väl en mindre chock över trafiken genom bl.a Milano och efter mycket letande hittade Vi Franco Clericis lilla håla söder om Cremona. Franco var mycket hjälpsam och båten var ju extremt fin. Inte riktigt den färgen jag beställt men helt OK.
Vi betalade båten, fick hjälp och lasta och ställde av ett par tomma 200 liters fat.
Trötta var Vi men jag ville hem så fort som möjligt men Vi stannade utanför Milano för att sova på hotell en natt. Vi hade sovit i hytten tills nu.
Vi gick ut för att äta och hamnade sen på ett märkligt ställe..strippklubb är väl rätta namnet och sånt hade jag inte tid med då. Hur som helst så vart Vi blåsta..
Ett par öl kostade stor-skjortan..Far vart riktigt förbannad vilket han sällen blev och tyckte Vi skulle backa upp lastbilen och rulla in ett 200 fat med diesel på krogen..
Nej, nej fick han på andra tankar och färden norr ut startade tidigt på morgonen dan efter.
Genom Schweiz igen och när Vi kom till Basel och gränsen mot Tyskland kom Schweiziska tullen.
Vi hade kört lastbilen en Lördag-Söndag i Schweiz och det var förbjudet.
Vi måste vänta tills Måndag morgon när kontoret öppnade.
Efter massa bråk och böter fick Vi åka vidare.
Full gas på Hanomagen upp till Svenska gränsen och där fixade Roland in båten via kaffefirmans tullkredit han lovade mig att stå för.
Go och snäll far när han var på det humöret.
Väl hemma på Sjöängsvägen monterade jag nya Evinrude SS motorn på mitt sätt.
Dessvärre fick jag inga propellrar med till motorn som Evinrude lovat. Dom var på “back order” och nya Evinrude SS motorn hade en annan typ av växelhus än standard motorn med tjock axel samt vänstergående propeller.. INGA PROPPAR som passade fanns att tillgå.
Jag fick tag på en två bladig propeller på NK Kristensson som var för Mercurys BP motorer.
Helt fel men bättre än ingenting.
Den stora tävlingen var Europamästerskapen i Lappenranta, Finland om några dagar..!!
VM fanns inte på den tiden i UIM SE klassen så “this was it”
Jim Wagner som var OMC Racing chef för Evinrude-Johnson i Europa
stannade till i Stockholm på väg till Finland med fabriksföraren Roger
Jenkins likadana Clerici båt på släp.
Holmen övertalade Jim Wagner att jag skulle få provköra en av propellrarna som man hade med sig till OMC fabriksförarna.
OMC mekanikern monterade en jättefin ny tre bladig vänstergående cleaver på min motor. Nya Clerici båten gick som fan när jag for runt på Tollare och Jim Wagner lovade mig att om jag kom till Finland skulle jag få använde Roger Jenkins reservpropeller under tävlingarna som alltid då var uppdelade på fyra heat och dom tre bästa räknades.
Jag och Hasse Holmen samt Curre Gustavsson tog Duetten till Finland
med Clerici båten efter på en gammal trailer för jag var absolut pank.
När Vi var på plats
i Finland kom flera överaskningar.
Massor av Carniti, König, Mercury samt Evinrude-Johnson racing båtar och
tillhörande fabriker var på plats. Runt 45 båtar och jag hade ingen propeller för Roger Jenkins
vägrade låna ut sin extra propeller. Var nära ett utbrott på Jim Wagner men lugnade ner mig och gick
runt och deppade i depån när jag sprang på Tor Smith Ingebrittsen från Norge. Tor Smith hade en äldre tyngre båt och när han
visade mig sin propeller fick jag upp hoppet igen. En jättefin tre
bladig vänstergående cleaver han fått på något konstigt sett i Norge.
Såg precis ut som den propeller jag provkört på Tollare några dar innan.
Han fick låna min två bladiga Merc BP propeller och han var nöjd med den
Jag fick hans fina cleaver med ett handslag men hann inte ens testköra.
Starten gick nu för heat ett och jag lyckades köra upp mig och tog
ledningen och höll den i mål. Heatseger blev det och nu tog det hus i
helvete, massa förare stormade runt Norrmannen och bjöd han stora pengar
för propellern han lånat mig.
Räven Uffe Backman bjöd 15,000.00 för propellern men Norrmannen var cool och sa att han hade en deal med mig.
Nästa heat vart svårare för Italienarna försökte köra på mig i starten och till sist prejade en Italienare mig upp på bojen så jag blev diskad i det heatet.
Två heat kvar på Söndagen och jag hade skadat ena pontonen, men fixat till det över natten.
Kommer inte riktigt ihåg hur det gick i heat 3 men jag måste vinna
fjärde heatet på snabbare tid än alla andra och det lyckades jag med.
Jag hade nu gjort det omöjliga och vunnit tävlingen. Jim Wagner fick
surt komma över till oss och gratulera mig till stor segern.
Roger Jenkins försvann till flygplatsen och England direkt efter tävlingen.
Fick en hel del prispengar som även räckte till en ny trailer för min trailer stog med skurna hjullagen i strandkanten på fina sjön i Lappenranta.
Själv kunde jag knappt fatta vad som hänt och att Reuters skickade en bild runt världen på en långhårig Svensk med en utslagen tand gå iland efter att vunnit racet bekymmrade mig inte alls.
(Första bilden)
Detta vart starten för min riktiga Båt Racing jag kunde leva av i många år.
Härligt var det i Lappenranta och festen efter tävlingen varade länge..!!
Life was good..
Hasse Holmen i bar överkropp och jag i Evinrude t-shirt. Denna bild jag fick för ett år sedan av Jorgen Jorgensen från Danmark gör mig fortfarande tårögd.
Man ser gråtejps lagningen bredvid mig i skrovsidan samt min ruttna trailer.
#99 Clerici-Evinrude SS..Vinnarekipaget i Lappenranta, Finland 1973.
Väl tillbaka hemma i Stockholm efter Finland hände det grejor. Vart inkallad till möte hos Huzells på Krossgatan i Vällingby. Billy Huzell var där som ägde företaget som förutom Evinrude agenturen var stor i bilbranchen också. Han gratulerade mig till segern och hade informerat Bengt Nilsson som var chef för Evinrude avdelningen på Huzells vad som var nästa steg. Billy åkte hem till Karlstad och Bengt berättade att han fått informationen av Billy att köpa min Clerici båt av mig till ett högt och bra pris. Från och med nu tog Huzells alla mina kostnader för racing och en rimlig ersättning. Fria motorer, racing båtar, reservdelar och propellrar. Larsa Melin som ägde Evinrude firman Melins Motor på Artillerigatan var den som skulle hjälpa mig med motorerna om så behövdes och Huzells tog kostnaden. Fantastiskt i min lilla värld och åkte till Skanstull Marin och jobbade vidare. Många fler tävlingar var kvar 1973. Bl.a Roslagsloppet och nu monterade jag nya Evinrude SS motorn på Pirayan och tänkte nu är det slutvinkat för Kim Kalda.. Well..inte riktigt..Hasse Holmen och jag ledde stort i Roslagsloppet men några sjömil från Öregrund fick Vi ett snekast i en åskadarbåtsvåg..Hasse flög ur och tappade hjälmen.. När Vi låg där och plaskade körde Kim Kalda förbi och vinkade.. Efter en stund var Hasse ombord igen och var som tur oskadad. Jag tryckte på han hjälmen och tog upp jakten på Kim Kalda. Vi hann ifatt men inte om honom så det blev en blöt andra plats. Dagen efter var det ett race i Öregrund men Hasse hade fått nog den helgen. Kompisen Curre ställde upp som navigatör..Full rulle i racet och Kim Kalda hade inte en chans..men så hände det..Storskrunk på fina Evinrude SS motorn. Vi fick bryta och nu hängde man på låset hos Larsa Melin. Han fixade nya delar och nästa race var Nordiska Mästerskapen i Holbäck, Danmark med Clerici båten som nu var lagad i sidan. En sak till..stöddiga Uffe Backman som skulle vinna allt meddelade Bengt Nilsson att han sålt sin Clericibåt till Norge och lämnade igen sin Evinrude SS motor..Han hade givit upp..!! Bengt Nilsson var inte så racing intresserad med nu ville han hänga med till Danmark. Fantastisk täving i ett blåsigt och regnigt Holbäck. Vann alla fyra heaten och nu hade man även ett Nordiskt Mästerskap i SE klassen. Första bilden är Bengt och jag i Holbäck..Andra bilden är #99 vinnarbåten i racet.
Kommer inte riktigt ihåg turordningen men det hände många saker runt mig som jag dessvärre var dålig på att hantera rätt. Ett bra exempel var att när James Bond filmen “Live and let die” hade premiär i Stockholm sent 1973 hade Huzells stora planer för mig. 007 körde mycket båt med Evinrude i filmen inklusive det berömda båthoppet. Huzells PR avdelningen i Karlstad ville ha Clerici båten (som nu var deras) med Evinrude SS motorn på gatan utanför biograferna på något sätt och jag skulle prata inför en massa folk på flera ställen i Stockholm.
Nja..blyg som jag var då ville jag inte det och efter lite diskutioner la Anita Torpman PR chefen ner det. Många år senare började jag sakta förstå att jag borde ha begripegt bättre och varit mer involverad med sånt. Dock var jag så fokuserad på att vinna i racing och allt annat var i min lilla värld fel.
På hösten 1973 kom ett brev från OMC till Huzells och racing chefen Jim Wagner ville ha med mig i Paris 6 timmars tävlingen som på den tiden var den mest kända båtracet i världen. OMC skulle stå för alla kostnader och vi skulle bo med OMC på Hilton, Paris. WOW..Efter några telefonsamtal med Huzells kom Vi fram till att jag skulle ha Lorentz Näslund från Storfors i Värmland som co-pilot. Man måste vara två förare i den tävling. Kontaktade Svenska Racerbåtsförbundet för man måste anmäla sig till Paris racet via sitt förbund där man har sin racing license. Fyllde i alla uppgifter och betalade avgiften. Förbundet skulle göra resten. (ja, allt var gjort i tid) Lorentz var så glad att han fick vare med om detta. Han köpte en ny stor Dodgevan inför Paris resan. Vi gjorde en egen tankutrustning för man måste ju fort fylla mer bränse i båten när man var i depån för förarbyte. Lorentz, Curre, Hasse Holmen och jag var nu på väg till Paris. Blev stoppade av Franska tullen på väg in i Frankrike. Det blev en katastrof där..Vi hade inget Carne ATA som var ett document man borde ha på den tiden för typ en båt in i ett land. Franska tullgubbarna var omöjliga och Vi försökte förklara att Vi skulle tävla i Paris..NO sa tullaren och dom till och med ringde till Paris tävlingsledning som tydligen sagt att Vi inte skulle vara med i racet..!!..Vi var fast i tullhuset i nästan ett dygn. Ett tag såg det ut som Vi skulle hamna i finkan. Helt plötsligt kom ny personal och Vi fick åka in i Frankrike after att Lorentz betalde 1,000 franska pengar i böter.
Paris depån vid floden Seine nedanför Eifeltornet var ju bara så häftigt..men efter en stund vart det ny kaos. Tullgubbarna hade rätt..Jag och Lorentz var inte med på startlistan. Svenska Racerbåtsförbundets Generalsekreterare Littan som han kallades hade såsat med vår anmälan till racet. Hade kommit in för sent så vi fick inte vara med. Punkt slut.. sa tävlingsledningen. Till och med OMC vart upprörda och försökte tala President, Jean-Noël Bladinaire tillrätta. Nix..fanns bara tillstånd för ett visst antal deltagare så Vi fick inte ens ha vår racingbåt kvar i depån. Detta var nog det största bakslag under min racing men som tur var förstog OMC höjdarna att det var inte jag som felat utan Svenska Förbundet. Vi fick bo kvar på Hilton, Paris och OMC tog alla kostnader ändå. Dock var det bittert att stå i depån och se Italienaren vinna som tryckte mig medvetet upp på bojen i Finland.. Vår båt i Paris depån innan vi blir utkörda..röd pil och man ser också Lorentz vita van.
Vidare blev det Världsrekordförsök den tjugonde Oktober 1973 och det var svag is vid båtrampen på Dalälven.
Jag skulle slå såkallade timrekord. Snittfarten över en timme och vidare till 2 timmar togs på en utlagd rundbana och det lyckades Vi med, men höll på att frysa ihjäl på kuppen. Hade också lärt känna Tord Strand som ägde Nacka Asfalt som var stort på den tiden. Tord var en god vän och enorm supporter av min racing. Han gav mig slantar för Världsrekordförsöken. Kontant ur fickan drog han upp en bunt tusenlappar..Kör som fan och slå dom där Italienska fuskarna sa han.. Andra bilden är från rekord körningen på Dalälven.
Huzells gjorde väldigt mycket för att promota min racing och Evinrude. På båtmässan tidigt 1974 hade man Clericibåten med EvinrudeSS motorn ihop med en film som körde Bond filmen “Live and let die” om och om igen. Man hade tryckt upp fina t-shirts med min min båt på som Vi sålde på mässan. Även dekaler. ABBA hyrdes in och var supporters av Evinrude och min racing under säsongen 1974. Man ser Björn och Agneta på bilden nedan i min blåa racing t-shirt.
En ABBA bild till och Björn i gul racing t-shirt. Här felade jag igen och ville inte förstå reklamvärdet av att ABBA var involverad i min racing. Dock är man ju nu många år senare riktigt stolt över det. Sent skall syndaren vakna heter det väl. 1974 års racingsäsong närmade sig och jag registrerade namnet “Utbordarspecialisten Lasse Ström Marin”. Målet var ju att starta min egen Evinrude firma..dock var det lumpen som grusade lite av mina planer..
Hade ju inte tid med sånt heller och vart inkallad men fick uppskov till senhösten 1974.
Nu var planen att dra till Italien för att hämta nya Clerici SE klass båten Huzells hade beställt och betalt.
Helt plötsigt upptäcke jag att det inte fanns tid att jobba på Skanstull Marin men jag gillade ju jobbet och företaget. Arne Boden var alltid en stor supporter. Fick ledigt att dra till Franco Clerici, men Volvo Duetten skulle nog inte klara en fullgas resa dit så jag fick låna en bil av Huzells till Italien. Har något minne av att Hasse Holmen var med till Italien och när jag fick se nya gula Clerici båten hemma hos Franco i Formigara blev jag så optimistisk för säsong 1974. Båten var så fin och rätt. Klart rättare stuk än min första Clerici men Franco pratade noll engelska. Var inte säker på om han var ok med att man vann över Italienarna eller ej..dessutom fuskade dom ofta. Hur som helst lämnade Vi Franco Clerici och åkte raka spåret till OMC i Belgium för att hämta hem nya Evinrude SE klass motorn. Mycket bättre modell som hade ett nytt växelhus som senare kallades nitro. Monterade på motorn men ville provköra i lugn och ro hemma på Tollare. Fantastiskt..nya gula Clerici båten var över 10 knop snabbare än fjolårs ekipaget. Lite knepig i svängarna så jag måste ändra körstil. Well..första test racet gick inte så bra..tog ledningen i racet utanför Stockholm men rullade i första kurvan på grund av en stor åskådarbåts våg. Kommer ihåg kompisen Lollos kommentar när jag låg där och simmade..han satt i en bevakningsbåtarna och sa.. Fan Lasse..såg Du inte vågen..?? Tur att man låg i vattnet och inte fick tag på honom. Sk*t..Bosse Nilsson vann nu i sin Schulze med likadan motor som min men Johnson kåpa. Bilden är från det racet efter båten är bärjad. Bakkåpan till båten är ihoptejpad. Gick sönder även lite annat men hade tur. Kunde ha varit mycket värre. Ser kallt ut.
Larsa och Lillemor Melin som ägde Melins Motor blev inte bara dom som hjälpte mig med Evinrude motorn utan deras hem på Lurbackavägen vart vårt nya tillhåll när Vi inte tävlade. Goa kompisen Lollo var alltid med och fällde dräpande kommentater som jag nämnde tidigare. Det var fest hos Larsa och en hel del dricka samt racing snack.. Vi hörde Lollos VW bubbla gå på fullgas en längre tid stillastående nere på parkeringen.. Jag rusar ner och öppnar dörren och skriker till Lollo..Vad gör Du..?? Han kollar på mig och säger…”Fan..kommer Du in i den här höga farten”
Gula Clericibåten var suverän när föraren inte felade. Vann många tävlingar som Nordiskt Mästerskap, och Duvnäsvikens 2 timmars tävling m.m i början på sommaren. Volvo Duetten dog och nu hjälpte min far mig med en kanonbra deal på en helt ny röd Opel Caravan Combi. Min första nya bil. Stora SE klass tävlingen om Europamästerskapet detta år var i Franska Evian i början på Augusti. Ville ju försvara min titel.
Larsa och Lillemor skulle “gunga” med dit i deras nya jätteläckra stora Oldsmobile Vista Cruiser stationsvagn. Bosse Nilsson och jag skulle åka ihop med våra racing båtar efter bilarna till Evian. Bosse hade också en Opel Caravan Combi men beige. Nu ville jag vara på plats i Evian i tid och få upp känslan för stället där tävlingen skulle gå.
Well..Bosse, Örjan och Fritte tror jag hans kompis hette skulle ju fira för det var många dar kvar till tävlingshelgen. Själv var jag inte inne på den linjen alls men Vi gick förbi utehaket dom satt på. Bosse var på G, rök ihop med några fransmen och storbråk utbröt. Alla tre slogs som fan och bord, stolar och annat flög runt. Polisen kom och hela Vaxholmsgänget åkte i finkan. Franska polisen var inte att leka med. Där satt dom i ett par dagar.
Jag informerade Rutger Friberg som just kommit om läget. Rutger skulle vara vår Svenska lagledare och jurymedlem i själva racet. Efter massa diskutioner fick Rutger ut Team Bo Nilsson ur finkan på ett vilkor att dom inte fick ställa till något mera.
Racet i sig själv som gick på Söndagen blir fortsättningen. Första bilden är min nya röda Opel och andra bilden är #99 gulingen.. Man ser att Nacka Asfalt och Sjöcentrum i Saltsjöbaden var mina stora sponsorer.
Rubriken i Idrottsbladet var pang på rödbettan..
“Italienare försökte torpedera Lasse Ström i SE-EM men rappe Lasse gick inte i fällan”..
Att Italienare är kända för att fuska känner Vi nog alla till men inte trodde jag att dom var så brutala. Kommer ju ihåg när dom avsiktligt körde på mig i Finland året innan och tryckte mig mot bojen..för nuddar man bojen vart man diskad förr. Ett riktigt rävspel pågick under alla fyra heaten i Franska Evian 1974. Allt från medvetna tjuvstarter för att lura med mig, till att vissa Italienare väntade in mig när jag skulle varva dom och då försöka köra på mig. Dock var turen på min sida i Evian och jag vann tävlingen klart. Well..klart var nog fel uttryck för nu vart det storbråk på efterbesiktingen av motorerna. Min motor gick felfritt igenom men vissa Italienares motorer blev inte alls godkända och dom blev diskade. Nu lämnade dom in protest och tävlingsjuryn fick utreda. Vi satt och väntade vid middagsbordet där prisutdelningen skulle ske i många timmar. Runt 3 tiden på morgonen hade man äntligen bestämt sig att båt #51 som var mitt tillfälliga nummer var officiellt the Winner.. Då var man ordenligt trött och bara ville till hotellet och sova. Att vakna på morgonen med seger pokalen och massa annat kändes riktigt härligt. Finns massa detaljer om racet om man nu vill läsa Idrottsbladets race report nedan. Hände en nu efteråt rolig sak efter tävlingen när jag kom in till bryggan med vinnarbåten. Blir i nästa fortsättning.
Man kan se att det var ordenligt gropit på stora Genevesjön. Kolla båten i bakgrunden på första bilden med min båt #51. Tror det är en av Italienarna som försökte hänga på mig..!! Sista bilden är på höger sida..bror Lennart, jag, Lillemor och Larsa som håller sig för pannan.. Långbänk var det i väntans tider.
När jag kom in i depån efter ha vunnit racet i Evian, Frankrike kom bl.a Larsa Melin springande.. Han hade något i handen och gav mig.. Det var en likadan Evinrude dekal som man ser här på bilden nedan framför min ratt.
Larsa hade låtit göra 50 fina dekaler med trycket att jag var Europamästare i SE klassen 1973, detta gjorde Larsa tidigt på våren 1974. Den dekalen är på min båt bilden ovan. Tryckaren hade gjort fel och tryckt 1974 på dom första 50 dekalerna men det hade Larsa aldrig talat om för mig. Han bara behöll dom i hemlighet. Nu stog jag där i depån efter målgång och hade en förtryckt dekal där det stog att man var Europamästare 1974. Kändes inte riktigt rätt så jag gömde den..Italienarna var ju redan så upprörda.. Hur som helst är det ju rätt roligt efteråt..
Nu vart det bråttom hem till Stockholm för Roslagsloppet skulle köras i helgen som kom. Hann precis få Piraya båten iordning med motorn jag hade i Evian. Fanns ju lite ogjort jobb i Rosis men denna gång gick allt vägen. E-99 Piraya 17 / Evinrude (bilden nedan) var klart första E båt i Öregrund. Dessvärre är jag inte säker på om det var Hans Holmen eller Håkan Söderholm som navigerade till vår första Rosis seger.
Första helgen i October kördes alltid Paris 6 timmars tävlingen och nu försäkrade jag mig att vår anmälan till racet skickades in i tid av förbundet. Detta race var ju så ballt och häftigt och ville inte missa det igen. Dessvärre hade nu tävlingsledningen i Paris inför 1974 års race tagit bort SE klassen och ersatt den med OE klassen som var en helt fri klass från begränsningar. Endast max 850 cc gällde. Självklart kunde man köra i OE klassen med vår SE båt men en klar nackdel. 39 startande i OE klassen. Denna gång funkade allt rolex och Lorentz och jag slutade på tredje plats i vår gula OE Clerici med #48. Finns massa mer bilder och info om racet här. https://svera.se/blogg/paris-6-hours/very-happy-with-our-paris-6-hour-race-1974/ Vi upptäckte också att nattlivet i Paris hade mycket intressanta saker att erbjuda. Kändes klart bittert att lämna Paris för Sverige för nu klarade jag mig inte undan lumpen längre. Hade ett datum i Ocktober jag måste checka in på KA 1 i Vaxholm..well Rindö närmare bestämt. Gjorde jag inte det kom dom och hämtade mig. Som alltid hände det märkliga saker under min tid på KA 1. Mer om det i nästa inlägg. Några bilder från Paris och en poster Huzells gjorde om min racing 1974
Det var med blandade känslor man anmälde sig för utbildning på KA 1 i Vaxholm hösten 1974. Well KA 1 låg ju på Rindö så man tog färjan från Stenslätten på Värmdösidan över Oxdjupet om man bodde som jag på Sjöängsvägen i Kungliga Björknäs. Själv hade jag aldrig några planer på att som många försöka komma undan lumpen och hade sökt till KA 1 av flera anledningar. Kustartilleriregementet kändes rätt för mig. Kommer inte riktigt ihåg men tror man först måste göra en tre månaders grundutbildning innan man kunde gå vidare inom KA 1. Grundutbilningen var för mig nyttig. Man fick lära sig hantera vapen, många skjutövningar samt vapenvård innan det blev fältövningar. Vi tältade under övningarna på Värmdösidan och krigade mot varandra i olika grupper. Dock tog jag oftast bilen hem på kvällarna. Min sängplats bland en hel del roliga lumparkompisar vart inte använd så många gånger. Det tog mycket tid att åka hem från Rindö..man måste passa färjan och sen lång körning till Björknäs. Hade bara en fix ide om att jag bara skulle därifrån på nätterna. Man fick ju inte gå ut genom vakten i civila kläder före en viss tid på sena eftermiddagen. Sen tillbaka tidigt på morgonen. Gick ju åt en jäkla massa bensin till min Opel Caravan som jag självklart hade bytt fögasare och insug på för mer hästar. Ibland så sa min far Du kan tanka på Texacomacken i Björknäs med firmakortet han gav mig. Kändes bra och fick göra så några gånger. Gick ju åt några tankar i veckan så när jag inte hade fars kort frågade killen som drev Texacomacken om det skulle gå på fars firma eller inte. Han hade kortnumret i systemet och frestelsen blev för stor så svaret blev ja. Det märks nog inte då det fanns flera firmabilar. Sen blev det nog lite många tankningar på fars kort och när Roland någon månad senare ville prata med mig så kända jag mig jävligt rutten för det var ju inte så svårt att förstå vad det kunde vara om. Hur som helst så ordnade det till sig för far hade ju också gjort lumpen. Dock sa han att.. gör Du om det är det kört för Dig..!! Såg på blicken att han menade allvar. Massa andra saker pågick..delvis hade jag skickat brev till Evinrude Racing chefen i USA och väntade på svar. Jag hade också haft möten med AB Pundet som förvaltade Tollare Pappersbruksfastigheten. Det fanns en utrymme i bottenplanet mot kajen som kanske kunde gå att göra om till en runt 125 kvadratmeter lokal. Dock måste man riva massor av tjocka innerväggar i tegel..väggar putsas med bruk, golv måste gjutas. Stora portar i yttervägen sättas dit etc. Målning och el, samt vatten installeras. Killen på AB Pundet var enormt hjälpsam då jag hyrt en annan liten fristående lokal av honom via far tidigare. Jag fick ett kontrakt på att hyra lokalen med väldigt låg hyra och skulle inte börja betala hyran innan lokalen var användbar. Det var enormt mycket jobb men det var så jag ville starta min utombordarfirma. Ingen dyr lokal och massa lån samt vid vattnet i hemma området. Detta vart tidigt i Januari 1975 och lumpen kändes mer och mer fel i min lilla värld och frågade på kansliet vilka möjligheter som fanns för mig. Ville ju komma till 200 båtarna efter grundutbildningen men då måste jag stanna ett drygt år i lumpen.. Nää..så enda allternativet var att söka till brandstation på KA 1. Då kunde jag mucka runt Maj månad. Så blev det och på brandstation hände det grejor..!!
KA 1
Kapten, min boss på brandstation var mycket speciell. Inte säker på vad han hette kanske Hultman. (Mycket ökänd herre) Oavsett så var mitt uppdrag där att en gång i veckan koppla på den bensindrivna brandsprutan som var byggd på en trailer och köra till kajen med en Jeep. Det var en luftkyld VW motor som drev stora pumpen. Starta upp, sputa vatten en stund och smörja. M.a.o inte så mycket att göra men jag var ansvarig för att brandpumpen alltid skulle fungera. Kapten hade privat en Fjordling 17 med en Mercury motor och nu fick jag även se till att den fungerade. Kommer ihåg att jag fick på dagtid ta min egen bil och åka till NK Kristensson- Mercuryagenten i Sverige för att hämta reservdelar till kaptenens båt. Tror jag även fixade en bättre propeller och hissade motorn. Kapten var mycket nöjd med Ström. Well..sen upptäcke man ju att det var lättare att bara gå ut genom vakten i militärkläderna och ta bilen och åka hem. I militärkläder kunde man alltid gå ut och in genom vakten, men inte i civila kläder. Byta om i bilen så ingen såg en i “grönkläderna”..Nu behövde man ju knappt vara på brandstation och rulla tummarna. Hade en date i Vaxholm med en tjej och gjorde på samma sätt. Ut genom vakten och tog röda Opeln i grönkläderna. Tänkte byta om lite senare och körde på Rindöfärjan över till Vaxholm..När jag sitter där i bilen på färjan ställer sig en annan bil bredvid mig.. Det var min kapten på brandstation med någon annan höjdare i bilen. Kapten kliver ur bilen..säger till mig att Vi har möte om Dig i morgonbitti.. För Er som inte gjort lumpen..Gå ut från militäranläggningen i grönkläder och åka hem var ett stort NEJ, NEJ. Nu fick man såkallat permissionsförbud på någon vecka..men det gick ju att komma runt också.
Sov kvar någon natt på KA 1 nu när man inte fick lämna haket. Det var våningssängar och min nästan oanvända plats var högst upp.
Hörde några polare mumla om att det fanns ett gömt hål i staketet på baksidan av ena kasernbyggnaden. Där brukade dom ta in öl och andra alkoholvaror. Så nu smet man ut där några gånger under min strafftid. I början på Mars 1975 hände det grejor..Fick svar på mitt brev från OMC i Amerika. Hade ju varit orolig att min Engelska inte skulle vara tillräkligt bra för Evinrude fabriken. Well..uppenbarligen dög min Engelska och racing chefen Jack Leeks brev var ju just det jag alltid drömt om. Att bli fabriksförare för Evinrude i den populära OE klassen. Fanns bara två såna platser i världen..Roger Jenkins skulle köra för Johnson Racing och den “långhåriga svenskjäveln” (som vissa Norrmän kallade mig) skulle köra för Evinrude Racing. Kopia av brevet nedan.
Detta brev gjorde ju att ligga i lumpen bara var superfel och jobbigt. Jag måste hitta ett sätt att komma loss. Inte nog med det..Nu hade Huzells fått ett Telex från Syd-Afrika i samma veva som brevet kom från OMC i USA. Generalagenten för Evinrude i Syd-Afrika ville ha mig dit och köra BP 200 racet om några veckor. Kopia av telex nedan.
Fortsättning följer. Långt till America. Pratade med min kapten på brandstation och han sa direkt..Glöm det..Du kommer inte att få ledigt för att köra något båtrace i Syd-Afrika. Gå och prata med kanslit och se om det finns några andra möjligheter. Sprang dit och fick tag på rätt person. Förklarade läget om brevet från OMC i USA, Telex från Syd-Afrika. Dessutom hade jag nu en lokal på Tollare som behövde massor av jobb. Trot eller ej men efter någon dag fick jag beskedet att jag fick mucka omgånde. Snart satt jag på KLM’s 747 Jumbojet och kommer ihåg att flygvärdinnar ruskade i mig med en dekal som sa Du flög just över ekvaton med KLM.
När KLM planet landade i Johannesburg och man stog där alldeles ensam och letade efter någon som skulle hämta mig kände man sig rätt liten.. Undrar hur detta äventyr kommer att sluta?? Syd-Afrika på den tiden var ju ett mycket hett ämne. Hotell Carlton var nybyggt och hade en rätt speciell design och min absoluta racing hero Jimbo McConnell skulle också bo där. Jimbo var Evinrudes racing förare i USA och han hade mekanikern Mouse med sig. Var ju ivrig att se Clericibåten jag skulle köra och få den riggad på det sätt jag ville.
Blev hämtad nästa dag och det var en lång bilresa varje dag till floden Vaal där racet skulle gå en tid senare. Som alltid är det olika intressen och märkte rätt snabbt att det fanns andra lokala krafter som också ville vinna OE klassen som var den jag skulle delta i. Som alltid gäller det att veta hur grejorna skall vara och efter lite strul fick Vi till #44 båten på mitt sätt. Själv litar jag sällan på andra utan vill göra själv. Blir ju lite knepigt då när man kör för andra ägare. Här var en annan nackdel med mig som var anledning till konfikt senare med OMC racing i Belgium.
River Vaal rinner genom lilla staden Vereeniging och det var platsen för BP 200. Ligger rätt högt över havsytan och då måste man justera om massor av saker för att inte tappa för mycket fart. (tunn luft) Testade några gånger och fick till allt rätt bra. Tävingen hette ju BP 200 för BP var huvudsponsor och man skulle köra 200 miles på en rätt lång bana på smala floden. Inte säker på om det var uppdelat på två race..100 miles per race eller 200 på en gång. Oavsett sett var det en rätt stökig tävling. Kommer inte ihåg alla detaljer men vann racet utan större problem. En enorm känsla och fick stor uppmärksamhet efter tävlingen.
Första bilden är hotellet. Nästa två bilderna är där Vi testade #44 båten före tävlingen och smala räkan i blå-gula overallen i båten är lille Lars..!! Nästa två bilder är från media i Syd-Afrika och sista är ett tackbrev från Evinrude agenten i Syd-Afrika.
Se..hade tydligen kavaj och slips med mig i resväskan..
Väl tillbaka hemma i Kungliga Björknäs från Syd-Afrika var det riktigt körigt.. Mitt första race som fabriksförare för Evinrude skulle bli Rouen 24 timmars i Frankrike. “Cheif pilot” lät ju fint som det stog i brevet nedan från OMC och skulle flyga till Bryssel den 26:e April.
Min nya SE klass Clerici låg klar hemma hos Franco i Formigara men jag ville komma igång med Tollare lokalen innan Rouen och båthämtningen i Italien. Lokalen var under Bengt Blombergs fina kontor och han vart inte glad när Vi började slå ut väggar och annat under honom. Han ansåg sig själv som kung på Tollare och sprang med en sprayburk färg och skrev på asfalten vad som var hans mark enligt honom, Kompisen Christer “Monstret” Eriksson hjälpte mig under lång tid att fixa lokalen till användbart skick. Bengt Blomberg ringde Polisen och anmälde mig..sa att jag underminerar hela fastigheten genom att slå ner bärande väggar enligt Blomberg. Han påstog också att hans dörr till kassavalvet inte gick att öppna längre på grund av mig. Polisen kom och jag sa..Bengt Blomberg är pank och han blåste mig på pengar när jag jobbade där. Firman satt han i konkurs så han behöver inte in i kassavalvet längre för det är tomt. Nu skrattade Polisen och ville se kassavalvsdörren hos Blomberg…dörren gick visst att öppna så dom la ner anmälan. Nedan är en gammal bild på Tollare fastigheten..det röda strecket är mina blåa gararedörrar och det blåa strecket är Bengt Blombergs kontorsfönster precis ovan.
Så vi bullrade extra mycket mest hela tiden under lokal fixningen som tog något halvår. Nu var det dags att kliva på flyget till OMC racing i Brygge, Belgium via Bryssel. Gillade inte resan riktigt då jag fick ta tåget från Bryssel till Brygge.
Äntligen framme på OMC i Belgium och det såkallade båthuset. Det var där racing avdelningen låg. Perfekt med rullande lyftanordningar på balkar i taket. Båtarna kunde sjösättas enkelt och bryggor under tak. Stor fin verkstad med kontor där nya chefen Paul Kalb satt.
OMC racing bild från några år innan nedan.
Som alltid med racing var det kort om tid och här är en länk till min långa berättelse om 24 timmars racet.
Att Vi lyckades segra med båt #53 på bilden..
(för Er som inte orkar klicka och läsa) i detta fantastiska racing äventyr är ett så kul minne. Ett 24 timmars båtrace där man på den tiden körde non stop i mörker och regn. Ihop med yrkestrafiken, pråmar och massa skräp på floden som var enormt gropig.
Detta ville i alla fall jag bara göra en gång i livet.
Tillbaka i Sverige och nu erbjöd sig Billy Huzell att jag kunde ta hans nya stora Peugeot Combi till Italien och hämta nya Clerici båten. Fullgas dit och tillbaka..Var ju superbråttom som alltid.
Hade ett möte med Tord Strand som ägde Nacka Asfalt och deras slogan var..Syns överallt-Nacka Asfalt.
Berättade om allt som hänt och min lokal på Tollare. Branta backen ner var i dåligt skick. Tord ville ha ensamrätten på nya båten och jag fick till en kanondeal med honom. Först en hel del pengar, men ännu bättre var att Tord erbjöd sig att gratis lägga ny asfalt hela vägen ner i backen på Tollare och även ny asfalt framför min lokal.
Detta var enormt bra då jag inte på något sätt hade råd att göra det. Backen var lång. Nästan 500 meter asfalt.
Well..ny dragbil tyckte Tord också att Vi skulle ha. Vi stack till Arne Nordqvist på söder och han hade en helt ny Chevrolet Blazer K5 Cheyenne 4X4 med jättestora hjul.
Den köpte Tord delvis till honom själv men jag skulle ha den till alla båtävlingar. Den fick smeknamnet “Asfaltsvälten” när man kom på racen.
Nya vita Clericibåten kördes till Skyltar och Märken i Huddinge. Där skulla all text handmålas på båten. Den blev så fin.
Första bilden är en likadan Chevy Blazer som Tord köpte. Även färgen och liknande hjul. Nästa två bilder är Clericibåten i Nacka Asfalt design.
Nu hade man tre stora viktiga supportrar av min racing.. Nacka Asfalt, Huzells och OMC.
Om jag kommer ihåg rätt så ringde jag Paul Kalb på OMC racing och frågade om det var OK att ta bilen till Brygge istället för att flyga. Gick bra och kunde ta med mig en polare då.
Skulle ju vara där den 13:onde Maj för att göra oss klara för VM i OE klassen i Frankrike.
Var nu i båthuset på OMC och den alldeles nya ljusblåa Burgess OE båt var under riggning av mekanikerna. Såg direkt att båten var extremt låg i tunnelhöjden.
Detta gör att en lätt cat blir enormt svårkörd och fungerar endast i absolut plattvatten och ingen vind.
Kändes inte rätt men nu var man i händerna på Paul Kalb. Nya Evinrude rena racingmotorn var häftig med smalt växelhus med bara framväxel.
Bad Paul snällt att rigga båten som jag var van att köra..powertrimknappparna i ratten för utvinkling av motorn och en knapp på vänsterfoten för in.
Så hade jag alltid gjort och det blir som ett muskelminne..Väldigt svårt att lära om.
Paul vägrade att göra det denna gång. Han hade gjort så på båten vi vann med i Rouen.
Hur som helst slutade allt detta med att jag gjorde en enorm fullgasflipp i runt 100 MPH på kanalen bakom båthuset. Gjorde illa mig satan men överlevde.
Kom att tänka på racing kompisen som sa..Lasse tänk vad ont det måste göra och slå ihjäl sig..Nja.. har inget svar på det..
Bilden nedan visar kanalen och hela OMC fabrken med båthuset.
Röda krysset är båthuset och blågula krysset var där jag crashade..
Här är en länk med en lång berättelse om just detta.
“Lars OE mega crash at the OMC factory 1975”
Helt klart vart mitt första försök att vinna VM i OE-F3 klassen ett stort bakslag..vill nog tillägga, denna gång, när jag var i händerna på andra.
Tog Opel bilen hem till Sverige igen och mina racinggrejor man själv styrde över.
Första SE klass tävlingen var i Karlskoga tidigt i Juni och min nya vita Clerici med Evinrude motorn var så bra. Svenska Racerbåtsförbundet hade också beslutat att ge mig tävlingslicens nummer 1 istället för 99. Man skulle använda samma nummer på båten som sitt tävlingslicense nummer.. Så länge jag löste license kommer mitt racing nummer alltid att vara nummer 1 berättade förbundskansliet.
Kändes nästan för bra.
Tävlingen i Karskoga gick enligt planen. Som alltid fyra heat..Skrunkade ett växelhus i ett heat men dom tre bästa räknas bara och vann tävlingen.
En fartbild nedan på min #1 Clerici/Nacka Asfalt/Huzells med Evinrude på akterspegeln.
Full racing rulle hela tiden..Piraya 17 båten stog på tur och riggades med en ny Evinrude 75 Hustler och Vi tog “Asfaltsvälten” till Gränna och Vättern runt.
Kompisen Kjelle Bjurman skulle navigera och Vättern var grym det året. Riktigt gropigt men Pirayan kunde man lita på och det blev seger i E klassen. Vet att det var något bråk om hur jag körde i målgången. Kommendörkaptenen Sören Ringi hade åsikter om min framfart men det löste sig.
Bild på Pirayan i Vättern racet 1975 nedan, man ser att Vättern var besvälig den dan.
Ofattbart att man hann med allt för det var racing varje helg någonstans. Nästa tävling var SE klass racet i Torsby Värmland och det var också EM för SD klassen samtidigt. SD klassen dominerades av Penta motorerer men i Torsby vart dom upp-piskade ordentligt av Dansken Kristian Molgaard. Han körde en Evinrude 50 hästare på en catta han byggt själv. (Andra bilden nedan SD #5) efter urklippet med mig och Kristian. För mig gick racet kanon och störta pokalen i SE klassen.
Dock hade jag fått något nytt fnatt och ville prova en Evinrude 50hk i SD klassen. Motor var inga problem bara att hämta på Huzells men båt var värre,
Fick låna tillbaka min 1974 års gula Clerici som kompisen Janne “Bajsen” Lindahl hade köpt. Lite för stor, men fick bra fart med Evinrude motorn.
Fanns ett SD race i Luleå midsommarhelgen och nu var man på väg dit med “Asfaltsvälten” och SD båten efter.
Notviken hette visst stället. Vi bodde i ett litet hyrt hus på en kampingplats. Kommer inte ihåg så mycket om racet mer än att båten räckte inte till för seger. Tror det blev en andra plats. Vad jag däremot kommer ihåg var att Vi vaknade mitt i natten i lilla huset på kampingplatsen.. En packad-drågad urknepig snubbe stog med en kniv i handen och tryckte upp den mot mig. Han ville ha slantar och alkohol. Riktigt otäckt men som tur var löste sig allt efter en stund. Vi lugnade ner honom och tog kniven. Tror jag gav honom en flaska rom Vi hade.
PS. Fasen vad långt det var till Luleå..
Tillbaka hem och nu var det dags att flyga till OMC Belgium igen för EM i OE klassen enligt min deal med Evinrude.
Den ljusblåa Burgess båten var nu reparerad ordentigt av David Burgess själv. På VM racet i Frankrike körde jag båten men en provisorisk reparation och ingen bakkåpa .
Gillade aldig denna båt och när Vi kom till Brodenbach i vackra moseldalen Tyskland var det kraftigt oväder. Hela helgen blåste och regnade bort. Det blev någon kort körning där med racet i stort blev mer eller mindre inställt. Tillbaka till OMC och flög hem till mina egna racinggrejor.
Nu var det dags att preppa min vita SE klass Clerici båt för Nordiska Mästerskapen i Finland var nästa stopp. Rykterna sa att Mercury racing skulle ha ett antal SE klass ekipage där med nya Merc 650 XS motorn. Dom var också ute efter min skalp, sas det..racet var i Forssa, Finland i början på July.
Arbetet med att göra lokalen användbar på Tollare gick på tomgång. Dock var kompisen Monstret som han även själv kallade sig där och rev väggar och annat utan mig. Han var med ända tills lokalen var klar och utan honom hade det var mycket svårt att få till lokalen i rimlig tid. Monstret flyttade många år senare till USA. En besvärlig herre men jag gillade honom mycket. Kommer ihåg när han tagit beslutet att flytta till USA. Tror det var tidigt på 80 talet. Han kom in på min firma som då låg på Tobaksspinnargatan på söder och skrek högt när jag stog och pratade med en kund.. STRÖM..(som han kallade mig)..Somliga är födda till knegare..men jag är född till President..!!
Kunden tittade på mig och undrade vad det var för pajsare.. Han gifte sig med en rätt förmögen Amerikanska och utbildade sig till helikopterförare. Dessvärre omkom Erik som han kallade sig häröver i en helikoptercrash utanför Louisiana där han då jobbade som pilot ut till oljeplattformarna. Vi var och hälsade på honom i hans hus i Louisiana några gånger. Det är nog runt 15 år sedan han omkom. RIP En bild på Christer “Monstret” Eriksson när han var med på tävlingarna och hjälpte mig. Mycket lojal kompis. Bilden är från Nora 1976 och den enda jag har på honom.
Min vita Clerici SE båt var min totala fokus nu inför NM i Finland. Enda svagheten var att när man hissade motorn så högt som jag gjorde för att få högre fart vibrerade stora cleaver propellern mycket. Bara en liten del av ena bladet var ju i vattnet. Lagerhållaren i växelhuset ville lossna och då pajade hela växelhuset. Ringde och frågade Paul Kalb på OMC vad man kunde göra.. Sänk motorn sa han..!! Vilken jäkla korkskalle tänkte jag..ville ju vara snabbast och vinna. Hämtade ut några extra växelhus på Huzells som reserv. Reservdelsväxelhus kom omålade från OMC med endast en grönaktig pimerfärg. Sen skulle man lacka huset i Evinrude eller Johnson färg med en sprayburk. Färgen satt aldrig kvar och man fick slipa på huset och skeddan enligt en mall. Gjorde så och struntade i att spraya på färg. Självklart ingen fartökning med man slapp se färgen som flagnat efter körning. Well..man kunde ju ta växelhuset till en billackarfirma och få riktig lack men bortkastat då husen bara höll en kortare tid. Jag hade ett väldigt bra förhållande med Rune Månzon som skrev motorsport på DN. Han ringde ofta och kom och tog bilder med dito reportage. Några exempel nedan inför Forssa och racing 1975. Nu tog vi “asfaltsvälten” till Finland och där hände det grejor..kommer snart så snälla vänta med inlägg så allt hänger ihop..Tack.
Den lilla sjön i Forsaa, Finland var perfekt för SE klass racing och jag visste ju att alla där var ute efter en sak..spöa Strömmingen i den vita Clerici/Nacka Asfalt/Evinrude båten med tävlingsnummer 1.
Lite roligt var att Bosse Nilsson från Vaxholm hade hört att jag inte sprutat färg på mitt växelhus så han hade gjort likadant på sin Johnson Stinger. Jag var enormt förberedd och tog båten till en annan liten sjö och provkörde så allt funkade. Tillbaka i depån frågade alla..skall Du inte testa båten innan tävlingen..??
Behövs inte.. svarade man lite nonchalant..den är klar för vinst. Hålla konkurrenterna i ovisshet är ett bra sätt att hjärttvätta hade jag lärt mig.
Finns en länk här till ett reportage om racet på Svera.se
På kortare tävlingar använde jag tunn röd automatlådsolja i växelhuset och fyllde aldrig fullt. Man vann lite fart att göra så. Vågade inte göra så för ett 2 timmars race. Nu vart det OMC’s tjocka Hi-vis oil i växelhuset och lägre hissning som Paul Kalb hade sagt till mig att göra. Massor av åskådarbåtar och folk under tävlingen. Nacka Asfalt banderoller fanns upphängda på ett stort antal ställen. Kändes härligt att leda hemma racet..men när det var runt 15 minuter kvar skrunkade växelhuset och fick bryta.. Kändes bittert men så är racing. Bara att bita ihop och ta fram Piraya 17 båten för nu var det dags för Roslagsloppet.
Tord Strand, Nacka Asfalt ringde och ville ha möte ombord sin Coronet Oceanfarer om lite grejor.
Han var en glad herre och ett gäng polare var ombord. Vi pratade racing och massa annat. Tord ville vara huvudsponsor inför Duvnäsvikens 2 timmars race som var på hemmaplan för oss båda. Kan Du fixa det med arrangören??.Självklart..vilket jag gjorde dan efter med Per Benson. Grogg gällde ombord och gänget drack bra.. Tord sa till mig att gå och hämta en fender!!..den var svintung och det visade sig att den var full av Vodka. Dom hade varit i Polen med båten och fyllt alla fendrar med alkohol.. Hade ju vunnit Duvnäsvikens 2 timmars tävling totalt året innan. En mycket bra tävling.
Start och mål i Duvnäsviken och banan var förbi Tollare och rundningsbojen tillbaka var precis före Fisksätra. Också en krok in mot Duvnäs udde på väg tillbaka. Gula ringen på bilden nedan är gamlaTollare Pappersbruk.
Preppade vita Clerici båten och monterade en stor tank för man måste ha bränsle för två timmars körning. Det blev väldigt skvalpigt i Skurusundet året innan så min höga hissning skulle nog inte funka.
På kortare tävlingar använde jag tunn röd automatlådsolja i växelhuset och fyllde aldrig fullt. Man vann lite fart att göra så. Vågade inte göra så för ett 2 timmars race. Nu vart det OMC’s tjocka Hi-vis oil i växelhuset och lägre hissning som Paul Kalb hade sagt till mig att göra. Massor av åskådarbåtar och folk under tävlingen. Nacka Asfalt banderoller fanns upphängda på ett stort antal ställen. Kändes härligt att leda hemma racet..men när det var runt 15 minuter kvar skrunkade växelhuset och fick bryta.. Kändes bittert men så är racing. Bara att bita ihop och ta fram Piraya 17 båten för nu var det dags för Roslagsloppet.
Berättelserna fortsätter och som jag nämde tidigare var det dags för Roslagsloppet 1975. För mig är det alltid lätt att se på Piraya 17 bilderna vilket år det var. Hade alltid årets modell av Evinrude på alla mina båtar. Detta blir ett litet annorlunda inlägg då jag bl.a inte kom ihåg vem som navigerade i Rosis 1975. Förbrukade enormt med navigatörer för dom flesta ville bara vara med en gång. Hasse Holmen och Håkan Söderholm är undantag. La in denna bild från starten i Rosis 1975 på Facebook för en tid sedan.. (kolla alla åskådare på andra sidan viken)..
…och Christer Helin svarar..Lasse det var jag som navigerade åt Dig..!!..och är ombord på bilden. Kändes lite kymigt att jag inte kommer ihåg det men har nog inte pratat med Christer Helin sen Rosis 1975..!! Själv kommer jag ihåg två saker från Rosis 1975.. 1. Kraftig grundkörning utanför Norrtäljeviken vid testkörningar dan innan Rosis. Rigg och växelhus skrunk. 2. Vi vann..men som sagt..kom inte ihåg vilka Vi var.. Klipper in några inlägg av mig och Christer Helin från FB.
Christer Helin Dagen innan Rosis -75 var första gången jag satt i den båten. Vi körde en testrunda ut ur Norrtäljeviken. Jag lurade Lasse lite för nära en uppgrundning som inte såg farlig ut på sjökortet. Vi gick på en sten, men kunde sakta ta oss tillbaka med vattensmort växelhus. Nästa morgon var ekipaget tack vare Lasse åter i racingskick.
Lars Strom HeeHee..jäklar vilken smäll det blev. Man hade ju inte mobil telefoner på den tiden. Vi tog oss haltande tillbaka och jag fick tag på en telefon. Inga kortriggade 75 hästare på lager i Vällingby. Ringde hem till Billy Huzell i Karstad och bad honom om hjälp. Huzells hade korta 75 hästare på lager i Karlstad och han ordnade en löpare med en ny motor. Fanns inte tid att byta riggen som också gått sönder om jag kommer ihåg rätt. Vi monterade hela motorn men flyttade över topplocket som var bättre på min motor. Hann precis klart till starten och det gick undan till Öregrund. Goa minnen. Att nu Christer Helin dyker upp 44 år senare och rättar till mitt minne. Fick för mig att det var Håkan som navigerade men han hade fått nog med blåmärken som navigatör i Piraya 17 båten. Härlig seger var det. Tack igen Christer.
Christer Helin Det mest bestående minnet är att vi inte bara var första E-båt i Öregrund, vi var första båt, före totalsegraren, vilket orsakade lite förvirring vid målbryggan.
Lars Strom Inte säker men det ser ut som det är en Roslagsloppsdekal på Pirayan 1975. Då är det Christer som fungerar utsökt som powertrim då jag inte ville ha det för att spara vikt. Trimtank under däck som fylldes på och tömdes under gång. (bilden under)
Christer Helin Stämmer, man kan se en “burk” på sidan av min hjälm. Specialgjord för intercom, som dock fungerade sådär, och inte användes vid detta race.
Lars Strom Ingen sån teknik fungerade när båten var riggad att ha navigatören krypande runt för att hjälpa till att få perfekta trimläget av båten beroende på våg och vind. Betalade ett högt pris för det då få ville vara navigatör i Pirayan.
Lars Strom Nu hoppas jag att Christer Helin har några gamla bilder från Rosis 1975 i byrålådan.
Christer Helin Det har jag säkert, och kanske även film! Ska gräva lite i arkiven
Christer Helin Här är en bild från Rosis 1975. (nedan)
Lars Strom Wow..kul. Ser ut att vara lite jobbigt för navigatören..
Christer Helin Det var kanske därför jag bara åkte ett race med dig 😅
Jo, så var det nog..Tack igen
Men det var roligt ändå
Detta var för mig mycket kul och se så liten världen blivit med Cybermarine, Svera.se och FaceBook.
Efter Roslagsloppet var det dags för kanske mitt svåraste racing beslut någonsin..(tills nu får man ju tillägga)
Den största viktigaste tävlingen för mig 1975 var att försvara mitt Europa mästerskap för tredje gången.
“The big one” Europamästerskapstävlingen i SE klassen skulle gå av stapeln i Sabaudia, Italien.
Kontaktade några Italienska vänner för att finna ut mer om denna tävlingsplats söder om Rom.
Alla sa samma sak..en grund lagun och normalt plattvatten – vindstilla.
Mitt kontrakt med OMC nedan om Sabaudia var ju i min uppfattning helt fel.
Jag skulle ju vara i händerna på Paul Kalb till 100%, ingen info om båttyp och ingen testkörning på fabriken innan.
Dessutom litade jag inte alls längre på Paul.
Nix..passade inte alls den petiga Svensken uppfattning om hur man vinner som förare. Jag ville ju ha koll på allt.
Kontaktade OMC och Paul Kalb och bröt kontraktet.
I min uppfattning hade jag mycket störra chans att vinna racet på egen hand med uppbackning av Huzells och Nacka Asfalt.
Fick svaret att det var första gången någonsin en racerförare hade tackat nej till OMC racing.
Nu tillbringade jag lång tid på att hitta rätt setup för en plattvattentävling.
Hissade mer och fick högre fart, men kylningen tog slut efter 800 till 900 meter. Lärde mig hur jag snabbt kunde trixa med powertrimmet, få till lite kylvatten innan svängen.
Propellern tappade också lätt greppet efter en stund och båten högg men med rätt känsla kunde man undvika det.
Knepigt att i skrift förklara men det gick åt några varmkörda powerhead innan allt var som jag ville.
Huzells var ju så hjälpsamma och bara att hämta ut allt jag ville ha.
Billy Huzell var så involverad och han var också med på tävlingarna ibland och hjälpte till.
Här är han i röd racing t-shirt med på en tävling nedan.
Det gick ju också felaktiga rykten att min Evinrude motor var något speciellt med massa mer hästkrafter från OMC..men så var inte fallet.
Tävlingen som Sportbåtsklubben arrangerade på Riddarfjärden i Stockholm gick helgen innan Sabaudia.
Tänkte delta där för att testa och lära mig mer..
Katastrof..i ledningen högg båten när propellern tappade greppet i den rätt gropiga sjön..
Rullade med Clerici båten och fick ganska stora skador på ena pontoon. Åkytan var också borta och massa annat knepigt.
Som tur var gjorde jag inte illa mig så mycket.
Fanns en båtbyggare med där på Lördagen som erbjöd sig att omedelbart sätta igång att laga båten.
Det var Uffe Andersson..även kallad Råttan..han som några år tidigare hjälpe Uffe Backman.
Han behövde några dagar att laga båten om han jobbade dygnet runt. Vi måste sticka på Tisdag morgon för att hinna till Sabaudia i Italien i tid.
Långa resan till Sabaudia i södra Italien startade. Bosse Nilsson med sin #6 Clerici som var nästan exakt likadan som min och Janne” Bajsen” med min fjolårs gula Clerici skulle samåka ner.
Hittade en bild nedan på min röda Opel och Bosses beiga under något stopp. Jag måste stanna ett antal gånger och klarlackade plywooden på insidan av min båt som var lagad. Utsidan hann Uffe lacka men inte insidan. Ville inte att plywood och stringers skulle suga åt sig vatten. Hade inte hunnit provköra efter reparationen i Sverige.
På den tiden fick man köra bil och trailer på ett tåg som gick genom Saint Gotthardbergen i Schweiz. Man kunde köra över bergen men det var kanska dåliga vägar. Snabbare med tåget om man inte behövde vänta så länge. Stannade vid ett rödlyse någonstans efter bergen och hörde en smäll bakom. En herre hade kört på Janne Bajsen bakifrån och skeddan hade bl. a gått av på hans Evinrude växelhus. Bajsen var en juniormästare i boxning och en hetlevrad herre.. Italienaren hävdade att bromslyset inte funkade på Bajsens trailer så Åke “Tråk” satt sig i bilen och tryckte på bromspedalen och bromsljuset fungerade.. Bajsen fick ett utbrott och slog näven i däcket bak på gula Clerici båten så det blev ett hål. Sen fick han tag i lilla Italienaren och Vi fick gå imellan annars hade det nog slutat riktigt illa. Som tur var hade snubben tillräckligt med pengar med sig som han gav till Bajsen så han kunde köpa ett nytt växelhus av OMC racing bussen i Sabaudia.
Tävlingsplatsen var ju bland det bästa jag någonsin sett och lilla staden Sabaudia bara underbar. Blåa krysset var depån och båtrampen mot banan jag ritat in.
Normalt brukade jag vara lite hemlig på tävlingarna och inte visa så mycket av min båt. Nu ställe jag mig mitt i depån så alla kunde studera mitt ekipage. Bad även besiktningsgubbarna som gjorde besiktningen före tävlingen att kolla motorn så man fick slut på sk*tsnacket om min fusktrimmade motor. Fick svaret att det gör Vi efter tävlingen. Det var runt 35 SE klass ekipage på plats. Kanske tio med Merc 650 XS. Folksamling runt min båt för att se hur jag riggat motorn. Många hängde på och gjorde liknande vilket inte gjorde mig något. Visste ju hur svårt det var att lära sig hantera detta. Som alltid fyra heat och man räknar dom tre bästa. Kände också kylan mellan mig och Paul Kalb på OMC. Han hade någon annan nu som skulle köra ekipaget som var tänkt för mig. Kommer inte ihåg alla detaljer mer än att jag var så redo och flygande klockstarten gick perfekt..tog ledningen och Evinrude motorn ylade på som aldrig förr. När man har så högt hissat blir avgasljudet mycket högre. Bosse var den enda som kunde hänga med bra..The Flying Farmer (Nick) från England hade hissat mer nu när han sett mitt ekipage men högg och rullade. Nick hade enligt honom redan vunnit racet före start. Han hade just bytt från Merc 650XS till Evinrude på hans Clerici som var av senaste modell. Varvade Paul Kalbs SE båt. Stressen blev för stor för många efter jag vunnit heat 1. Flera hissade mer och rullade senare. Efter 3 heatsegrar var det klart. Jag hade vunnit tävlingen och behövde inte ens ställa upp i sista heatet. Tog båten till efterbesiktningen och man plockade ner min motor totalt. Även växelhuset för att kolla dreven där och att jag hade backdrevet monterat. Även impellern hade alla gummiblad. Orörda kolvar och avgasportarna helt original. Rätt kompressionvolym och fanns bara en sak att göra..tala om för mina konkurrenter att montorn passerade besiktningen utan anmärkning. Detta var nog den skönaste segern efter Laappenranta 1973. Att vinna tre EM på raken hade aldrig hänt tidigare i den mycket populära UIM SE klassen. Låter kanske skrytigt men så var det och den smala, långhåriga svenskfan gjorde det.
Har dessvärre inga bilder på vinnarbåten i Sabaudia men här är några från någon annan stans.
Under prisutdelningen på kvällen träffade Bosse (som kom två i racet) och jag två riktigt charmiga Italienska tjejor. Vi stack iväg på någon bar i Sabaudia och hade trevligt. Vi skulle vidare med tjejorna men en bil förföljde oss.. Visade sig att det var bröderna till tjejorna Vi hade i bilen. Dom sa att deras bröder var tokiga och skulle ställa till bråk om Vi stannade. Höll på att sluta riktigt illa och det var tjejorna som sa att det ända rätta är att köra vår bil till polisstation och stanna utanför. Lång story kort..vi var i Sabaudia några dar till och lärde oss dan efter hur man lurar knepiga brorsor i Italien.
Det hände en sak till sista natten på hotellet i Sabaudia..värsta oväder jag någonsin varit med om. Blixt, åska och det regnade satan i flera timmar. Blixten slog ner flera gånger i krokarna runt vårt hotell så allting skakade. Elavbrott och becksvart överallt.. Delade rum med Bosse och han sa..Ström detta är riktigt otäckt..
Hotellet var inte det mest robusta byggt hus men Vi överlevde detta också.
Sen blev det fullgas på Opeln hem till Tollare. Ville se hur långt trogna Monstret hade kommit men min lokal under arga Blomberg.
Själv hade jag fått mersmak på utlandet och internationell båtracing och kollade i tävlingskalendern.
Världsmästerskapen i stora ON klassen skulle gå den 13-14 September i Cardiff, Wales. Man bjöd också in till SE klass racing där och veckan efter den kända tävlingen Amsterdam 3 timmars.
Ringde Bosse i Vaxholm med förslaget att jag bygger om min trailer så Vi kan ha Din båt högst upp sen drar Vi till England och Amsterdam.
Strålande ide tyckte charmören i Vaxholm och några timmar senare började en svetsverkstad bygga om min trailer kraftigt.
Ringde Thor Line i Göteborg och fick till någon form av sponsordeal för färja och hytt. 24 timmars resa var det.
Tord behövde ha Asfaltsvälten och Bosses Opel var lite sliten så det blev min röda Opel.
Trailern vart jättebra och Vi lastade båtarna med motorerna på. Extra växelhus och massa annant. Som alltid var Vi ute i sista stund och fullastade bilen orkade knappt dra tunga trailern.
Vägarbeten på väg till Göteborg och när Vi kom in i hamnen la Thor Line färjan ut..Vi missade båten..
Dock gav Vi inte upp..for runt på flera andra färjebolag och lyckades få plats ombord något rent fraktfartyg till England. Skulle gå senare och Vi körde ombord.
Hittade två bilder från vår Sabaudia resa.
Den första är när Vi kört på tåget med bilar och trailers som tog oss genom Saint Gotthardbergen-passet.
Från väster är Bosse, jag, bror Lennart och bredvid Janne Bajsens gula Clerici står Åke tråk.
Detta är ett par timmar före Italienaren kör på gula båten bakifrån och skeddan går av på motorn.
Bilden nedan är från hotellrummet i Sabaudia.
Janne “Bajsen” Lindahl i röda tröjan..en kraftig stark herre med kort stubin. Han brukade säga..Ström..Du är en av få som kommer undan med att kalla mig Bajsen..I gula tröjan hans kompis och mekaniker Åke “tråk”.
Brorsan Lennart i vita tröjan.
Åter till Englandsresan..
Vi lärde känna kapten ombord fraktfartyget och han ordnade så vi fick köra först av båten tidigt på morgonen när Vi lagt till på stora ön som jag kallar England.
Det var ju långt till Cardiff och racet startade samma dag. Jag körde ut ur hamnområdet och sa till Bosse.. Fan..bilen där borda kör på fel sida, men det var ju vi som gjorde det. Väl framme på tävlingsplatsen vid lunchtid och tävlingsledningen gav oss klarteckan att vi skulle få vara med trots sen ankomst. Regn och blåst samt platsen var en hamndocka. Som att tävla i en jättestor pool och min båt hade helt fel set up. Fanns ju ingen tid att fixa det. Kändes som att försöka ta sig över Nämdöfjärden en blåsig dag så efter några varv körde jag in i depån och la till baka båten på trailern, Hittade en bild där man ser Bosse göra tappra försök i tävlingen (gula pilen) men han var snart tillbaka på trailern också.
Vi kollade på ON racet istället som kördes i fyra heat. OMC hade just släppt sin första nya 2 liters V6 looper racingmotor, även ny rigg och växelhus design. Cees van der Velden var den ända som hade nya Johnson motorn på hans första båt byggd av han själv. Alla andra OMC åkare hade den tidigare V6 motorn som var cross-flow modell. Cees hade lämnat Mercury och Molinari båtarna inför 1975 års säsong och fick inte köpa Molinari båtar som Johnson förare. Team Mercury hade massor av läckra ekipage inklusive Renato själv i en nydesignad båt. Lång story kort..Cees Van Der Velden var på Söndagseftermiddagen den nya Världsmästaren i sin #1 Velden/Marlboro/Johnson Stinger GP V6 efter två spännade dagar av racing. Härligt för en OMC vän.
Förutom detta var det en stor ära att få sitta vid samma bord som Lotus F1 ägaren Colin Chapman under middagen i fina huset på Lördagskvällen. Väldigt speciell herre. Efter en natt i Londons kvarter tog Vi färjan till fastlandet igen och körde till Amsterdam. Vi var ju väldigt nyfikna på allt möjligt där och några lediga där innan 3 timmars tävlingen.
Bosse och jag hade köpt höga plattådojor i någon trendig affär i London. Vi gick runt med dom på i glädjekvarteren i Amsterdam och oavsett vad man tycker om dom kvarteren så hade Vi enormt kul där. Fanns ju typ gamla hästvagnar som man sålde tulpaner från parkerade efter kullerstensgatorna. Well..Bosse kunde aldrig hålla fingarna i styr så han knuffade en vagn utför en backe som senare välte och det blev ett herrans liv. Dock fann dom aldrig ut vem som låg bakom detta. Amsterdam 3 timmars var nog efter Paris 6 timmars den mest populära tävlingen på den tiden. Massor av deltagare från hela världen. Alla körde samtidigt i en stor röra. OMC racing chefen Paul Kalb var fortfarande kylig mot mig och hade en av fabrikens SE båtar med i racet. Starten nedan.
En riktigt tuff tävling, gropigt satan och man måste se upp för dom snabbare ON – OZ båtarna. Där slogs OMC och Mercury förarna om ledningen i hela racet. Själv hade jag fullt upp att hålla undan för Bosse som jagade mig outtröttligt i 3 timmar. Kommer inte ihåg om man körde 2 X 1.5 timme eller alla 3 på raken. Enormt mycket crashade båtar så man fick styra mellan träflisor och annat. Första bilden nedan visar mig i båt 71 tätt följd av Bosse i båt 69.
Bilden ovan är när en av konkurrenterna i SE klassen “bites the dust”..och blev rundningsmärke ett tag. (Bosse blå pil och jag röd). Kändes enornt härligt att få vinna SE klassen. Ibland kändes det nästan kymigt att hela tiden vinna över Bosse som alltid kämpade och gjorde allt för att spöa mig. Trots det var Vi goa kompisar. Paul Kalbs SE båt bröt och han kom inte ens och gratulerade mig till segern.
Dock fick jag ett fint telegram från höjdarna på OMC nedan (Paul Kalbs chef)
Oavsett så började jag sakta förstå att det var viktigare att ha bra relation med ledningen-marknadsföringen av OMC än den i min uppfattning luriga racing chefen.
Avslutar med top 10 resultatet i SE klassen. Lite intressant att studera..Vi var 4 varv före trean. Tio varv före the Flying Farmer, Nick Cripps som alltid skulle vinna innan tävlingen.
Efter Amsterdam tävlingen upptäckte jag att åkytan hade lossnat på ena pontonen som Uffe Andersson hade monterad dagarna innan Sabaudia. Måste fixas omgående då Paris 6 timmars tävling var i den 5:e Oktober. En båtbyggare runt Nora trakterna skulle hjälpa mig. Vi stannade där och lastade av min båt på väg hem från Amsterdam. Lorentz och jag skulle ju köra min vita SE klass Clerici i Paris, dock i OE klassen vilket var en nackdel. Dock vet man aldrig..under en 6 timmars tävling kan allt hända. Fick startbekräftelse från Paris och Vi fick #69. Samma som Bosse hade i Amsterdam. Monstret jobbade på riktigt bra med Tollare lokalen som började ta form. Efter Paris tävlingen skulle Lorentz och jag flyga direkt till Kanarieörarna för ett Huzells/Evinrude återförsäljarmöte. För mig mycket viktigt då starten av min utombordarfirma började närma sig. Dock borde nog ägaren vara på Tollare och slutföra arbetet med lokalen och inte fara Europa runt på båttävlinger. I Paris var det samma upplägg som tidigare..Jag skulle starta och köra två timmar..sen skulle Vi tanka och Lorentz köra två timmar.. Ny tankning och sen skulla jag köra dom avslutande två timmarna.. Hmmm..nu gick ju ingenting enligt planen.. Jag fick en fin start igen.. hade mycket bra tempo när det bara small till efter en knapp timme och växelhuset var skrunk.. Förmodligen körde jag på något i den mycket skräpiga floden Seine. Dessutom hände det på den bortre delen av banan.. det tog evigheter innan man bogserat mig tillbaka till depån.. Bara att kasta in handuken..Vi hade förlorat flera timmar.. Nu började man också sakta förstå hur svårt det var att vinna Paris 6 Timmars.. Lorentz och jag flög till Kanarieöarna på Måndag morgonen och Per Benson skulle köra hem Lorentz van med båten på släp. Sa till Per hur viktigt det var att han fick Carne ATA dokumenten stämplade av Franska tullen på väg ur landet.. Well..Per glömde det av någon anledning och då kom bifogade brev från OMC senare.. Oavsett, var det mycket trevligt på Kanarieöarna…men drömmarna om segern i den tuffaste båttävlingen någonsin..Paris 6 Timmars gick vidare.. Har med Peter Näslunds hjälp fått fram ett par bilder på vårt ekipage i Paris. Även brevet från OMC bifogas..!!
Nu var lokalen på Tollare klar för att putsa väggarna med murbruk och nytt betonggolv gjöts där så behövdes. Vägen och backen ner asfalterad och även ny asfalt utanför firman av Nacka Asfalt Fanns ju kungligt på Tollare på den tiden..Tosse Magnusson med sin omtalade firma Texcote erbjöd sig att sputa tak och väggar med deras produkter. Blev kanonbra. Stort hål i golvet för en provkörningstank gjordes och Huzells ordnade fram stora tanken. Kompisen Lollo drog all el och fixade armaturer. Allt blev kanonbra och rätt i pris. Dessutom superlåg hyra för lokalen, perfekt för ett nystartat bolag. Några lite trista saker var att kompisen Larsa Melin flyttade i samma veva från Artillerigatan 33 till Tobaksspinnargatan 4 på söder. Han hade hittat en 350 kvadrat meter lokal där i gatuplanet. Melins Motor var ju känd som Evinrude försäljning och service. Fanns kanske utrymme för en Evinrude firma till. Dock var Melins Motor stor på Nacka-Värmdö området. Mitt tänkta område till att börja med. Larsa sa aldrig något och hjälpte mig ändå med vissa råd. Fanns ju en till Evinrude firma på söder. Roffe Magnusson med sin firma Södermalms Marinservice. (fanns ett rätt roligt smeknamn på Roffe) Bengt Nilsson ville komma ut och titta innan Vi officiellt öppnade. Satt en Evinrude skylt sen gammalt utanför Bengt Blombergs lokal då han sålde Evinrude innan hans konkurs. Bengt Nilsson bara rev ner den för han hade rätt att göra så sa han.. Sen satt Huzells upp nya Evinrude skyltar hos mig. Även hänvisningsskyltar från Skurubron ner till Tollare gjordes. Sökte upp gamla jobbarkompisen Arne Frödig som fortfarande jobbade på Skanstull Marin. Vi åkte ut till Tollare och kollade. Arne var en klippa och när han tackade Ja att börja jobba hos mig kändes det så rätt. Visste ju att man kunde lita på Arne 100% med slantar, kunder och inte minst jätteduktig mekaniker. Planen var ju att fortsätta tävla och måste ha rätt hjälp. Fina verkstadsbänkar och alla OMC specialverktyg på plats. Även en travers i taket. Nya Evinrude utställningsmotorer fanns nu och Huzells hjälpte mig enormt mycket att komma igång. Lyckades få ett bra telefon nummer också. 715 49 00 var lätt att komma ihåg. På den tiden var en fast telefon enormt viktig för business.
Vi satt ett öppningsdatum och jag bjöd in lokala tidningen som outtröttligt hade skrivit om min racing dom senaste åren. Även Rune Månzon på DN kom. Kommer inte ihåg vilken datum men om jag minns rätt var det några veckor innan Båtmässan Allt för sjön startade i Älvsjö. Kändes så kul och fick fin press när portarna öppnades. Körde med “Nu öppnar jag eget !” under våren 1976. Vad ingen visste då var att 1976 blev det bästa år någonsin för den totala utombordarförsäljning i Sverige. Nästan exakt 50.000 nya utombordare såldes 1976. Har med hjälp lyckats hitta lite material från den tiden. Se..drömmar som liten kan bli verklighet bara man är envis och vill..!! Goa minnen.
Det blev en flygande start på firman våren 1976. Sålde massor av nya större motorer på båtmässan och under hela sommaren.. Vissa skulle monteras på båtar, andra i kartong.
Skanstull Marin drog ner på verkstadsrörelsen när Arne Fröding slutade där och Vi hade nu en deal men SM om att hjälpa dom med servicejobb. Om jag minns rätt byggde Arne Boden en ny båthall. När jag träffade Billly Huzell på båtmässan i Stockholm efter Vi just öppnat på Tollare märkte jag en viss förändring hos Billy. Hade ju varit hemma hos honom i Karlstad i Oktober efter Kanarieöarna 1975 på hans 50 års dag. Hade gjort en speciell uppförstorad bild på min vita Clerici. Tagit bort Nacka Asfalt och texten “Grattis Billy på 50 års dagen” stog det nu på båten. Han blev så glad över den. Bilden nedan är från Billys 50 års dag
Frågade Bengt Nilsson om Billy men han var tystlåten. Såg något av en tillfällighet jag inte skulle se när jag var ute på Krossgatan i Vällingby hos Huzells. Fortfarande inget rakt svar av någon men så här låg det till nu med facit i hand. OMC hade sagt upp Huzells som Evinrude agent i Sverige i början på året. Man hade också sagt upp AGB som Johnson agent i Sverige. OMC skulle starta egna dotterbolag runt nästan hela Europa. Nu förstog jag bättre varför Billy Huzell var låt oss säga låg. Bengt Nilsson som Ni vet var chef för Evinrude i Sverige, anställd av Huzells. På AGB sidan var det Pelle Welin som var chef för Johnson, anställd av AGB. Stor armbrytning mellan dessa två herrar pågick om vem OMC skulle anlita för VD jobbet i det nystartade OMC Sverige med start första Januari 1977. På den tiden var Evinrude Johnson extremt starka på Sverige marknaden. Mercury gick sådär. Sen fanns det Penta och lite Yamaha började synas som småmotorer. På min racingsida hade jag via Huzells beställt en ny SE klass Clerici och skickat Franco en enkel ritning hur jag ville båten skulle byggas. (Stora förändringar i aktern) Birger en “allt i allo” herre på Huzells lånade min dubbeltrailer och hämtade två båtar från Italien. Min och en SD båt. Jag hade inte tid att göra det själv. Beställde båten olackad för jag ville lacka den i Sverige. Exakt som 1976 års Evinrude 75hk. Hade ju också blivit lovad av OMC att få den nya SE klass racing motorn som skulle göra totalt mos av Merc 650 XS. Fanns inget besked om datum för nya motorn men under sommaren 1976. Väl i Sverige hade Franco Clerici byggt min båt exakt som jag ville. Nu kördes den på lack och sedan riggning med massa fina “hardware” jag beställt från USA. Hoppar lite mellan allt möjligt men Ni som följer detta hänger säkert med.
Mer kommer snart..långt kvar till Amerika.
Racing säsongen 1976 startade som alltid på den tiden med ett pressmöte-lunch på Gåshaga Värdshus på Lidingö som Svenska Racerbåtsförbundet ordnade. Ett mycket bra jippo och hade lärt mig att man måste sticka ut från dom andra för att få press. Många svenskar hade nu bytt från andra klasser till SE klassen. Dessutom skulle stora racet..EM i klassen köras i Sverige. Norasjön var platsen i slutet av Juli. Fanns rykten om att Mercury skulle ersätta den misslyckade 650 XS för SE klassen..men inte när tidsmässigt. Ville ju promota min Evinrude firma och tog mitt läckra ekipage till Gåshaga tidigt på morgonen. Ställde båten på bästa ställe och la på mitt skräddarsydda täcke så ingen kunde se båten. Min nya Clerici var helt unik i aktern för den tiden. Hade ju tjuvtittat på hur Renato Molinari byggt sin nya båt i Cardiff. Mitt tunneltak var nu också förlängt ut som röda ringarna visar på bilden nedan . Även den lilla vingen som stack upp ur däcket var också nytt. Tanken med detta var bl.a att få mer lyft i aktern där tunga motorn satt. Hade också bett Franco Clerici att flytta förarplatsen knappt 15 centimeter bakåt. Omöjligt att se med blotta ögat men så var min båt byggd.
Så jag höll mig till sanningen när jag sa till pressen att jag inte tänkte ta av täcket så konkurrenterna kunde se min nya båt då den var tänkt för att vinna mitt fjärde EM. Pressfolket blir ju extra nyfikna när dom inte får som dom vill men jag lovade att dom skulle få se aktern på båten senare på dan. I mina ögon vart detta mycket kul…har dessvärre inga pressklipp kvar på vad som blev i tidningarna dan efter..men typ att jag skulle vinna EM för fjärde gången i en hemlig båt och så visades en bild på min Evinrude motor..
Perfekt..sålde ju Evinrude..inte Clerici..vad pressen också glömde bort var att det var tre SM deltävlinar innan Nora. Då kunde ju alla se min båt. Well..mest aktern för jag vann alla tre SM deltävlingarna och var nu redo för EM i Nora. Fortfarande ingen ny motor från OMC..men den dök upp på Tollare några dagar före Nora. I Nora hände det grejor, både före och under samt efter racet.
Kompisen Kurt här i USA som driver en större mycket framgångsrikt företag och alltid är stressad sa en gång när jag frågade hur han orkar.. “Lars..det är som att springa på rälsen framför tåget..sackar Du av blir Du överkörd..!!” Kändes nog lite så för mig i SE klass racingen.
Det blir fortsättningen…
Så här skrev Rune Månzon på DN några dagar innan Nora.
Fortsätter nu med EM i Nora.
När nya Evinrude SE klass motorn lastades av på firman var man mycket ivrig att packa upp den. (En likadan Johnson motor kom till Bosse Nilsson i Vaxholm). Arne Fröding och jag provkörde motorn i testtanken med testhjul och det verkade bra. Fanns ju en stor risk med att använda nya motorn som aldrig används i tävling tidigare. Gick något sönder så sa regeln att man inte fick byta motor. Vid provkörning på Tollare var toppfarten högre men lite trög efter kurvorna. Fanns ju vissa som var upprörda som inte fick sin beställda FT-19S (som nya motorn kallades) inför Nora racet. Det enda sättet att se att det var den nya motorn var en dekal på framkant av motor kåpan som sa FT-19S som på bilden nedan som är från Nora.
Själv var jag rätt säker på att jag kunde vinna i Nora med min motor jag använt hittills men både OMC och Huzells ansåg att jag skulle använda FT-19S motorn som var helt regelrätt och homologiserad – UIM godkänd för SE klassen. Det viktigaste för både OMC och Huzells-AGB var att Mercury inte skulle vinna i Nora. Nora är ju en mysig liten håla och som alltid bodde Vi på stadshotellet. Hade med mig både Arne Fröding och Monstret som mekaniker. Italienarna var som alltid upprörda över mig och stor risk fanns för sabotage så Monstret gick vakt både Fredagsnatten och Lördagsnatten. Han hade kraftiga startkablar i handen hela tiden och så fort någon konkurrent kom för nära båten motade han bort dom.. Monstret var stor, kraftig och som jag berättat tidigare en riktig gaphals. Italienarna var livrädda för honom. En go och trogen vän. Lägger in program med deltagare nedan.
Tävlingen gick extremt bra för mig. Hade lärt mig hur man gjorde med ett stoppur för att ha full toppfart när startklockan var på noll över starlinjen. Kommer inte ihåg alla detaljer men gillade alltid en två punkts bana. Tog starten vann dom första tre heaten och segern var ett faktum. Här går båt #1 i mål som #1
En glad svensk i Nora ovan. Nu skulle Gert Lowisin göra efterbesiktingen på motorn och den passerade utan anmärking. Billy Huzell var på plats och gratulerade. Stor fin middag med prisutdelning på hotellet. Dans och champangen flödade. Hasse Holmen fick nog i sig lite väl mycket och helt plötsligt stog han i kalsongerna på middagsbordet. Vi fick gå och bädda ner honom. Bengt Nilsson var också på plats och var jätteglad över Evinrude segern. Han var mindre glad över servicechefen Holmen men det gick över. Tävlingsledaren Pettersson var lite sur när jag tog hela stora Brie osten från middagsbordet och gav till Larsa Melin. Han älskade den osttypen. Goa minnen som satt spår i mig för resten av livet. Fin press blev det också efter racet. Både Svensk och utlänsk.
När Vi var tillbaka på firman och backade in båten i lokalen så tog Vi också en närmare titt på motorn.
Hörde någon konstigt ljud när jag jag snurrade på svänghjulet.. Hmmm..detta svänghjul var ett speciellt hjul..inte som på en standard 3 cylindrig utan ett “ihopskruvar” hjul med limmade magneter. Tog den hjulet och nästan alla delar av magneterna hade släppt i limningen..M.a.o hade detta hänt i början av racet så hade förmodligen detta slitit loss stator, senor på blocket och motorn skrunkat.
En bild på ett FT-19S powerhead nedan.
Paul Kalb på OMC racing hade också kontaktat Huzells och sagt att min motor skulle omgående skickas tillbaka till OMC. Han hade andra planer för min motor.
Well..Ringde Billy Huzell och sa att jag skulle villa behålla motorn för Roslagsloppet. Rykten var att Pentii och Harry Fabritius hade byggt en superlätt liten ARGO med en Merc 650 XS preppad av Mercury Racing i USA. Mercury ville slutligen spöa mig och min Piraya i Rosis. Bröderna var med i startlistan E-klassen.
Behåll motorn och kör Roslagsloppet med den sa Billy. Jag tar det på mitt ansvar.
OK..bra tänkte jag och monterade ett vanligt svänghjul. Märkte ingen skillnad alls. Ett lättare svänghjul höjer inte effekten men är snällare för vevaxel och annat vid högre varvtal.
Kommer ett långt inlägg snart om Rosis 1976..för där hände det grejor.
1976 var ju inte bara starten för min firma utan också året när OMC kom ut med första V6 motorn. Evinrude -Johnson motorn var på 2,4 liter och 200 hästar.
Bild nedan.
Del 2..och fortsättning här-blå länk nedan.
https://svera.se/blogg/usa-ar-ett-fantastiskt-land-och-hur-jag-hamnade-dar-del-2/
